Ny video från Burning Kithen

Burning Kitchen har precis släppt sin diskografi på vinyl via Man In Decline Records, och i Sverige kan man plocka upp den skivan via Monument. För den som hellre längtar efter något nytt så kan det meddelas att de även har ett album på gång. Plattan har fått titeln Det Längtande Djuret, och här nedanför kan man spana in bandets färska video till den nya låten Skelettålder.

Burning Kitchen

Rawhide – Murder One

Raw Hide - Murder OneBolag/Distributör: Dybbuk
Utgivningsår: 2014
Format: CD
Betyg: 7/10


Har ni någon gång undrat över vad som skulle hända om Motörhead skulle gå och skaffa barn tillsammans med Zeke? Samtidigt som Zeke vänstrar med sluskarna i Turbonegro? Nu slipper ni gå undrades och ligga sömnlösa varje natt för här kommer nämligen svaret, Rawhide! Mullrande och glidande i fullt bredställ kommer de körandes från Uddevalla med nävarna i luften och västarna patchade till max. Efter ett par demos och en näve andra släpp i ryggen så är de nu ute med skivan Murder One och renset är nästintill totalt. Med solklara influenser från ovanstående band, så maler de ned ens öron till oigenkännlighet med låtar som Branded for life och My final hell. Stundtals låter ljudbilden väldigt lik deras nu påstådda föräldrar men det gör absolut ingenting.

Det som dock skulle uppskattas till nästa släpp är kanske att de väljer att inte gå i de redan upptrampade stigarna, utan kanske ta och stampa fram en egen gång där de kan tåga fram. Om man ska sammanfatta det hela så är detta helt enkelt bra garageinspirerad rock’n’roll som hänsynslöst plöjer ens trumhinnor och ställer till med kaos, så det här går med andra ord verkligen hem i stugan. Man får hoppas att de under en snar framtid tar sitt pick och pack, sätter sig i en buss och drar ut på en liten turné så man får beskåda kalabaliken IRL.


Rawhide: Facebook BandCamp


Bina / The Lost Boys – Split

Bina The Lost BoysBolag/Distributör: Elände
Utgivningsår: 2014
Format: CD
Betyg: 5/10


Jag hade exakt noll positiva förväntningar på den här skivan, eftersom jag inte tyckte att Binas förra släpp var mer än ett irritationsmoment i min redan fullmatade tillvaro. Men skam den som inte vågar trycka på playknappen på grund av fördomar, för de små KSMB-flirtarna som gömmer sig här är på sina ställen riktigt bra, och textmässigt är det inte alls så pubertalt eller sandlådeaktigt som jag minns tidigare prestationer. Visst, det är fortfarande inget nytt under solen, men det behöver punk definitivt inte vara heller.

The Lost Boys låter väldigt mycket smutspunk från 80-talet, och hamnar, likt Bina, i det där facket som är OK men inte speciellt mycket mer. Det låter egentligen gött, men saknar kraften som gör att man verkligen kan ta till sig det. Hade t.ex. sången haft lite mer attityd alternativt karaktär, så tror jag att det här hade kunnat bli riktigt bra. I slutändan tycker jag om det här mer än Bina och eftersom Bina även huserar i Lost Boys, så är det lite synd att solokarriären tagit över. Gillar man streetpunk, så ska man definitivt spana in Lost Boys.


Bina: Facebook