Nytt band: Lagom

Folkpunk är inte en genre som riktigt slagit rot i Sverige, så därför är det extra kul när ett avskalat punkband som Lagom dyker upp. Här nedanför kan man lyssna på deras demo, och gillar man det man hör så spelar de på Skjul Fyra Sex den 11 oktober tillsammans med Andrew Jackson Jihad. All info om den spelningen hittar man här.

Lagom

Vinnarcirkeln – När Förnuftet Segrar

Vinnarcirkeln - När Förnuftet SegrarBolag/Distributör: DIY
Utgivningsår: 2014
Format: 7″
Betyg: 5/10


På sin tredje EP, När Förnuftet Segrar, fortsätter Linköpings Vinnarcirkeln att spy galla över orättvisorna i samhället och den egna scenen. Det är fortfarande hyfsat crustigt, men det är punkessensen i sig som står i centrum den här gången. Ta en låt som När instinkten segrar, där bandet öser på med allt vad de har och skapar ett ljudbilds- och genrekaos utan dess like. Det blir egentligen bara intressant för att man har svårt att sätta fingret på vad som egentligen händer, men det räcker. Man vill fortsätta lyssna.

Annars har inte Vinnarcirkeln så mycket nytt att komma med, och låtarna flyter förbi ganska så obemärkt. Det är aldrig dåligt, men man har hört det här så många gånger förut att ilskan allt som oftast inte riktigt fastnar i varken hjärna eller hjärta. Gillar man generisk smutspunk med svenska samt politiska texter så ska man definitivt spana in Vinnarcirkeln, men om man kräver en smula mer av sin skivsamling så kan man nog stå över När Förnuftet Segrar utan att det blir speciellt märkbart.


Vinnarcirkeln: Facebook BandCamp


Trailer till Records Collecting Dust

Vem har inte velat få en inblick i skivsamlingen hos Keith Morris, Jello Biafra, Matt Pike eller någon annan självklar musikalisk ikon? Nu kommer chansen som vi alla har väntat på, för i och med dokumentären Records Collecting Dust ger de och en hel drös med andra intressanta aktörer en inblick i sina privata samlingar. Här nedanför följer den första trailern, som med sina ynka 2.31 minuter får det att vattnas ordentligt i munnen.

Records Collecting Dust

Grace.Will.Fall – No Rush

a0043629512_2Bolag/Distributör: HoboRec
Utgivningsår: 2014
Format: CD
Betyg: 6/10


Meckig hardcore på både svenska och engelska står på agendan när Grace.Will.Fall kastar loss ankaret till sin nya giv No Rush. Det känns som att de inför den här skivan har lyssnat på allt från Totalt Jävla Mörker till Every Time I Die via Gallows och Dillinger Escape Plan, för här finns lite stänk av precis allt det där. Som lyssnare är det ändå inte svårt att hålla ihop kaoset som troligtvis uppstår vid en första genomlyssning, för trots detaljrikedomen i upplägget så finns det en röd tråd. Man blir lite som en svamp som suger åt sig mer och mer, och eftersom rytmsektionen så stadigt ramar in den övriga ljudbilden leds man i säkerhet ut på andra sidan infernot som är No Rush.

Det märks att bandet är trygga i sin kreation, och tycker det är roligt att ta ut svängarna. Produktionen är hyfsat ren, men inte till den grad att man det går att definiera som polerat. Tänk ett billigt vandrarhem istället för en gränd i Brooklyn så förstår du kanske hur just den biten känns. Bäst blir det helt klart i det inledande spåret Aldrig och vansinnesfärden som är Good guys with guys, och frågan som nu återstår är vad bandets nästa naturliga steg egentligen kan vara? Kan de ta ut svängarna ännu mer utan att tappa fotfästet, eller är det bara till att börja gå tillbaka i samma välavvägda fotsteg igen?


Grace.Will.Fall: Hemsida Facebook BandCamp Spotify


Blåslampa – Blåslampa

BlåslampaBolag/Distributör: Rundgång
Utgivningsår: 2014
Format: 7″
Betyg: 6/10


En blåslampa i röven brukar vara synonymt med att den utsatte springer i en väldig fart, och det är antagligen en av parallellerna som man kan dra när det kommer till den här EP:n. Blåslampa kör på snabbt och hårt från början till slut. Vi snackar hardcorepunk med så mycket 80-talsstänk att man helt klart drar öronen till sig.

Visst, det är någorlunda generiskt för genren i fråga, och variationen är ungefär lika med noll, men är det i någon genre som man kommer undan med just det så är det ju faktiskt i hardcore. Jag gillar farten, den smutsgrötiga ljudbilden och att det finns ett bra driv i alla låtarna, men det saknas ändå något. Kanske är det att sången bara har ett enda läge, eller att låtarna är lite för likriktade som gör att man helt enkelt glömmer bort vad man har lyssnat på. Jag tror att Blåslampa hade berört mig på ett helt annat sätt om de hade sållat bort några låtar och nöjt sig med max tre spår på den här EP:n.


Blåslampa: Facebook BandCamp Spotify