Data Control – Radiating

Data_Control_-_Radiating_(front)Bolag/Distributör: Farsot/Den Magiska Cirkeln
Utgivningsår:
2015
Format: LP
Betyg: 7/10

Skribent: Micke Persson


Låt mig få presentera Data Control! En powertrio från huvudstaden med medlemmar från Negative Lifestyle och Thurneman. En frisk fläkt i den svenska hardcore- och punkscenen må jag säga. Det är både är stökigt och skitigt men samtidigt melodiöst, här finns något för alla. Första bandet som jag kommer att tänka på när jag hör inledande Viable är faktiskt Adhesive, inte för att de rör sig i samma vatten som dem rent musikaliskt men röstmässigt hittar jag likheter. Mer självklara paralleller kan dras till Hüsker Dü och svenska Regulations. Låten Stockholm C är en riktig vitamininjektion, det är svårt att sitta still i recensentstolen när den drar förbi kan jag säga. På One and zeros låter det som om de dammat av en tidigare outgiven Joy Division-låt och på Develop and define påminner de i sin tur lite om Trapdoor Fucking Exit.

Spretigt? Nja, det är en salig blandning av mycket som trängs på den 18 låtar långa plattan, men de lyckas ändå väva samman materialet snyggt på de dryga 30 minuternas speltid. Data Control har rötterna i hardcore/punk, men det doftar både indiepop, postpunk och garagerock om musiken. Lyriken är också underhållande, lyssna t.ex. på One god… där de skanderar “Made up stories – history repeating – one god – one love – one fake – one hate – priests and leaders – rapers and dealers”. Radiating är ett intressant och varierande debutalbum från ett relativt nytt gäng. Jag hoppas att folk fattar den här grejen för Data Control förtjänar en hype. Det här albumet är ett riktigt bra tillskott i den svenska punkdiskografin 2015. Vad väntar du på? Spring och köp!


Data Control: Facebook SoundCloud Spotify Shop


Nytt band: Slutet

Slutet är ett nytt band med rötterna i Göteborg och Lidköping, och är man nyfiken på deras energiska samt rockiga hardcore så är det bara till att klicka på playknappen här nedanför.

Slutet

Fuck You Pay Me – Public Disgrace

Fuck You Pay Me – Public DisgraceBolag/Distributör: Deep Six
Utgivningsår:
2015
Format: LP
Betyg: 8/10

Skribent: Mikael Hammarberg


När folk gnabbas om New York, Boston eller Orange County har den bästa HC-scenen så skjuter Cleveland raketer rakt ner i moshpiten, ger närmsta person lite sweet chin music och slänger någon på ett brinnande bord. Allt så klart ackompanjerat av ilsken, rock n’ roll-doftande och riffig hardcore. På mikrofonen återfinns Tony Erba som hanterat yxa i band som 9 Shocks Terror och H100S, men också jonglerat med mikrofonen i Face Value, Gordon Solie Motherfuckers och på senare år Cheap Tragedies. Han hetsar mot heliga kor i scenen på sann wrestling-manér, men ger även en dyster bild av sin samtid och sin stad.

Första Fuck You Pay Me LP:n var en rejäl dagsedel rakt i ansiktet, och de fortsätter med samma knogmackerecept även på denna nya giv. Fans av den modernare skolan av hardcore och punk behöver icke göra sig besvär med denna skiva. Själv, som erkänd Cleveland-fantast, diggar jag med och tänker att det här med brinnande bord och total galenskap på gigs är så vackert så att man blir tårögd. Det som, i mitt tycke, är det som gör att Cleveland-banden sticker ut är den till synes helt obrydda attityden gentemot vad alla andra håller på med. Trendkänsliga är de inte för fem öre och det känns alltid friskt och fräscht på något sätt. Det är inte rakt på sak hardcore, utan det finns rock-utsvävningar och vissa “meckigare” partier, men aldrig så mycket att aggressionen försvinner. Erba och hans mannar gör det med andra ord igen. Detta är en solid, snabb, hård skiva, om än något för kort. Två låtar till efter den sista, som tyvärr lämnade mig lite besviken, så hade jag varit helt nöjd. Men, det är en riktigt bra skiva och Cleveland Hardcore är fortfarande lika med en kvalitetsstämpel.


Fuck You Pay Me: Facebook BandCamp


Anchor – Distance & Devotion

Anchor – Distance & DevotionBolag/Distributör: Gaphals
Utgivningsår:
2015
Format: LP
Betyg: 9/10

Skribent: Micke Persson


Det är få band som besitter samma arbetsmoral som svenska Anchor. Sedan starten 2007 har de gjort över 450 spelningar, på fem kontinenter i närmare 40 länder. Förra albumet, Recovery, från 2011 var en riktig succé (med hardcore-mått mätt) och gavs ut på totalt sex olika skivbolag runt om i världen. Det gav Anchor en placering på den europeiska kartan som ett av de ledande hardcorebanden. Redan året efter Recovery påbörjades processen med en uppföljare, och väntan har varit lång men väl värd all tid som har passerat. Om du hoppas på en upprepning av Recovery eller en tillbakagång till det 90-talsdoftande debutalbumet The Quiet Dance så lär du bli besviken. Jag har dock lärt mig att Anchor vägrar stagnera i sitt musicerande vid det här laget, fast jag hade nog inte heller räknat med att de skulle ta ut svängarna så här mycket som på Distance & Devotion. Bandet har blivit rockiga, även om det fortfarande är hardcore med stora doser av rock som det nu handlar om. Jag ska erkänna att jag var lite rädd att de var ute på djupt vatten med nya riktningen, men jag hade fel för Anchor svänger mer än någonsin!

Albumet mejslades ut i Fvck Life Studios under oktober 2013, men såg dagens ljus först i april 2015. Produktionen som är signerad bandets trummis Fredrik Forsberg är fantastisk. Förutom ljudbilden så finns det många ingredienser som gör Distance & Devotion till en helgjuten skiva. Det är framförallt en dynamisk platta med många genomtänkta riffkavalkader och som sagt ett otroligt rocksväng. Ganska otippat är det den lugnaste låten på skivan, Roads unknown, som hänger kvar längst. Här finns dock mer självklara hits så som singeln Survive eller den inledande Upstream, samtidigt som de två instrumentala låtarna Distance och Devotion binder samman allt material på ett snyggt sätt.

Anchor är vitalare än någonsin och bandets roll i scenen har blivit viktigare nu när extremhögervindarna blåser genom landet. Jag kan inte komma på ett annat svenskt hardcoreband sedan Refused som pratar så mycket politik. Är det inte rasisterna eller homofoberna som får sig en känga på bandets Facebooksida så är det köttätarna. Som trogna fanbärare av Straight Edge-flaggen ifrågasätter de också normen att man måste dricka alkohol för att passa in. Vi har saknat den här typen av band i Sverige ett tag, och även om inte musiken på Distance & Devotion är lika högljudd som tidigare så är Anchor Sveriges största gaphalsar i andra och kanske viktigare bemärkelser. Jag väljer att avsluta med första textraden på Distance & Devotion: “I will never stray from my path. I’ll raise my voice and speak my mind…”.


Anchor: Tumblr Facebook BandCamp Spotify


M.O.R.A. – Halveksunnan Aika

M.O.R.A. – Halveksunnan AikaBolag/Distributör: DIY
Utgivningsår:
2015
Format: CD
Betyg: 5/10

Skribent: Mikael Hammarberg


Recenserade M.O.R.A:s självbetitlade album till fanzinekolossen Law And Order, och uppskattade denna finska grupperings toner och då speciellt de två rakbladsätande sångerskornas stämmor. På denna giv är det som erbjuds gungig hardcore med växelsång för hela slanten. Det finns också en del tyngre partier för den danssugne lyssnaren att svinga träsko till. Texterna är fortfarande på finska, men tur nog fick jag i recensionsexet med ett textblad översatt till engelska. Musiken är som redan nämnts av den gungiga hardcore-skolan med tuggande riff och ganska stolpiga trummor. Där det på föregångaren var råare ljud och mer varierade låtar känns denna skiva lite mindre intressant, och ljudet är inte lika bra tyvärr. Allt blir lite mjäkigt och jag känner inte samma känsla av att vilja kasta mig huvudstupa in på ett vevande dansgolv.

Låtarna är helt enkelt mindre intressanta och ljudbilden kunde gott fått sig ett par lager fläsk till för som det är nu är det för platt. Föregångaren är överlägsen på många plan, och jag känner instinktivt att det var tur att jag hörde den först. Halveksunnan Aika är en sådan skiva du har hört flera gånger innan i olika formationer och av olika band. Det är inte dåligt, bara inte så intressant och därför blir det blir det troligtvis också ännu en skiva som du kommer att glömma bort att du har hört. Jag hade gärna sett en fortsättning på föregångaren med både låtstruktur och ljudbild, men så blev tyvärr fallet. Hoppas att M.O.R.A. återvänder till sina gamla lekplatser för där fanns det en nerv som gjorde bandet intressant, medan det nu är som bortblåst. Som sagt inte dåligt, men inte heller så intressant. Synd.


M.O.R.A.: Facebook BandCamp Spotify