Ett smakprov från Rövsvett/Poison Idea-spliten

Den för evigt försenade Rövsvett/Poison Idea-spliten som har varit på gång hos Just 4 Fun Records längre än några av er läsare ens har existerat börjar nu komma ifatt sig själv. Här nedanför stremar nämligen Rövsvett låten Två nyanser av grå, som är det första smakprovet av vad som komma skall. Ingen har väl för övrigt missat att båda banden spelar i Göteborg nu på lördag och i Stockholmsöndag? Om så är fallet hittas all info för Göteborg här, och Stockholm här.

Rövsvett

Wussy – Attica!

Wussy - Attica!Bolag/Distributör: Damnably
Utgivningsår: 2014
Format: CD
Betyg: 7/10


Wussy, det Cincinnati-baserade bandet, kom till då Ass Ponys sångare, Chuck Cleaver, ville spela själv men kände sedan att det var lite väl skrämmande. Då rekryterade han Lisa Walker, vilket fungerade väldigt bra. Detta ledde sedan till att det fylldes på med medlemmar och Wussy är nu ett fullfjädrat band. I pressmeddelandet står det “indie rock” med stora bokstäver och ja, det är helt klart den korrekta definitionen.

Indierock är väl kanske inte det första som snurrar hemma i skivspelaren men egentligen vet jag inte varför. Skivan är något jobbig att kämpa sig igenom, inte för att den är dålig utan för den ordentliga dos av vemod som kan urskiljas i texterna. Förutom att skivan har ett vagt sound av tidigt 90-tal så känns det som att låtarna tar med en på en nostalgisk resa genom en okänd persons liv, där det finns saker man både ångrar och saknar. Med en drös av instrument så lyckas Wussy bygga upp en väldigt mäktig ljudbild som gör att man faktiskt vill höra mer och sugas in i berättelser om ett olyckligt förhållande eller historier om ett samhälle i USA som helt har börjat att krackelera. Med låten Teenage wasteland, en självklar homage till The Who, så visar de att musik är något som ligger dem varmt om hjärtat och med tiden kan detta nog bli någonting större än vad det redan är. Nu ska jag slå mig ner på balkongen med en kopp kaffe och ta en till lyssning, rekommenderar att ni gör detsamma.


Wussy: Hemsida Facebook Spotify


The Kendolls – Diablo Gringo

The Kendolls - Diablo GringoBolag/Distributör: Alleycat
Utgivningsår: 2014
Format: 7″
Betyg: 7/10


Det var länge sedan sist, men nu är jag tillbaka bakom tangentbordet och mer än redo att sätta tänderna i de skivor som dimper ner i mitt knä. De som ska få smaka på första recensentnäven efter mitt uppehåll är göteborgarna i bandet The Kendolls och deras hyfsat nysläppta EP, Diablo Gringo.

Bandnamnet har jag under något års tid hört lite i förbifarten och säkert sett på diverse posters runt om i staden. Detta är dock det första jag hör med dem och jag blir förvånad. Förvånad eftersom att namnet snarare fått mig att tänka på rock av den glammigare skolan, vilket jag får be om ursäkt för, för det här är fan straight forward rock n’ roll med en rejäl dos av garagerock rakt upp i plytet. Intensivt, kaotiskt och ösigt även om jag stundtals känner att ljudet gärna hade fått vara lite smutsigare . Sedan känner jag väl också att de är ett i raden av band som har tagit till sig denna typ av musikstil under de senare åren. Med det sagt så är det absolut inte dåligt, tvärtom faktiskt, men det blir av just den anledningen inte något som heller sticker ut.
Titelspåret är nog den dänga på denna 4 låtar långa skiva som tilltalar mig mest, för där kan jag verkligen se framför mig hur sångaren flyger från ena sidan av scenen till den andra samtidigt som han kör ner micken i strupen på folk. Ta er en lyssning, hytta med näven och förbered er att, förhoppningsvis, få micken och sjunga med i under något av deras uppkommande gig.


The Kendolls: Facebook Spotify


Deadheads – This Is Deadheads First Album (It Includes Electric Guitars)

This Is Deadheads First Album (It Includes Electric Guitars)Bolag/Distributör: Ghost Highway
Utgivningsår: 2014
Format: LP
Betyg: 6/10


Svängig och fartfylld rock i samma anda som sentida Hellacopters bjöd på, ni vet när det blev lite mer polerat och snällt, men ändå inte dåligt? Deadheads kommer från Göteborg och albumdebuterar här med precis allt de har, för om det är något som This Is Deadheads First Album (It Includes Electric Guitars) visar upp så är det bandets helhet och styrka. De sparar inte på krutet utan har snickrat ihop melodier, riff och rytmer som kommer att skaka liv i både rockskeptiker och och folk som på grund av loggan trodde att Grateful Dead hade släppt en ny skiva.

Visst, det kan ibland kännas lite väl barnsäkert, men samtidigt finns här tillräckligt med action för att hyttande nävar ska trötta ut sig innan nålen nått det sista spåret på skivan. Lyssna bara på en självförklarande låt som Rock n’ roll, som verkligen sticker ut med attityd och käftsmällsriff. Kanske borde Deadheads hålla sig till sådana här ytterligheter och flirta mer med Supershitty to the Max (1996) än Rock n’ Roll is Dead (2005). Detta eftersom bandet tveklöst är bäst när det går lite snabbare, och mer tveksamt i stunder som de som låten Venom visar upp. Rockklubbarna kommer dock att stå med dörrarna öppna för ett band som Deadheads, i alla fall om de förstår vad som är bäst för dem. Det känns ju ändå ganska fräscht när någon spelar retroinfluerad rock utan att simma i samma farvatten som Graveyard och deras efterföljare.


Deadheads: Facebook BandCamp Spotify


Adolescents live på Motala Hardcore Festival 2014

I helgen gick Motala Hardcore Festival av stapeln och ett av de stora dragplåstren var förstår punkikonerna i Adolescents. För oss som inte var där har det nu läckt ut en ljudupptagning från konserten i fråga, så med andra ord är det bara till att klicka på playknappen här nedanför och se till att den här söndagen blir lite bättre än alla andra.

The Adolescents

Old Kerry McKee – Letter to a Sick

Old Kerry McKee - Letter to a SickBolag/Distributör: Hobo
Utgivningsår: 2014
Format: 10″
Betyg: 7/10


Det första som slår mig efter att ha kommit fram till titelspåret, Letter to a sick, är den karga hårdheten i introt. Mycket överraskande, och samtidigt en perfekt brygga över det det sorgsna och mer välbekanta som händer när väl sången kommer in. Old Kerry McKee är den trasiga samt sorgliga mänskliga själen personifierad. Samhällskritiken är intakt och utdragen. Det finns inget hopp och även i avskalade låtar som Hemlös lyckas Old Kerry McKee få en att skämmas över hur omänskligt och kallt vårt moderna samhälle fortfarande är och verkar vilja förbli.

Letter to a Sick är något mer polerad än hans tidigare alster, men det är fortfarande tillräckligt smutsigt för att behålla det där som gör att det här inte bara blir en 16 Horsepower-kopia i Göteborgstappning. Jag älskar den spruckna desperationen i sången som låter som om Joakim Malmborg, som han egentligen heter, har kinderna fulla av bomull. Känslorna är många samt träffsäkra och frågan är om man hade orkat med fler än fyra låtar utan att bryta ihop totalt. Är du trött på att dagens samhällskritik kommer från band ur den hårdare samt distade skolan och saknar Woody Guthries mer berättande skarpa tunga, så kan Old Kerry McKee vara den som ger dig kraften och insikten att rösta rätt i höst.


Old Kerry McKee: Hemsida Facebook Spotify


Via Fondo – Fast

Via Fondo - FastBolag/Distributör: Zegma Beach
Utgivningsår: 2014
Format: 12″
Betyg: 7/10


Desperation, frustration och söndertrasade känslor är fortfarande det som håller Via Fondos ljudbild uppe vid ytan. Det är en resa genom känslostormar och mänskligt förfall, som saktfärdigt målar upp en nästintill hopplös atmosfär. Det är sekunderna innan man drunknar, innan falluckan öppnar sig, innan snaran dras åt eller innan man hoppar ned från den högsta hyresbyggnaden i staden som vänt en ryggen. Där, just där, är Via Fondo och skapar någon form av ljus i all misär och kaos.

På en tydlig grund av progressiv screamo med röterna i hardcorescenen lyckas de återigen skapa musik som trots ett spretigt upplägg har både tydlighet och riktning. Man omfamnas och kastas bort, likt en trasdocka. Det är också det som är det fina, att man aldrig vet var man har dem. Jag gillar att sången är något grötig och nästan drunknar i resterande ljudbild. Det tillför nämligen till desperationen, och gör att man som lyssnare måste sakta ned och våga ta in helheten för att inte missa något relevant. Fast är en EP, men jag ser det ändå som en essens som hålls uppe av alla tre låtarna. Detta eftersom ingen låt står på tydliga egna ben, utan de alla flyter ihop i någon form av progressivt sökande. Kanske efter en väg ut, kanske efter tystnaden. Lyssnaren får avgöra.


Via Fondo: Blog SoundCloud Facebook Twitter