Category Archives: Intervjuer

Intervju: Pelle Gunnarsson från Ljudkassett

Posted on by
Reply

Det händer en hel del i Sverige när det kommer till musikscenen, och då menar jag inte Idol, Körslaget, Så Mycket Bättre eller Swedish House Maffia, utan det som huserar under ytan av allt sådant. I skuggorna av mittenfårans välpolerade slit-och-släng-värld vistas också sådant som är värt att belysas, oavsett om det handlar om band, artister, fanzines eller som i det här fallet ett skivbolag. Ljudkassett är nämligen ett bolag som på kort tid släppt ifrån sig inte mindre nio alster med lika unika som spretande band och artister, och allt naturligtvis i kassettformat. Lukinzine tog sig en pratstund med Pelle Gunnarsson, som är en av människorna bakom bolaget, för att ta reda på vad som egentligen ligger bakom idén med att driva ett kassettbolag anno 2013.

Pelle Gunnarsson är 38 år och bor utanför Linköping tillsammans med sin fru, två barn och en fransk bulldog. Hans första riktiga musikaliska kärlek var Kiss-albumet Creatures of the Night, som han råkade höra 1982 hos sin dagmamma. Sedan den dagen är det tämligen kört, och trots att Pelle aldrig lärde sig att spela något instrument har hans brinnande musikintresse aldrig tillåts varken sina eller svalna. Förutom Ljudkassett arbetar han även med administrativa sysslor på en banks kreditavdelning, och trivs med detta eftersom han kan sitta för sig själv och slippa träffa några kunder. På fritiden skriver han för Sweden Rock Magazine samt lokaltidningen Corren, men anledningen till att Lukinzine valt att prata med honom är ingen annan än Ljudkassett.

Ljudkassett

Vad är din relation till formatet kassetter, och fanns det några andra formatplaner innan du drog igång Ljudkassett?

-          Som liten snorunge bestod musiksamlingen till av hälften av vinylskivor och till hälften kassettband. Skivor var svåra att få tag på för en kille i lilla Skärblacka. Att ensam åka buss till Norrköping var inget som min mamma ansåg som passande för en liten pojke. Att få följa med till storköpet i Finspång och med lite tur få tjata till sig en Saxon-vinyl var sällsynt, men det kunde i alla fall inträffa.

Kassettbanden var med andra ord viktiga. Man kunde åka hem till kompisar och spela av deras vinyler, men givetvis bara under förutsättningen att de fick spela av prick lika många skivor av mig. Tuffa regler, men ändå fildelning i sin allra finaste och mest rättvisa form. Jag är uppvuxen med kassetter, men har inte haft någon närmare relation till dem efter att alla hardcore-band övergav dessa för CD-R någon gång på nittiotalet.

Namnet Ljudkassett är ju genialt, men också begränsande. Kan man förvänta sig något annat format än kassetter från Ljudkassett i framtiden?

-          Nej! Haha, nä men det går ju inte att släppa något annat med det här namnet. Helt klart. För tillfället är det inte några problem, för vi har inte några planer alls på andra format.

Vad är fördelen med kassetter framför andra format?

-          Fördelen, enligt mig, är att det går snabbt att prångla ut något nytt, och är relativt billigt. Jämfört med vinyl i alla fall. ”Brinner man verkligen för något spelar priset ingen roll”, kanske någon tänker nu, och jag förstår vad den personen menar, men ska man kunna göra något regelbundet och under en längre period så måste det även vara ekonomiskt försvarbart. Om det bara är att skyffla ner pengar i ett svart hål, så försvinner glädjen efter ett tag. Nu när vi släpper en kassett så får vi in pengar som räcker till ett nytt släpp. Ibland till och med till två nya släpp. Det hela blir självgående och man slipper en massa huvudvärk, och skäll från frugan.

Och nackdelarna?

-          Nackdelen är väl kanske att det ibland känns som man inte gör annat än att kopiera kassetter. Utöver det är väl formatet lite begränsande, för jag vet inte hur många som verkligen kan lyssna på kassetterna hemma. Kombinerar man dock släppen med en digital download så kommer man ju runt det problemet. Formatet blir inte så viktigt då, egentligen.

Pelle Gunnarsson

Varför ett skivbolag?

-          Ja du… …när man är ung så far man omkring som en idiot på konserter, köper fanzines, t-shirts, skivor och hänger med i scenen och så vidare. Sen blir man äldre, skaffar jobb, familj, hus och helt plötsligt inser man att man hela tiden somnar i soffan framför TV:n fem dagar i veckan. Då är det inget roligt längre, och alltså skaffar man sig en hobby som påminner en om forna dagar. Ett sätt att hindra den annalkande gubbigheten och bitterheten. Man startar alltså ett skivbolag, för tusan!

Vad är grundtanken som gör att ni som bolag skiljer er från alla andra?

-          Det finns väl egentligen ingen uttänkt programförklaring, sådant får Refused ägna sig åt. Vi vill bara släppa bra musik, inget krångel. En liten tanke är dock att visa att kassettsläpp inte behöver innebära vågskvalp och vindbrus i fyrtio minuter eller vara begränsade till 27 svårfångade exemplar. Det kan istället vara kommersiellt gångbar musik. Bra skit, helt enkelt. Jag har ju en rätt schizofren musiksmak, där allt från jazz till death metal går hem. Jag är väldigt svag för åttiotalets sleazerock och AOR, så ett mål med Ljudkassett är att blanda musikstilar så mycket som det bara går. Att släppa Vampire och sedan följa upp det med Pegasûs kan t.ex. ses som rena rama vansinnet i folks ögon, men jag tycker att det är precis så som det ska vara. Senaste släppet var Svart Städhjälp, och det kommer vi nu att följa upp med Salem’s Pot. En perfekt blandning i min värld.

Det har gått relativt fort att få ut inte mindre än nio kassetter, och några av dem känns riktigt imponerande och släppta med sann fingertoppskänsla. Hur känner du själv över att några släpp sålde slut nästintill på direkten, och att t.ex. Goat exploderat helt och hållet?

-          Innan vi drog igång diskuterade vi hur många exemplar som vi skulle göra av varje släpp. Hur mycket skulle vi kunna sälja egentligen? Vi tänkte att vi tog i när vi bestämde oss för 100 stycken, och att det skulle bli trångt i garderoben av alla osålda exemplar som fick ligga kvar där och skräpa. Sedan visade det sig att det tog fart utav bara helvete, och kassetterna bokstavligen flög iväg. Imponerande och roligt givetvis, men samtidigt vill man ju att det ska gå lite långsammare, så att alla som vill köpa dem verkligen har chansen. Det har ju varit lite mindre hets på sistone, så hajpen är väl så gott som över nu, hehe.

Goat är verkligen en sådan där freak-grej. Det borde inte bli kunna så stort och populärt, men det blev det ändå. Det är ju såklart fantastiskt att de blir signade av Universal och hamnar på den svenska topplistan. Heltokigt, men hur toppar man det liksom?

Även Vampire känns som ett band som ni var med och satte på kartan, och som nu verkar vara på flera inflytelserika personers läppar.

-          Vampire alltså! Man kan ju inte vara annat än stolt att få ha varit en del av det spektaklet. Vi är fyra personer som ligger bakom Ljudkassett, nämligen jag, Calle, Martin och Johan. Med facit i hand så är det onekligen Calle som har besuttit fingertoppskänslan, för det är han som ligger bakom både Goat och Vampire. Själv har jag pushat hårdast för de släpp som sedan inte har sålt alls lika bra, haha.

Att ha Ljudkassett har givit mig en bra anledning till att försöka hålla mig ajour med vad som händer bland gräsrötterna. Att inte bara lyssna på den musik jag blir matad med av de tidningar jag skriver för. Att hela tiden leta, luska och lura runt i jakt på nya spännande band är ju faktiskt väldigt roligt.

Vampire

Är det inte svårt med fyra olika viljor när ni ska bestämma vad som ska släppas?

-          Det kan ses som lite krångligt att vara fyra personer och komma överens om vad som ska släppas, men det fungerar. Personligen gillar jag alla nio släpp vi har gjort. De andra har väl rynkat lite på näsan åt några av mina val av band, men vi är ändå alla överens om att det ska spreta stilmässigt. Plus att vi alla är grava musiknördar, så att bli osams finns inte på kartan, utan vi knyter näven i fickan istället, och går sedan hem och läser en rockbiografi för att ventilera.

Vad gör man om man som band vill släppas på Ljudkassett?

-          Bra fråga, och här kommer ett trevande svar. Gör något annorlunda. Se till att ni är svinbra och hyfsat unika. Ha tålamod om vi inte svarar med vändande post, och om vi svarar så kommer ni förmodligen få ett nej till svar, men vem vet, kanske blir vi helfrälsta och älskar det vi hör.

Nästa släpp är det tionde i ordningen, vilket borde vara en liten milstolpe. Planeras det något alldeles extra eller blir det bara ytterligare ett släpp som vilket som helst?

-          Ljudkassett nummer tio blir Salem’s Pot, som släpps i början av februari. Två nya låtar, och såklart endast i 100 exemplar. Det kommer att följa med ett tygmärke med det släppet, men annars inget speciellt, för vi ser det egentligen endast som ett släpp i raden. Den kommer såklart att bli snygg och bra, precis som vi vill ha det.

Vad skulle vara ditt personliga drömsläpp?

-          Oj oj oj, det är svårt att mentalt kombinera kassettbolag och drömsläpp. Det känns lite dumt att gå och hoppas på att få släppa några tidigare outgivna låtar med Alice Cooper inspelade 1980, om man säger så.

Mitt förra skivbolag, Black Juju, var på gång att släppa en vinylsingel med dels Eagles of Death Metal och dels Yawning Man. Det kvalade vid den tidpunkten in som drömsläpp, men sedan kom Jesses rehab och förvirring i vägen och det rann helt enkelt ut i sanden. Fick dock några konstiga inspelningar skickade till mig, så det kanske blir en bootleg någon gång, hehe. Så här i efterhand är det ju roligt att minnas när Jesse Hughes ringde upp mig mitt i nätterna och yrade om allt mellan himmel och jord. På en något lägre nivå tjatar jag för Ljudkassetts räkning på death metal-gänget Vanhelgd och jazzpojkarna Teleskärm. Man får hoppas att tjatet kommer att leda till framgång och släpp helt enkelt.

Hur många släpp är planerade för 2013 i nuläget?

-          Min lilla sammanräkning visar att vi har åtta stycken släpp mer eller mindre spikade, och förhoppningsvis kommer de att släppas under våren hela bunten. De befinner sig på olika stadier av fix och trix, så det är fortfarande lite osäkert med datum. Släppen spänner från Dark wave-synth, doom, progressiv instrumentalpunk, old school death/thrash, kraut-progg, no fi garagerock till all annan allmän galenskap. Vi kommer även att kliva utanför Sveriges gränser och släppa saker från Finland, Polen och USA. Det är en rejält spännande blandning som folk har att se fram emot.

Därefter ligger sommaren och hösten helt öppen, men vi lurar och letar konstant efter nytt och spännande material. I februari är det i alla fall följande som gäller, nämligen Salem’s Pot och L’Obscurite.

Innan vi vinkar farväl och avslutar det hela, så måste du tala om vilka band eller artister som enligt dig släppte de bästa skivorna 2012?

-          Även här är jag ju helt schizo, men här kommer ett axplock från det som jag tycker var bra under 2012:

  • Black Breath – Sentenced to Life
  • H.E.A.T. – Address the Nation
  • Satan’s Satyrs – Wild Beyond Belief
  • Casablanca – Apocalyptic Youth
  • Massgrav – Still the Kings
  • Swans – The Seer
  • Unsane – Wreck
  • Om – Advaitic Songs
  • Terrible Feelings – Shadows
  • Neneh Cherry & The Thing – The Cherry Thing
  • Goat – World Music
  • pg.lost – Key
  • Ginger Wildheart – 555%
  • Switchblade – S/T

Bästa serietidningarna från 2012 var för övrigt:

  • The Massive
  • Daredevil
  • Swamp Thing
  • Dial H
  • The Creep
  • Walking Dead
  • Batman Inc.

Ljudkassett: Hemsida Facebook BandCamp

Intervju: Kaj Sivervik från Damage

Posted on by
Reply

Linköpingsbandet Damage har harvat runt i skymundan sedan mitten av 00-talet, och har äntligen blommat ut och släppt sin första fullängdare Weapons of Mass Destruction. Lukinzine tog sig ett snack med sångaren och före detta basisten Kaj Sivervik för att reda ut bandets tumultartade historia samt vad som väntar i slutet av regnbågen.

Om vi börjar med lite historia, så har det ju hänt en hel del i Damage sedan starten. Varför har ni t.ex. bytt sättning så ofta?

-          Jag och Linus träffades under 2006 i Linköping och med för mycket tid över,  tristess i våra liv och många timmar hängandes på Skylten gjorde vi det enda som tilläts i ett hus byggt av punk och hardcore, vi startade ett band. Linus gick 2009 vidare och drog igång Guilty, medan vi lyckades få tag i Davis som tog hans plats som gitarrist. Per har spelat trummor med oss sedan 2007. Vår första sångare Jona flyttade till Malmö för att gå med i Fy Fan och återfinns nu i Infernöh. Efter honom tog vi in Torbjörn som var med fram till 2010 och när han flyttade till Göteborg tog jag, som den enda kvarvarande originalmedlemmen, över sången efter att ha spelat bas fram till dess. Vi har efter det avverkat två stycken Joel på bas, varav den sistnämnda lägger av nu i slutet av året.

Nu svarade du dock inte på varför så många slutar, om man nu bortser från flyttvariabeln?

-          Som band är det viktigt att ha en vision, en tanke om vad som komma skall, drömmar och även en hyfsat gemensam ambitionsnivå. Genom att vi kontinuerligt pratat om våra tankar kring bandet så har många medlemmar slutat när de har känt att de stått i vägen för de andras drömmar och visioner. Vi hade redan på ett tidigt stadium konstaterat att vi inte är några progressiva människor och den musik som vi skapar kommer aldrig att hyllas av generationerna efter oss, men vi hoppas att vi skall kunna erbjuda något just här och nu som ger både glädje, energi och nya tankar till dem vi möter under vår framfart.

Vilka är med i bandet i dagsläget?

-          Idag är vi Kaj, Per, Davis och vi kommer som sagt snart att fylla på med en ny basist.

Ser man till er musik så är den tydligt influerad av USHC, men var det tanken redan från början, eller blev det bara så när ni väl började spela?

-          När man har ett band som vårt som startar i Linköping och dessutom på Skylten så är det omöjligt att undvika USHC som influens oavsett om man vill det eller inte. Hälften av bandet är uppväxta under 90-talet och har sett Outlast, F.I.L, Identity och Raped Teenagers komma från Linköping, så det stod ganska tidiga klart för oss att vi ville bygga vår musik på känslor och energi precis som det gjordes på deras tid, men med en stark melodisk grund.

Kommer Damage alltid lira USHC eller kan ni tänka er att förnya receptet?

-          Hardcore är något som jag personligen förknippar med min ungdom. Det fanns en primitiv kraft som fick en att slitas med i musiken och få utlopp för alla sina aggressioner och känslor. När man blir äldre och träffar nya människor i alla åldrar och från världens alla hörn så ser man mer och mer vilken förändrande kraft som hardcore har varit för människor i alla tider och på så många platser jorden över. Det är först då man förstår att kraften inte sitter i ungdomen utan i den musik, den attityd och den framtidstro som finns just där och då. Damage handlar inte lika mycket om USHC som om de rötter vi har och de möten vi har upplevt som ett band.

Vi är skapta ur frustration och glädje och i slutet så är det just den energin och framtidstron som vi vill förmedla. Om den så grundar sig i galna basgångar från hardcorescenens kungar Rich Kids on LSD eller det benhårda men ack så självutlämnande Poison Idea, eller för den delen något av alla legendariska Washington DC-band som bare givit ut en 7” för att sedan splittras så spelar det inte så stor roll. I slutet vill vi bara ha kul och ha något som bryter av mot den mörka vardagen, precis som varje hardcoreband velat sedan urminnes tider. US-hardcoren och de visioner som kom med den är otroligt viktiga för oss som band och vi kommer med all säkerhet alltid stå med minst en fot i amerikansk hardcorehistoria precis som att det är oundvikligt att ha den andra i vår egen europeiska hardcoretradition.

På tal om influenser, så är er musik i nuläget ganska primitiv men samtidigt väldigt melodisk. Vilka band skulle du själv säga bidrar till att ni faktiskt låter som ni låter?

-          Jag avgudar band som Adolescents, Rich Kids on LSD och Freeze. Detta i kombination med att vi är dåliga musiker gör att vi låter som vi gör. Vi försöker få med oss deras melodiska nerv och drömma oss bort tillsammans med våra andra husgudar i Jerry’s Kids, S.O.A och Minor Threat som lät sin känsla och frustration få utlopp i sin musik. Kan dock ganska snabbt konstatera att vi aldrig hade varit någonstans utan Career Suicide. Deras skiva Attempted Suicide har jag och Per pluggat fler gånger än jag öppnade matteboken under grundskoletiden. Vi lyssnade på den varv efter varv samtidigt som vi lirade FIFA på Playstation under ett år när jag var bostadslös och bodde på Pers soffa. Det var under den tiden vi byggde mycket av den musikaliska grund vi idag står på.

Precis som under 90-talet, så har det återigen börjat hända saker i Linköping. Varför tror du att det har kommit en ny hardcore-våg dit nu och vad är den mest bidragande orsaken enligt dig? Till och med de gamla rävarna i F.I.L är ju återförenade!

-          Det är kul att du uppmärksammar att det händer saker här i Linköping, för vi själva tycker det är helt dött inom just punk- och hardcorescenen. Vi är flera band som gör saker på en hög nivå. Guilty, Damage, Stay Hungry, Vinnarcirkeln och F.I.L är alla aktiva, men förutom oss så finns knappt något mer och vi ser ingen återväxt. Linköping är nämligen en typisk stad som folk flyttar ifrån. Staden har ju fostrat hardcorekids som är aktiva i otroligt många band på andra orter över hela landet. Red Doves, Nitad, Anchor, Uppgång & Fall, Infernöh, Fy Fan, Spiknykter, Lose the Life och Plötslig Måndag har alla medlemmar som är Linköpingsbor i exil. Frågan är tyvärr lite om Linköping kommer kunna fortsätta leverera på samma sätt. Staden är rätt död och återväxten finns inte inom just punk och hardcore, men staden lever ändå, rent musikaliskt, i många andra genrer med fantastiska nya band där många musiker har rötterna i just punk och hardcore.

Tänker t.ex. på Nocturnal som har medlemmar som tidigare spelat med Guilty, Tomma Händer och SCA. Vi har även Night med Linus, som tidigare spelat med oss samt med Guilty. Sen finns ju även Skogen Brinner med Aje från Firemark och Joel från Black Star Rising. Linköping och Östergötland har på senare år växt otroligt mycket som kulturområde där folk inte har något behov av att begränsa sig till de genrer som de är verksamma i. Detta har resulterat i att man kan gå på Blå Huset i Norrköping och se på när medlemmar från Den Svenska Björnstammen går loss i publiken när Skraeckoedlan står på scen eller så kan man här i Linköping se hur nördiga indiekids mer och mer uppmärksammar LÓrients kulturella smältdegel och vågar släppa lös trots sin ingrodda indiecred. Jag skulle säga att Östergötland för tillfället har en otroligt stark kulturscen som är öppen och accepterande för nya intryck, den är i mycket skapt ur punk och hardcore men den vägrar låta punken och hardcoremusikens konservativa bojor kättja den utan man tar istället till sig de intryck man gillar och utvecklar dem till något eget.

Vad är den största skillnaden, förutom medlemsbytena, mellan ert första släpp och den färska fullängdaren?

-          Vårt första släpp, som mer eller mindre var en 12” demo, var ett mycket dyrt experiment för att utveckla oss som band, att få en möjlighet att ge utlopp för våra tankar om hur man kan arbeta med musik i uttryck. Det gav oss en första möjlighet att både lyckas uppnå, men kanske framförallt att misslyckas, med våra tankar och ta lärdom av misstagen. De flesta i bandet hade aldrig gjort något liknande innan och arbetet kring släppet gav oss en grund att stå på som band. Härifrån var vår vision mer starkare och mer kompromisslös. Vi koncentrerade de tankar som vi var nöjda med och såg till att inte spä ut juicen.

Vi spelade in Weapons of Mass Destruction-skivan tre gånger innan vi blev nöjda med resultatet. Från början var tanken att det skulle bli en sjua, men för varje misslyckad inspelningssession så kom det fram nya låtar som vi tog till oss och som skapade mer av en röd tråd runt flera låtar och det blev mer och mer självklart att detta skulle bli ett album. Skivan växte fram ur skapandeprocesserna och vi har lagt ner mycket tid på materialet som egentligen bottnar i de låtarna vi började göra direkt efter vår 12″-demo som spelades in 2008. Vi har låtit det kosta både pengar och framförallt tid att skapa albumet vilket vi även hoppas är något som märks när man som lyssnare håller skivan i handen. Omslaget, texterna och låtarna håller ihop allt till en enhet som har sin grund där vi började vår resa, men som även skall förmedla vad som komma skall.

Om vi släpper skivorna nu, och hoppar över till utlandsturnéerna i t.ex. Makedonien och Rumänien, som kanske inte de vanligaste rutterna som band brukar ta?

-          För mig som punkare handlar livespelandet mer om att se nya platser, träffa nya människor och inte följa de strukturer som andra tar som en självklarhet snarare än själva spelandet. När vi tog oss till Bulgarien så var det nog bara Dead Vows och Perkele bland svenska punkband som varit där innan oss. Vi märkte snabbt vilken betydelse det hade för folk i dessa regioner och att de kände sig utvalda. Det var en bekräftelse på att de också hade ett värde i underground punk- och hardcorescenen. Vi vet själva vad förbannad man kan bli när ens favoritband alltid struntar i att lira i Sverige för att återigen göra en “Europa”-turné som innebär 20 gig i Tyskland. Man kan då tänka sig hur det känns att bo i ett land som t.ex. Bulgarien som är ännu lägre prioriterat än Sverige.

Vi kan inte ersätta någons favoritband, men bara att vi som svenskt band ger oss ut i dessa områden och skapar möten som man sällan har i västländerna. Vi har skapat vänner för livet i dessa regioner och i de här delarna av världen finns ofta en livslust samt tankar om att man kan förändra sin egen livssituation om man bara vill. Detta är samma tankar och framtidstro om att vi alla kan förändra vår vardag om vi bara vill som jag möttes av när jag kom in i hardcorescenen och det var dessa tankar som fick mig att bli förälskad i hardcore redan vid mitt första möte. Tron att kunna förändra sin egen livssituation är mer punk för mig än att leva i misär med alkohol och droger eller att bekräfta sig själv genom samlande på materiell egendom som kepsar, färgade vinyler och sportskor.

Några fler turnéplaner på gång nu när skivan äntligen är ute?

-          Tyvärr har vi inga turnéplaner för tillfället då vi alla har jobb som är ganska oflexibla i perioder samt att vår trummis nyligen har blivit pappa. Vi försöker hitta möjligheter att ge oss ut i vår igen på en mindre sväng och om det är några trummisar med bra uthållighet och lite fart i handlederna som läser detta letar vi hela tiden efter stand-in-trummisar för livespelningar just för att kunna få större möjlighet att turnera. Hör gärna av er till oss om ni skulle vara intresserade! Vi sitter alla med drömmar om att få spela både i Asien och Sydamerika samt att återvända till Östeuropa.

Om vi kollar på den nya given, Weapons of Mass Destruction, så måste man ju bara nämna omslaget av Mats Engsten. Vad var tanken bakom omslaget egentligen?

-          Omslaget har en utgång i att samhället idag ser väldigt mycket ut som det gjorde på 80-talet. Samma saker var inspiration för punk och hardcore-musiken då som nu. 80-talet hade det “kalla kriget” och vi har “kriget mot terror”, 80-talet hade den “stora röda totalitära jätten” medan vi har “skurkstaterna”. Ungdomsarbetslösheten var enorm då precis som den är nu och vi har makthavare som skriker om att vi behöver mer frihet, vilket för dem ofta är samma sak som att dra ner på de sociala skyddsnäten och ställa människor mot varandra och genom detta minska empatin hos oss människor.

Under 80-talet fick många ett utlopp för sin frustration och hjälplöshet i hardcoremusiken, och idag ser vi samma typ av ungdomar flockas kring electroscenen som har exakt samma element av att “göra det själv” som punken hade. Helt enkelt att kunna skapa musik för egen kraft och på sina egna villkor i sitt eget hem och sedan även ge ut den själv. Samhället upprepar sig och vi står här återigen och köper deras argument. Vårt omslag grundar sig i de fördomar som samhället kommunicerar till oss, vi säger varken att de är rätt eller fel utan omslaget reflekterar mycket den bild som vi upplever att samhället vill sända ut till oss. En kommunikation om att saker är rätt eller fel, det är alltid en sida mot en annan, det är du eller jag men aldrig vi. Världen är tyvärr inte svart och vit utan vi lever i en stor gråskala som kräver att vi tänker efter mer och mer om vem som kommunicerar ett visst budskap och varför.

Förutom omslagsmässigt, så är ni även textmässigt ganska samhälls- och samtidskritiska. Kan man förändra världen eller människor med punk?

-          Man kan inte förändra någonting med punk eller hardcore, men vi kan påverka oss själva och se allt bra vi skapar tillsammans i vår avskärmade del av samhället. Jag kände redan i 22- eller 23-års åldern att jag hade fått uppleva mer i mitt liv än vad många av mina kamrater från skolan någonsin skulle få uppleva. Allt detta var tack vare punken och de möten jag haft samt genom saker som vi gjort ur tron att vi kunde skapa vad vi ville med våra liv. Den tron som punken faktiskt har gett mig. Man måste våga tro och hoppas, annars kommer inget någonsin att förändras.

Har du själv blivit påverkad på något sätt av texter under din uppväxt? Något speciellt band eller låt som påverkat dig på ett sådant sätt?

-          Jag skulle inte kunna peka ut en speciell text och säga att där förändrades mitt liv, men t.ex. Minor Threats diskografialbum har ju helt klart haft sin inverkan på min ungdom, precis som Misery Loves Company med Freeze har haft det på mitt vuxna liv. Samhällskritiskt, som du tidigare beskrev oss, är ju ett otroligt värdeladdat ord som jag har lite svårt att sätta som stämpel på våra texter, men som kanske i ordets korrekta betydelse är korrekt. Alla texter är personliga reflektioner på vår samtid och saker som påverkat mig och oss. Texter som Holding on eller This is our show behandlar frågor om att bli vuxen inom en kultur som när man var ung var en ungdomskultur och nu är en regelrätt subkultur för vuxna samt hur man hanterar, eller kanske snarare inte hanterar, de frågor som blivit aktuella på vägen.

Många texter har även en utgångspunkt i mitt eget liv som arbetsnarkoman och den stress som man hela tiden är drabbad av på grund av samhällets grupptryck och de förhållanden man har till sitt jobb samt drömmen att ta sig därifrån. Samtidigt känner man alltid en djup osäkerhet på vad man vill ha istället och hur man ska nå dit. Det som är gemensamt för alla våra texter är att när man läser mellan raderna så hittar man bara fler frågor istället för svar. En sorts försiktig optimism som döljer stora osäkerhetskänslor.

Vilka skivor eller band som är aktuella 2012 skulle du vilja rekommendera andra att kolla upp?

-          Red Doves-debuten Off the Grid, som är en av 00-talets mest förbisedda svenska punkskivor. Tänk Regulations men ta bort jeansjackorna och lägg på attityden från Stockholms ruffigaste förorter. Rått och primitivt. Bob Mould som är lika fantastisk som Hüsker Dü, och aldrig levererar en dålig skiva samt har en förmåga att skriva melodier vilket tyvärr har varit underprioriterat av många punk- och hardcore-band.

Knifven måste också nämnas. Fantastisk frenetisk punk med medryckande melodier. Folk jämför dem med Vånna Inget och Masshysteri, men jag hör inget av det utan skulle snarare säga att deras östgötska ursprung tar det melodiösa från Raped Teenagers I Kräftans Klor och blandar det med Pascal för att sedan hetta till den lyriska biten med ett par kryddmått Alkberg. Adolecents American Dogs in Europe! Veteranerna som jag dyrkar är tillbaks med en ensidig 12″ som nog är det bästa sen det blåa albumet. Fantastisk band som återigen levererar och dessutom musikaliskt knyter ihop säcken på de senaste två årtiondenas trender med punkig rock. Sist men inte minst Career Suicide. Jag åkte ner och såg dem i Köpenhamn i september 2011 men de är så otroligt bra att detta är ett intryck som fått följa med under hela 2012.

Vad är nästa steg för Damage?

-          Den första november släpptes Weapons of Mass Destruction och vi ska nu försöka komma igång med att börja spela igen. Vi håller ju på att byta ut vår basist Joel som har valt att gå vidare, så vi har lite arbete kvar under 2012 med att repa in den nya killen samtidigt som Joel är kvar och lirar live med oss året ut. Vi hoppas på att få möjligheten att komma ut och spela och vi hoppas att folk skulle vara peppade på att styra upp idéer och projekt med oss rent allmänt. Utan samarbeten så finns det helt enkelt ingen scen.

Något att tillägga?

-          Kolla in våra grymma video som Johan Malm har gjort till oss, och beställ sedan vår skiva via vår BandCamp-sida.

Damage: Facebook BandCamp Spotify

Intervju: Oscar från Din Skevf

Posted on by
Reply

Den här intervjun har varit ute på villovägar sedan dagarna innan Din Skevf skulle släppa Man Måste Vara Galen För Att Kunna Va Normal, och därför kanske den inte smakar lika aktuellt som den borde. Samtidigt handlar det dock om hardcorepunk, och därför publiceras den här nedanför i samma format som det var tänkt från början. Varsågoda.

Vilka är ni och vad har ni sysslat med tidigare?

-          Vi är Oscar, Jonas, Carl-Axel och Cretan. Ett gäng unga gubbar från Norrköping som har känt varandra sedan tiden då Skunk var det bästa som hänt internet och Norrköping Hardcore såg dagens ljus. Vi har tidigare spelat i band som Konspirationen, Discover, Save This Moment, 12FU och RoyalXScumfuck och så vidare.

Debut EP:n Balla Ur togs emot med öppna armar och rosades nästan lite för mycket. Var det väntat och har det påverkat er på något sätt?

-          Med tanke på att vi inte hade några förväntningar vid släppet av EP:n, så känns det kul att folk tar sig tid och lyssnar samt uttrycker sin åsikt vare sig folk älskar eller hatar oss. Efter att vi sålt slut förstapressen av Balla Ur så hade vi fått ihop ett gäng låtar till och spelade in dem utan någon egentlig plan utöver att eventuellt släppa ännu en sjua. När vi sedan satt där med låtarna i hand så kändes det perfekt att släppa dem  tillsammans som en tolva. Efter lite påtryckningar på Gaphals gick det vägen! Vi kan inte direkt påstå att vi känt någon påtaglig press mer än från oss själva att utveckla soundet och göra fler ösiga låtar.

Norrköping. Vad gör man där egentligen?

-          I Norrköping arbetas, gnälls och dricks det en hel del. Däremellan dyker en del fina spelningar upp tack vare Norrköping Hardcore samt diverse andra aktörer som ser till att musiklivet inte helt upptas av Symfoniorkestern, Idoldeltagare och veckans Krunegårdsgig.

Hur ser scenen ut där och är det något annat band som man behöver hålla koll på.

-          Det händer med andra ord saker med jämna mellanrum både på kulturhuset och i diverse ljusskygga lokaler runt om i staden. Ett band som blivit flitigare att spela på sistone och vet hur man levererar är Kaos, Kris & Helvete, samt stadens främsta exportmusiker Pg.Lost som man inte bör missa om tillfälle ges. Man bör även hålla koll på skatepunkarna i Perfect Direction, stonerdudesen i Skraeckoedlan, crustarna i Tuffa Tag och hardcoredudesen i Bitter Taste Of Life.

På tal om andra band, så har en hel del paralleller till Sista Sekunden och Stick & Brinn dragits i och med ert första släpp. Håller ni med om liknelserna, och är det något som ni siktade in er på?

-          Vi spelar hardcore med sång på svenska vilket självklart är en stor likhet och gör att folk gärna sorterar in oss med ovan nämnda band. Egentligen inte oss emot då det är jäkligt bra folk och bra musik som vi själva peppar men inget vi har riktat in oss på. Om vi influerats av dessa band så är det främst i deras pepp och sköna attityd till hardcore och punksvängen i stort. Cretan lyckades faktiskt bli hotad med stryk av Sista Sekundens roadie med anledning av att han liknande sångaren i Stick & Brinn, fråga inte varför, haha!

Vad var planen när ni sparkade igång Din Skevf?

-          Planen med Din Skevf var främst att ha roligt och få det att lysa igenom i låtarna. Vi sa från början att vi inte skulle kompromissa med musiken utan göra precis det vi tycker är pepp.

Personligen kan jag tycka att känslan för ickemelodin i sången gör att ni sticker ut från många andra band i Sverige. Sången låter melodisk fram till det att man läser texterna och då märker att det bara rapas upp ord och meningar utan någon som helst tanke på musiken.

-          Det där är precis vad som händer när man bildar ett band med tre musiker och en icke-musiker! Nej men om jag ska svara för egen del så skriver jag ihop texter och försöker få dem  att stämma med låtarna enligt någon sorts klippa/klistra metod och resten går på känsla. När det känns som det funkar till melodin slipas det bara lite och sen pillas det inte mera med det. Överbearbetande av texter och arrangemang är inget vi ägnar oss åt i någon större utsträckning.

Basspelet sträcker även det på hakan en hel del vilket jag tycker ger låtarna en extra samt välbehövlig dimension. Hur går det egentligen till när ni ska knåpa ihop en ny låt?

-          Vi brukar utgå från ett eller flera riff som till slut blir något helt annat. Basspelet hämtar mycket inspiration från band som 7 Seconds och Defiance, men på det stora hela så kommer dimensionen snarare från att alla gör sin grej oavsett hur något borde göras. Punk helt enkelt.

Båda era släpp ges ut via det Linköpingsbaserade bolaget Gaphals, men hur fick ni kontakt med dem och kommer ni att fortsätta ert samarbete med dem?

-          Vi hörde oss för bland de lite mindre bolagen när första sjuan skulle släppas och Gaphals var de som var mest peppade, samarbetet har varit enkelt och roligt. När vi sedan spelade in låtarna för släpp nummer två, så kändes det givet att de skulle släppa det.Vi hakar på framöver och hoppas på flera släpp, då Gaphals är ett av Sveriges mest produktiva bolag  just nu och har en skön bredd samt fingertoppskänsla för att plocka fram bra artister. Att det genom det hela lyser en aura av Östergötland-stolthet gör bara saken bättre.

Har ni varit ute och spelat mycket och vad finns det för turnéplaner framöver?

-          Vi har varit runt och spelat så gott vi har hunnit med mellan jobb och övriga förehavanden. Vi har täckt in Stockholm, Göteborg och Malmö. Även mer närliggande städer som Örebro och Motala har fått sig en dos av Skevfen. Linköping och Norrköping har vi också spelat i ett par gånger vardera och Jönköping har bjudit upp till dans mer än en gång. Det har även blivit gigs på två trettio-års skivor och en 25-årsfest, så den delen kan vi. Vore sjukt kul att komma uppåt, neråt och överallt i Sverige och övriga världen för att lira framöver. I somras gjorde vi förresten en nio dagars turné tillsammans med Damage, och då spelade vi i Tyskland och Tjeckien. Nästa spelning är den 30 november i Linköping tillsammans med Casualties, och det borde ingen missa.

Hur ser ni på punkklimatet i Sverige just nu?

-          Just nu finns det ganska gott om bra band och ställen att spela på så det är nästan synd att klaga. Några av de svenska band just nu man inte bör missa är t.ex. Dobermann Cult, Agent Attitude, Damage, Beast, Obnoxious Youth, Angers Curse och Makabert Fynd. Dessa är både band och folk som vi gillar skarpt.

Något som man bara måste fråga är hur bandmanet Din Skevf kom till?

-          Vi heter Din Skevf för att det är det mest orimliga bandnamnet vi kunde komma på. Namnet kom vi på för flera år sedan på fyllan, men bandet tog form först vid början av 2011.

Vad har ni för planer framöver?

-          Vi skriver på lite nya låtar och hoppas på att få ut en ny skiva och även hinna med att göra så många gigs som möjligt.

Tack för intervjun, några sista ord?

-          Missa inte att införskaffa Turist i Tillvaron Vol. 4 och Bastardized 2 DVD:n, där vi har med några låtar och boka oss till ett gig nära dig. Skål!

Din Skevf: Hemsida Facebook Spotify

Intervju: Errol från återförenade F.I.L

Posted on by
1

Var man en del av hardcorescenen under 90-talet, eller hade en mycket nyfiken läggning rent musikaliskt under samma era, så finns det en stor chans att man någon gång stötte på bandet F.I.L (First In Line). Bandet började egentligen sina bana redan 1988, fast då under namnet Prehistoric Assholes, som senare blev endast Prehistoric. Killarna harvade runt under detta epitet till någon gång i mitten på 90-talet, fram till dess att en ny sångare skulle letas upp. I slutändan blev det ingen ny sångare utan killarna valde att fortsätta som en kvartett fast under det nya namnet till F.I.L. Innan bandet helt lade ned instrumenten, runt 2000, hann de med en egen EP samt en split på det klassiska bolaget Bridge of Compassion. För ett tag sedan ploppade de dock upp på harcoreradarn igen, och med helt nytt material dessutom, så det är egentligen inte så märkligt att Lukinzine nu ser till att ställa sångaren Errol Tanriverdi mot väggen.

Återföreningar är ibland ganska så tröttsamt, men samtidigt väldigt roligt, så de flesta har väl en sorts hatkärlek till dem. Hur har er återförening tagits emot, och vad var det egentligen som fick er att plocka upp instrumenten igen?

-    Som band har vi avsiktligt inte gått ut så hårt, varken med livespelandet eller marknadsföringen så vi har väl en idé om att rätt många ur de nyare generationerna inte har en aning om vilka vi är. Däremot har vi fått många glada tillrop från dem som minns oss sedan förr och det är ju alltid roligt. Vi har ingen plan på att lira för nostalgins skull, vi gillar att träffas och om vi nu ändå träffas så gillar vi att lira ihop och så har vi nog upptäckt att det finns saker som inte går att kommunicera på något annat sätt än genom musiken. Så känner i alla fall jag som till vardags arbetar med andra estetiska uttryck, det är få tillfällen där jag får vara så vass och samtidigt naiv som jag behöver och vill vara när jag skriver texter och gormar i bandet.

Ni fick tillbaka spelglädjen 2008 efter att musikföreningen Oljud tjatat till sig en återföreningsspelning, men vilka andra band lirade med er just den gången?

-    Det enda andra bandet jag minns var ett apskönt straight edge-band från uppåt i landet, för de var som popcorn på scen. Oljud var den sista musikföreningen som hade sitt säte på Skylten, nu finns ju även Gaphals som är fantastiska, men just då såg det som jag minns det lite mörkt ut för Linköping som punkstad.

Vad har ni i bandet gjort under tiden mellan att F.I.L låg i dvala till dess att det vaknade upp igen?

-    Vi kastade in handduken i slutet av 2000, jag skulle precis bli pappa och hade börjat på universitetet och vi kände väl alla fyra att det vi gjorde tillsammans två gånger i veckan var på väg att bli en slentrian-grej. Jag trodde nog att jag skulle kunna få ur mig allt det där jag gick och grunnade på och var galet förbannad över genom filmen, eftersom jag då pluggade till mediaproducent. Även om vi då kände att vi rätt nyligen funnit oss till rätta med den sättningen vi hade och var vi var som band, så kändes det som om vi hade mer att ge varandra utanför replokalen än i den. När sådana känslor dyker upp, så är det lika bra att lägga av. Annars så lirar ju Jögga med Svensk Punk och har petat lite i ett par andra band, och jag tror Pata lirade lite bas med några blues-gubbar en stund. Nicke har nog mest fingrat på gitarren i sin ensamhet och Timor sålde av sina trummor rätt fort efter att vi splittrades och varken han eller jag har musicerat i bandform sedan dess. Jag har dock pillat lite med ljud, men vill inte riktigt kalla det för låtar, hemma i Logic, men i slutändan är det är inte riktigt  samma grej.

Har ni avverkat några andra spelningar än återföreningskonserten?

-    I och med Skyltens “död” och att inget annat all ages-ställe axlat manteln, så har scenen i Linköping i mångt och mycket flyttats till L’Orient, den skönaste kurd-restaurangen som är vårt eget lilla CBGB’s. Sami, som driver stället, skiter helt i vilka band som lirar bara de har kul och han kan sälja öl. Där kör Gaphals en fasans massa spelningar och vi har lirat som förband ett par gånger. Vi har rätt skilda professioner i bandet och flera av oss reser mycket, så vi har inte fokuserat på att spela så mycket ute eller på att hoppa på turnéer, utan tar bara de förfrågningar som dyker upp istället.

Ni har spelat in EP:In The Land of Filth and Honey i replokalen, men hur var det egentligen att mötas i en replokal igen och spela musik? Var det som innan eller skiljer sig något?

-    Vi bestämde väldigt tidigt att vi den här gången skulle spela för vårt eget nöjes skull och försöka hålla nere på så många måsten som möjligt. Det i sin tur gör att vi kan hitta nya saker som vi är nyfikna på och inspelningsteknik var en av dem. Vi hade provat att spela in i en studio i Söderköping och då med lånade prylar, men nu kändes det som om vi ville förstå mer om varför det lät och funkade som det gjorde. Därför investerade vi i en liten 8-kanalsporta samt ett par sunkiga mickar och satte igång att  experimentera. Det var verkligen aproligt!

Hur ser er arbetsprocess ut?

-    Vi har ingen bra arbetsprocess, och vid närmare eftertanke har vi nog aldrig haft det, utan det bara kommer ett spår av en låt här eller där som vi bestämmer oss för att utveckla. Det har sedan resulterat i en sjuhelvetes massa låtar under årens lopp. En del av dem som vi fortfarande känner rätt starkt för, och en del som vi fortfarande lirar, men fokus ligger såklart på att skapa nytt i den takt som nytt blir till. Vi är nog lite petiga samtidigt som vi är impulsiva.

Vad inspirerade er under inspelningen?

-    Vi har ju tillsammans ett antal inspelningar i bagaget, och den stora inspirationen var att förstå hur vi skulle ratta spakarna själva samtidigt som vi skulle försöka få det att låta precis som vi ville. Vi har i mångt och mycket våra rötter i amerikansk 80-tals hardcore, och det är svårt att komma ifrån det samtidigt som vi inte ville plagiera något ljud eller uttryck. Vi lyssnade rätt mycket på saker för att sedan kunna förkasta sådant vi inte gillade, snarare än att hitta sådant  vi ville åt. Lite bakvänt kanske, men rätt befriande.

Vad är nästa steg för F.I.L?

-    Vi har väl en plan på att krypa in i inspelnings-dvala igen i vinter och se vad vi har lärt oss av senaste släppet, men ingenting är spikat eller konkret. Det ska ju även bli roligt att se vår EP:n får någon spridning att tala om, och vad det i så fall kan ge för öppningar. Sommaren har varit rätt mycket av en semester, så vi får väl se vad hösten har att ge men vi vill i alla fall lira mer ute, det är vi rörande överens om.

Ni är ett ganska politiskt band som spyr galla över vad ni anser är ett ”nyliberalt skitsamhälle”. Är det viktigt att ha något att säga med sin musik, och vilka reaktioner förväntar ni er genom att skriva politiskt laddade låtar?

-    Vi har nog tidigare aldrig reflekterat över vår politiska ådra, det har varit sekundärt och samtidigt givet, men efter uppehållet så känner i alla fall jag att jag behöver få ur mig inneslutan ilska på det här sättet och det är så galet förlösande. Lite som att kunna bocka av och gå vidare i tankar och funderingar utan att behöva gå dagarna i ända och vara arg på allt som är fel och orättvist. Jag tror inte att det jag säger kommer orsaka någon världsomställning, och det är inga nyheter som proklameras precis. Samtidigt har jag svårt att låta bli att tro att många bäckar små i alla fall kan spela någon form av roll och samtidigt visa att vi inte helt gett upp hopp om mänskligheten och världen. Visst känns det väl lite som om det pyr där ute, och då vill jag gärna vara med och blåsa lite liv i den glöden.

Hur skulle drömsamhället se ut, om det nu finns ett sådant?

-    Vi har inget uniformt svar på det i bandet, men jag tror nog vi kan skriva under alla fem på att det borde vara en betydligt mer progressiv, frihetlig, öppen och rättvis värld vi vill lämna efter oss.

Vi lämnar det och går in på punkscenen istället, för hur känns det egentligen att ta steget in i punk- och hardcorescenen år 2012?

-    Det är spännande, även om vi nu inte har varit helt borta från allt som hänt under åren, men visst märker vi att vi har sämre koll på vad som händer, förutom på dem som då finns i vår direkta omgivning eller som vi spelar med. Det finns en positiv anda på ett annat sätt, en mer öppen och “förlåtande” syn på vilka som får vara med och höra till scenen än när vi la av. Då var det på väg att stagnera lite, samtidigt som det blev mer trångsynt. När vi släppte instrumenten var det mycket jävligt grabbig och macho metalcore i omlopp, och man blir rätt trött på det känner jag. Nu är de flesta spelningar jag går på väldigt genreöverskridande och scenen “hör ihop” på ett bredare plan än förr, vilket gör att den känns rätt stor fastän den nog är mindre än den var då.

Vilka band, förutom er, ska man hålla ett öga på under 2012?

-    Oj, svårt. Polarna i Pusrad spottar ur sig grejor på löpande band, smått fantastiska små betraktelser i ett rasande tempo. Knifven gör fina grejor och Din Skevf likaså, och båda är jäkligt roliga att se live.

F.I.L: Facebook BandCamp

Intervju: Marc PMA från Kidnapped

Posted on by
Reply

Det var ett tag sedan jag intervjuade någon, så det kändes som att det var dags att kliva upp den hästen igen, och vad är då bättre än att börja med ett band och en person som man i Sverige inte läst speciellt mycket om. Marc “PMA” Strömberg, känd från bland annat Forever Young och Håll Det Äkta, men även fanzines så som The Friendly Leg och Hardcore ABC, var villig att snacka lite om det “nya” bandet Kidnapped, som har en debutskiva som väntar på att släppas loss på en intet ont anande allmänhet om endast två veckor.

Kidnapped har legat och bubblat ett tag nu, och har redan ändrat konstellation en gång. Vilka är ni och varför tappade Erik intresset?

-     Kidnapped är egentligen fortsättningen på Forever Young. Jag (gitarr), Tanders (trummor) och Erik (sång) skrev några nya låtar, som sedan blev till en EP. Vi hann dock bara spela live en gång, i Göteborg, och sen kände Erik att det inte var så kul att han bodde nere i Göteborg och vi andra i Umeå, så därför lade vi Kidnapped på is. Efter ett tag ville vi dock börja spela igen, så Sebbe (Håll Det Äkta) hoppade in på sång, medan Filip (Attitydproblem, Dick Cheney) fick börja spela bas med oss.

Vad är den egentliga skillnaden förutom just dessa medlemsbyten och tillägg?

-    Skillnaden mellan Forever Young och Kidnapped är att Kidnapped inte är ett uttalat vegan- och straight edge-band. Tre av fyra medlemmar kallar sig straight edge, två är veganer och en är vegetarian. Sebbe har även skrivit låtar om sin egen uppväxt, om folk som gått bort och folk som stuckit, vilket inte är speciellt likt Forever Young. Musikmässigt tycker jag inte det är så stor skillnad, då det istället känns som en utveckling från The Chance EP:n.

Planet Earth Hardcore, som skivan ska heta, låter pretentiöst på exakt rätt sätt, så vad är tanken bakom det?

-    Skivan kommer endast heta Planet Earth men hette, som du sa, från början Planet Earth Hardcore. Det var bara en variant på hur alla säger “Umeå Hardcore” eller “STHLM Hardcore”. Vi ville helt enkelt knyta ihop hela världen, och det låter väldigt pretentiöst, eller hur, haha? Som när artister försöker skriva en “All around the world, peace and love to everyone”-låt ungefär. Skivtiteln fick däremot en helt annan innebörd i och med det avslutande spåret, som avrundas med orden “Take me away from planet earth”.

Då har vi avhandlat skivtiteln, men varför Kidnapped?

-    Bandnamnet Kidnapped var ett alternativ vi hade till Forever Young, men som vi då inte använde. Det har bara legat och bubblat där hela tiden.

Vi kom in på både veganism och straight egde för ett tag sedan, vilket var en stor del av Forever Young, men hur viktigt är det generellt att ha ett politiskt budskap i musiken?

-    Jag tycker att när man har en ventil att kommunicera genom skivor och genom att stå på scen, så ska man absolut ta tillfället i akt att prata om något relevant och tankeställande, inte bara skrika “Fuck shit up!”. First Blood var modiga som gjorde det på Silence Is Betrayal, Earth Crisis är modiga som gjort det ända sedan 90-talet. Jag tycker också det finns ett problem med alltför vaga uppmaningar i många låtar, i alla genrer, där man t.ex. säger “Låt inte någon säga åt dig vad du ska göra”, eller “Stå upp för det du tror på”. Om jag stod framför en publik med svenska nynazister så är det absolut inte något jag skulle säga.

Det är väldigt fint att uppmana folk att hitta sin egen resa, hitta sin anledning att orka gå upp på morgonen. Men jag betvivlar att alla de människor som säger och sjunger de där generella uppmaningarna riktar sig till nazister, våldtäktsmän och psykopater, som ju också, likt alla andra, får inspiration och glädje av musik. Då uppskattar jag istället människor som vågar vara mer rakt på sak med sina åsikter, och våga säga t.ex. “Det här tycker jag är fel”, ”Har du tänkt på det där?” eller ”Visste du det där?”.

Har du själv färgats av vad band har haft för budskap, oavsett om det inbakat i musiken eller om det har basunerats ut mellan låtarna på en spelning?

-    Earth Crisis har alltid varit mitt husband, och även fast deras texter och ordval ibland liknar en C-uppsats i statsskick, så har de oftast varit tillräckligt direkta för att inte missuppfattas.

Personligen tycker jag att politik och andra budskap var en större del av 90-talsscenen, men att det med tiden vattnades ut och nästan helt försvann?

-    Jag tycker det var jättebra att många blev engagerade i politiska, etiska och moraliska frågor under 90-talet, att band och publik diskuterade öppet om en massa olika saker. Sen finns det ju alltid, inom alla kulturer, folk som gör de här grejerna till en identitet på liv och död, där de går över lik för att få vifta med sin flagga. Många fick nog avsmak mot slutet av den perioden, för att de inte var lika intresserade av politiken som de var av att bara få hänga med sina polare och ha kul på spelningar.

Hardcore och punk har för mig alltid varit en perfekt kombination av båda. Det är underbart att få åka på en spelning och släppa ut alla demoner som inte riktigt får plats någonstans i vardagen. Skrika tills man svimmar, hoppa på folks huvuden och skapa kaos. Det är också underbart att få skrika saker som betyder något för mig, att få bli hoppad på av polare som också funderar över livet och samhället på ett liknande sätt, och skapa kaos med värme och omtanke, haha, istället för att, ja, skapa kaos som man t.ex. gör på O’learys.

Vad vill Kidnapped uppnå, och vad skiljer er från andra band?

-    Vi vill spela och göra låtar så mycket det bara går med Kidnapped. Det skiljer oss nog inte från andra band, och jag är heller inte säker på att vi behöver skilja oss så mycket. Vi är inte ett varumärke som behöver stå ut från massan. Vi älskar hardcore, vi älskar hardcore/punk-scenen och det är den vi vill verka inom och stödja. Förhoppningsvis blir folk glada av att höra på vår musik, och av att sjunga med när vi spelar. Något mer än det behövs väl inte? Vi behöver inte spela på den största scenen på Reading för att uppnå något mål, eller landa stora gage, eller ha någon flott scen med medhörning och sånt. Vi är inga rockstjärnor med en massa krav eller drömmar om pengar, vilket jag betvivlar att de flesta inom vår scen är.

Förutom Kidnapped så har du som bekant en hel del andra bollar i luften, men hur hinner du med allt och hur gör du när du prioriterar kring de olika projekten?

-    Ja, jag gillar när det händer saker, så jag vill alltid ha något att göra. Musikmässigt så håller jag igång med Svart Makt, som just nu bara är ett lekprojekt, men som jag gärna skulle spela live med, och gärna spela in mer med. När Håll Det Äkta las på is ville jag göra mer hardcore på svenska, men snabbare och skitigare än just Håll Det Äkta, och det resulterade i Svart Makt. Snabba, korta, arga låtar är aldrig fel.

På tal om det, vad händer egentligen i Håll Det Äkta-lägret?

-    Håll Det Äkta kommer att spela senare i år, men var och hur är hemligt än så länge. Efter De Få & De Stolta så spelade bara jag och Sebbe in EP:n Vänner Står Enade, men det kändes mer som en sidogrej än vad  hela bandet gjorde med De Få & De Stolta och Västerbotten. Vi kommer med andra att göra en rolig grej med den riktiga sättningen snart.

Man blir såklart nyfiken, men vi ska inte snoka mer i det. Några nya projekt på gång, som du däremot kan avslöja redan nu?

-    Imorgon åker jag också ut och börjar spela med First Blood, på en Europaturné under en hel månad. Jag kommer ihåg när de la upp sitt första demo på internet 2002, och jag var helt såld. Det var så sjukt hårt, och jag tyckte att sångaren lät så jävla coolt. Jag älskade Killafornia när den kom, och även Silence Is Betrayal, så det är en stor ära att få spela med dem, och jag hoppas få göra mycket mer av det.

Forever Young har också lite roliga grejer på gång, men det återkommer vi med i framtiden också. Jag saknar att få vara i ett band med Erik, han är en av mina favoritpersoner att göra musik med. Vi började spela i band tillsammans när jag var 12, och har haft tre  olika band tillsammans (61 Minute Void, The Action Force och  Forever Young). Fyra, om man nu räknar med den tidiga upplagan av Kidnapped.

Förutom allt som har med musik att göra så jobbar jag ju med grafisk design och konst till en massa olika hardcore- och ickehardcore-relaterade grejer. Skivomslag, t-shirts, affischer, logotyper, målningar, illustrationer, utställningar och så vidare. Jag håller mig sysselsatt helt enkelt. Det är det enda jag vet hur man gör. När jag får göra vad jag vill i hela världen, så resulterar det alltid i något som antingen låter eller ser ut. Jag kan ingenting om att vara organiserad, praktisk eller kalkylerande. Allt är bara stök och fyrverkerier. Väldigt mycket på gott och ont.

Vilken eller vilka skivor bör man inte missa 2012?

-    Kidnapped – Planet Earth som är ute inom två veckor!

Vi önskar Marc all lycka med den stundande First blood-turnén. Give ‘em hell!

Kidnapped: Facebook BandCamp Marc PMA: Hemsida

Intervju: STHLM SXE talar ut om Fallbrawl-avbokningen

Posted on by
4

För några dagar sedan släppte det tyska bandet Fallbrawl sin nya musikvideo, som på grund av sitt innehåll direkt skapade diskussioner i olika läger av hardcorescenen. Både YouTube och Vimeo plockade väldigt snabbt bort videon, eftersom det förekom för mycket naket i den. Arrangörsgruppen Stockholm Straight Edge, som hade bokat bandet till det kommande eventet Firestorm Fest, tog det hela ett steg längre och bestämde sig för att avboka bandet. Lukinzine tyckte att detta var något som behövde luftas, och tog sig därför ett snack med Stockholm Straight Edge.

I kölvattnet av att Fallbrawl släppte sin nya video till låten Can you dig it så beslutade ni att avboka dem från Firestorm Fest. Vad i videon var det exakt som ni reagerade på, och varför?

- Om man ska hårddra det består videon enbart av två filmsekvenser. Dels fiktiva kvinnliga strippor som dansar på en strippklubb och dels manliga strippklubbsbesökare som kastar pengar efter dem och dunkar varandra i ryggen, som för att unisont och på klassisk sexistiskt manér glatt bifalla strippornas närvaro. Hela videon kan egentligen sammanfattas i en enda mening: aktiva män i egenskap av musikutövare och passiva kvinnor i rollen som männens tillbehör, med det enda syftet att tillfredsställa männen sexuellt.

Att reagera på när sådana här standardiserade föreställningar förmedlas i en musikvideo, är för oss detsamma som att reagera på när samma slags föreställningar framträder i det ”verkliga livet”. Sexism uppstår inte ur tomma intet, utan reproduceras och förstärks genom ”provocerande tilltag” så som Fallbrawls senaste musikvideo. På den punkten är medieforskningen entydig: våra föreställningar om manligt och kvinnligt kan i hög grad förklaras med vad vi väljer att tillägna oss för slags mediematerial. Därför reagerade vi som vi gjorde. För att vi är emot sexism, och för att vi menar att om vårt ställningstagande ska ha någon slags framgång måste vi även praktisera vårt motstånd mot sexism. Hardcorescenen, som vi är en del av, ska enligt oss inte vara en arena där sexistiska föreställningar ges fritt spelrum. Hardcorescenen ska i stället lära oss att ta ansvar och bry oss om varandra, också i det ”verkliga livet”.

Hur diskuterade ni i arrangörsgruppen för att komma fram till beslutet? Var det bara självklart direkt, eller fanns det några frågetecken?

- Diskussionen var från första stund överflödig. Vi konstaterade så fort videon kommit ut att den här sexistiska smörjan vill vi i Stockholm Straight Edge inte stötta eller vara delaktiga i på något sätt. Som arrangörsgrupp har man ett stort ansvar, inte bara för spelningen i sig, utan även för de normer och idéer som ett band ser till att sprida aktivt.

Är det här första gången som ni avbokar ett band på grund av liknande anledningar, eller har det hänt förut?

- Det här är första gången det sker, och förhoppningsvis känner vi inte att vi behöver göra det någon gång igen.

Anser ni att detta Är något fler borde ta efter?

- Genom att som arrangörsgrupp säga nej till Fallbrawl när de så tydligt manifesterar sin syn på manligt respektive kvinnligt beteende hoppas vi kunna uppnå något större. Vi vill självklart att så många som möjligt, både hardcorefans och arrangörsgrupper, tar efter vårt ställningstagande och visar att det här inte är okej.

Är hardcorescenen för slapp när det kommer till gränsdragningar av det här slaget?

- Hardcorescenen i Sverige är förhållandevis progressiv, med många stora brister. Som många av de stora hardcorebanden ofta pratar om på sina gig är hardcore mer än bara musik, mer än bara en av hundratals andra musikgenrer. Hardcore handlar om att ta ställning, om att bryta ny mark och vara progressiv. På ren svenska betyder det att man står på sig och aldrig låter sig kuvas under begränsande normer och idéer som finns i samhället. Att producera en video som Fallbrawls senaste är däremot inte ett progressivt drag, utan ett reaktionärt fiasko. Framför allt handlar det, som sagt, om sexism.

Hur har reaktionerna på avbokningen varit?

- Splittrade kan man nog bäst sammanfatta det som. Våra konsertbesökare verkar ha blivit väldigt glada över vårt beslut och delar vår uppfattning. Det gör oss otroligt glada då vi var rädda att folk bara skulle bli besvikna.

Fallbrawl själva och deras fans visar dock på en helt annan reaktion utifrån vad vi kunnat följa på internet. I stället för att bemöta oss i sak har Fallbrawl reagerat med att komma med bortförklaringar som ”Men titta på det här bandet då, de gör si och så.” Man har även påpekat att vår flyer inför den spelningen som de skulle vara en del av är djupt kränkande mot ”hela” kristendomen, eftersom den visar en kyrka som står i lågor. Men även det försöket till motattack misslyckades. ”Kyrkan” på flyern är i själva verket ingen kyrka, utan Stockholms stadshus. Även elden kan förklaras. Spelningen äger rum på Valborgsmässoafton, vilket är ett datum då man av tradition sätter upp stora så kallade förstamajbrasor offentligt.

Det är viktigt att förstå reaktionerna som vi fått på avbokningen i ett politiskt sammanhang. De trista anti-feministiska reaktionerna, både från Fallbrawls sida och från folk i hardcorescenen i allmänhet, bygger dels på samma unkna sexism som figurerar i videon i fråga, dels på okunnighet om orsak och verkan när det gäller medias inflytande på oss som samhällsmedborgare.

En sak är säker: när Fallbrawl känner sig tvingade att söka stöd hos sin fanbase på Facebook efter att vi hade avbokat dem, och när kommentarerna från Fallbrawls fans är av precis det slag som Fallbrawl önskat sig, vet man att man trampat på inte en öm sexists tå, utan flera.

Det behövs med andra ord en diskussion kring det här i hardcorescenen, men vem bär enligt er i så fall ansvaret för att den sätts igång?

- Självklart behövs en diskussion. Fallbrawl har rätt i att fler band än dem för fram både sexistiska och andra förtryckande föreställningar. Till Fallbrawls stora sorg ursäktar det tyvärr inte videor som deras senaste, men däremot betyder det att den del av hardcorescenen som är emot sexism har en ett stort arbete att ta tag i.

När det gäller frågan om ansvar så har alla ett visst ansvar – somliga mer, andra mindre. Arrangörsgrupperna och banden bär kanske det största ansvaret. Men självklart fungerar det även åt andra hållet: Om fansen är tydliga med att de inte vill ha sexism, då måste ju arrangörsgrupperna och banden lyssna och ta till sig.

Vad skulle ni vilja säga till de som anser att ni gick för långt?

- Vi skulle säga att de är rädda för att ta ansvar. Spridningen av sexistiska föreställningar om manligt och kvinnligt förekommer i hela samhället på olika nivåer. Att tro att hardcorescenen skulle vara en fredad zon är inte bara naivt, utan även livsfarligt.

Stockholm Straight Edge: Blogg Facebook Shop

Intervju: Edward Valberg (Honningbarna)

Posted on by
Reply

Det norska bandet Honningbarna har en tanke bakom sin musik, och är inte rädda för att varken peta i näsan eller peka finger. Då de i Norge släppte några gratis nedladdningslåtar med tydliga budskap tänkte Lukinzine att det var dags för dessa låtar att traska över till Sverige. Men inte kan vi i vårt något snobbiga och avlånga land nöja oss med att bara ladda ned dem, nej, vi vill förstås också veta vad tanken bakom varje låt är. Sagt och gjort, Lukinzine fattade tag i den alltid glödande pennan och frågade helt enkelt ut sångaren, cellisten och textförfattaren Edward Valberg.

Låt nummer #1: Møl For Kicks

Överkonsumtion verkar vara den röda tråden i låten Möl For Kicks. Hur ser det ut i Norge egentligen? Vilken problematik kan du se där, och tror du det är någon större skillnad i resten av Skandinavien och världen?

-          I Norge, likt större delen av världen, är konsumentkulturen så djupt rotad att den per automatik blir en stor del av vår vardag. Vi köper saker för att visa att vi bryr oss om varandra, vi köper saker för att vi  är uttråkade och man kan till och med köpa saker för att få en ”kick”. Det tar ifrån oss så mycket av vår integritet som mänskliga varelser, alla dessa onödiga artiklar som matar oss och i slutändan beskriver oss som människor. Därigenom låter vi dessutom en liten grupp av människor bestämma över oss och monopolisera över vad det är som är rätt för oss att vara.

Ni nämner Berlusconi, och att ni har en och annan sak att reda ut med honom. Vad är det ni vill reda ut, och varför är han ett passande namn för att rubricera problematiken ni tar upp i låten?

-          Berlusconi nämns eftersom han representerar just den här konsumtionsmentaliteten. En gammal korrupt skandalskapare som hållit sig på fötter enbart genom smutsiga trick, som att han t.ex. äger en stor del av medierna i sitt land.

Låt nummer #2: God Jul, Jesus

Konsumtionshysterin återkommer som tema, fast kopplat till en högtid, i låten God Jul, Jesus. Hur firar ni själva jul i bandet och med era familjer? Hur skulle ni önska att julen firades, eller är det i ert tycke en högtid som vi borde slopa helt?

-          Vi firar nog jul som de flesta andra, med vår familj, goda middagar och julklappar, även om man faktiskt kan tacka nej till just sådana gåvor. En gåva kan istället vara att man ger till välgörenhet eller använder överskottet av en förmögenhet till något bättre. Vi vill inte bestämma hur människor ska fira en högtid, men det är varje människas plikt att tänka på att vår planet blöder i skuggan av konsumtionskulturen. Vi menar inte att julen bör tas bort som högtid, eftersom människor tvärtom behöver mycket mer frihet och gratissaker! Som religiös högtid faller den däremot helt bort.

Precis som allt annat som alla bara gör för att man alltid har gjort det, så är ju julen något som jag tror att många antingen inte ens ifrågasätter eller faktiskt firar enbart för familjens skull. Hur föreslår ni att man bryter detta mönster, och vilket mönster är det egentligen ni definierar som ondskefullt med julen? Förutom konsumtionshetsen då.

-          Det enda som kan ordna upp problemen som finns är att människor helt enkelt börjar tänka över vad de egentligen gör. Om man tänker efter så krävs det ju så lite för att det här problemet ska vara ur världen, för jag tror inte att så många egentligen vill att julen ska vara så som den är nu, utan ”det bara är så”.

Låt nummer #3: På Tynn Is

Det politiska klimatet får agera offer när På Tynn Is drar igång. Även om ni kanske syftar på Norge i texten, så tror jag att många i västvärlden känner igen sig. Allting rustas ned och den lilla människan luras att rösta kortsiktigt och egoistiskt. Vad är det ni egentligen vill ha sagt med På Tynn Is, och går världen verkligen att rädda?

-          Vi tycker absolut inte att det är för sent. Vi kan skapa något helt nytt, det finns ingen naturlag som tvingar oss att hålla på som vi gör nu. Allt är inom räckhåll så länge som folk faktiskt börja vidta de åtgärder som krävs.

Vad gör ni själva, som personer och band, för att förändra saker till det bättre?

-          Honningbarnas uppdrag, som ett politiskt projekt, är först och främst att spela konserter. Konserterna markerar hur starka vi är tillsammans, särskilt när vi har kul! Den gemenskapen och känslan man får när man dansar, skriker och hoppar runt tillsammans går sällan att hitta någon annanstans. I ungefär 45 minuter skapar vi med andra ord inte bara en egen värld, utan också ett alternativ. Den där känslan av solidaritet och energi skulle vi vilja att människor sedan tog med sig ut i vardagen. Mer specifika saker som vi har gjort är t.ex. att vi har använt de så kallade ölpengarna till välgörenhet istället för att supa oss fulla.

Låt nummer #4: Ned

I låten Ned diskuterar ni rasism och den så kallade hetsen mot islam. Hur ser den här problematiken ut i Norge idag, och hur har den förändrats sedan 90-talet?

-          Ned skrevs efter tragedin som inträffade den 22 juli, och handlar om hur rasister plötsligt blev skåprasister samt om ett mångkulturellt samhälle och att känslan av gemenskap alltför snabbt har gått över.

I Sverige har vi, som ni vet, ett parti som heter Sverigedemokraterna och som riktar mycket av sin politik i samma linje som de så kallade eurabia-fantasterna. De hade bland annat en propagandafilm där muslimska kvinnor sprang omkull en pensionär, och menade då att pengar som skulle gå till äldrevård etc nu gick till invandringsrelaterade frågor. Hur ser det ut i Norge rent politiskt, och har ni något som liknar Sverigedemokraterna?

-          Fremskrittspartiet, som är mörkblå populister, är ett hem för många av dessa skåprasister, och håller vid liv många av de fördomar som norska människor kan ha. Tanken med Ned är att det som hände den 22 juli inte får glömmas bort. Det var inte en mörkhyad turbanbärande Muhammed som utförde dådet, utan en ljus och blond Anders från den västra sidan av Oslo. I Norge är det dock nu precis som innan dådet, fårskockens åsikter leds av sin rädsla för det okända…

Låt nummer #5: DLD

Vad står DLD för?

-          DLD står för datalagringsdirektivet och raderar helt enkelt principen om att du är oskyldig tills motsatsen bevisats.

Låten handlar om att vi håller på att få ett komplett övervakningssamhälle, och de problem som detta medför med att alla de facto någon gång är kriminella på ett eller annat sätt. En stor problematik med detta är ju att många människor anser att ökad övervakning innebär ökad säkerhet, och detta trycker gärna politiker på. Vänder man på det, så innebär minskad övervakning ökad osäkerhet?

-          Historien om övervakningssamhällen är uppenbarligen så obekväm att folk har valt att glömma bort den.  Jag skulle vilja veta vem det skapar trygghet för, och samtidigt väcka den urgamla frågan om vem som egentligen vaktar väktarna?

Tack för din tid.

-          Tack själv!

Foto: Lukinzine

Honningbarna: Hemsida Facebook BandCamp Spotify

Intervju: Obnoxious Affe om Manifestvinsten

Posted on by
Reply

Som jurymedlem i kategorin punk på årets Manifestgala har man under ett bra tag fått suga på att Obnoxious Youth hade vunnit, och egentligen borde kanske alla ha förstått det då The Eternal Void är en helt fantastisk platta som inte är någon annan svensk punkplatta lik. Jag bestämde mig för att höra av mig till sångaren och satans eget avskräde Affe och se vad han tyckte om att de faktiskt plockade hem vinsten, och här nedanför har ni resultatet av det lilla samtalet.

Juryns motivering var “En såväl originell som perfekt fusion av heavy metal och hardcorepunk av ett band som bara har ett mål i sikte: skapa det ultimata manglet understruket av ren och skär punkfuriositet!”, och scrollar ni ned till slutet på intervjun så kan ni se ett videoklipp från när bandet tar emot sitt pris, samt höra det eftertänksamma och legendariska tacktalet.

Obnoxious Youth

Ni vann manifestpriset i punkkategorin, hur känns det?

- Det känns kul att veta att folk uppskattar skivan just med tanke på att det är det mest kompromisslösa jag någonsin skapat. Det var sjukt oväntat att vi skulle få pris för det.

Det var ju en hel del riktigt populära och framförallt bra släpp nominerade i år, så som t.ex. Anchor, Sju Svåra År, Angers Curse och Vånna Inget, som troligen fler hört talas om än Obnoxious Youth. Vad tror du det var som gjorde att ni sopade mattan med dem?

- Ja, ingen aning faktiskt, men förmodligen gör vi något som är en frisk fläkt i en genre som annars kan kännas ganska likriktad.

Vad betyder det egentligen för er som band att vinna det här? Betyder det något alls, eller är det bara en kul grej just i denna stund?

- Svårt att säga. Förhoppningsvis betyder det att vår musik når ut till fler människor och ju fler själar vi förstör, desto bättre.

Vilket svenskt punksläpp tycker du själv var förra årets starkaste?

- Först vill jag nog säga att den största besvikelsen var att In Solitude, som är Uppsalas och Sveriges bästa hårdrocksband, inte vann sin kategori. Annars hade jag gärna sett Headed For Disasters senaste digitala EP Jellyfish som vinnare.

Avslutningsvis, så att du kan återgå till firandet, vad är nästa steg för Obnoxious Youth?

- Tugga på som vanligt, med andra ord bete oss som skit, prisa döden, prisa kaoset, spela kompromisslös skitmusik och tvångsmata folk med den skit vi spottar ur oss!

Foto: Lukinzine

Obnoxious Youth: Facebook BandCamp Manifest: Hemsida

Intervju: Studio Underjord

Posted on by
Reply

Studio Underjord ligger i Kallhäll i norra Stockholm, och drivs av Joona samt Jonatan, som båda har gått Audio Engineering på SAE Institute i Stockholm. Killarna har hållit på med musik sen tidiga tonåren, och har länge haft en idé om att bygga upp en studio med bra utrustning och bra lokaler som inte kostar skjortan. Idén fick till slut slå rot och nu finns studion där, i en källare i Kallhäll, och fler och fler band har börjat hitta dit. Lukinzine tog sig en pratstund med Joona, för att se vad de egentligen sysslar med nere i källaren.

Studio Underjord

Vad var tanken bakom att starta Studio Underjord?

-          För mig har det varit något jag har velat göra sen jag var tonåring, att starta en egen studio för att kunna försörja mig på musik helt enkelt. Jag har haft massor med byggjobb och lagerjobb, men jag har hela tiden vantrivts och väntat på att dagen ska ta slut så att jag kan pilla med musik istället. Till slut sa jag upp mig hoppade på SAEs ljudteknikerutbildning, och nu kan jag utan att blinka säga att det var det bästa beslutet jag någonsin har tagit. Det var en riktigt bra utbildning, och det var även där som jag träffade Jonatan som jag har studion med. Det är verkligen något som jag rekommenderar alla att göra. Sluta sura på kneget och gör det som du egentligen vill hålla på med. Sjukt värt!

Fanns det något behov av en ny studio, och hur har responsen varit?

-          Det finns ju alltid ett behov av en bra inspelningsstudio, och det finns ju tusen miljarder band bara i Stockholm! Responsen har varit bra, trots att vi bara har existerat i några månader. Bokningarna börjar ramla in i ett riktigt trivsamt tempo nu, så det ser ljust ut tycker jag.

Vad är egentligen grejen med att spela in ett band? Vad är det som lockar, och vad skiljer era fingrar och hörselgångar från alla andra studioråttor?

-          Musik har alltid varit ett av mina största intressen, och jag känner mig som mest bekväm när jag hänger med andra musiker. Man har samma språk, och man har liknande upplevelser från turnéer, inspelningar och så vidare. Jag vet inte riktigt vad som skulle skilja oss från andra, men vad vi har gemensamt är i alla fall att vi vill göra så bra produktioner som möjligt, och nördandet kring typ ett virvelljud eller en speciell strängtjocklek, haha.

Vilka band har ni hittills haft äran att spela in?

-          Som sagt, vi är ganska nya, så hittills har vi inte haft så mycket, men vi har spelat in bl.a. Scorched Earth, LeChuck, No Control och Colossus, plus lite demos för en bunt andra band. Framöver blir det en hel del punk och metal med diverse konstellationer.

Studio Underjord

Några speciella som står på tur?

-          Närmast på tur så har vi ett skapunkband som kallar sig No Control, och som det ska bli skitkul att spela in. Senare i höst så återkommer Colossus för att mangla in lite tung jävla sludge, något jag ser fram emot sjukt mycket! De är nog ett av de mer intressanta banden i Stockholm för tillfället.

Hur mycket lägger ni er i när ni spelar in ett band?

-          Det beror på lite hur mycket bandet tycker att vi ska göra. Är det ett väldigt färskt band, så kan man ju komma med lite idéer på hur det skulle kunna låta bättre rent låtmässigt, och är det lite mer rutinerat folk så är det mest att man försöker vara kreativ och hitta en egen ljudbild istället för att fokusera på tighthet och så.

Vilken skiva av alla skivor i världen skulle du vilja få chansen att göra om, så att den låter bättre än den gör i nuläget?

-          Hmm… Jag vet inte faktiskt. Allt som Monster Magnet har gjort sedan Spine Of God, kanske? De hade kanske världens mest intressanta grej på gång, men jag har sällan sett någon sjabbla bort något så pass mycket som dem.

Vad ska ett band som vill spela in hos er tänka på?

-          De bör tänka på att ta med sig sina egna instrument som de trivs med och gillar ljudet i, och sen självklart att vara ordentligt inrepade. Man bör kanske vänta en månad för länge och nöta in låtarna ordentligt innan man hamnar i en situation som faktiskt kostar pengar, och använder en hel dag till att repa hos oss.

Sorterar ni bort band eller är vem som helst välkommen?

-          Alla är såklart välkomna, även om vi inte uppskattar all musik så är det ju så att vi har ett ansvar att se till att våra kunder går hem nöjda.  Om vi sedan gillar det själva eller inte är ju en helt annan sak. Om jag fick välja skulle jag bara sitta och spela in crust och metal hela dagarna, men hyran måste ju betalas. Detta var lite smärtsamt att inse faktiskt…

Studio Underjord

Ni spelar även in konserter, samt agerar ljudtekniker vid olika evenemang. Är detta något ni kommer ut på ofta, eller är det mest studioinspelningar som gäller?

-          Än så länge är det ingen som har velat spela in ett gig, så det ser ut som att det mest blir studion för tillfället. Vi har dock inte gjort så mycket reklam för den biten, men ska fan ta tag i det nu när du påminner mig om det.

Vad är framtidsplanerna?

-          Att bli bättre och bättre på det jag gör.

Vilka band tycker du att man ska hålla utkik efter 2012?

-          Jag måste återigen säga Colossus. Sedan finns det ett band från Norrland som heter Moloken, som jag såg live förra månaden och det var fan det bästa jag har hört på mycket länge.

Ja, Moloken är riktigt bra och de var för övrigt det första bandet jag intervjuade här i Lukinzine, hehe. Något annat du vill tillägga innan vi rundar av?

-          Inte så mycket förutom att ring och boka tid!!! Satan!

Studio Underjord: Hemsida MySpace Facebook

Intervju: José Saxlund

Posted on by
Reply

Han är killen som råkade se Step Forward spela förband åt Meshuggah, blev såld på hardcore, målade stora kryss på händerna och startade skivbolaget Desperate Fight Records. Gillar man hardcore, så är det en omöjlighet att inte ha hört och älskat något av alla de fantastiska band som släpptes av detta bolag, och det kan jag skriva utan att ens behöva tänka efter. Det är nämligen så sant som det är sagt, en omöjlighet. Hans namn är José Saxlund, och de flesta känner nog till honom som sångaren i nyligen återuppväcka och återigen insomnade Abhinanda. För tillfället huserar han i det nya bandet Out of Vogue, och det är just deras kommande skiva som är orsaken till den här korta intervjun. Nästa Out of Vogue-släpp är nämligen skivan som kommer att få Desperate Fight Records att återuppstå från det döda!

Abhinanda

Att Desperate Fight på något sätt skulle vakna var nog inget som någon i hardcore-Sverige gick och funderade på, så var kommer den här idén från egentligen?

-          Hade jag druckit så hade jag sagt att det var en fyllegrej. Nu var det istället något som man kan kalla för en nykter fyllegrej. Tidigare i veckan så var vi i studion och gjorde klart den nya inspelningen, och då så skämtade jag om just detta. Skämtet växte och växte och blev till slut verklighet. Det enda som höll tillbaka alltihop var egentligen att Desperate Fight faktiskt var en edge-label, och i Out of Vogue så är ju endast 3/5 av medlemmarna straight edge…

Finns det några större planer än att bara släppa en skiva med Out of Vogue?

-          Det blir en Out of Vogue 12:a med fem nya låtar på A-sidan och den gamla EP:n som B-sida. Det är den enda planen just nu, sedan så får vi se var det leder.

Det var ju enbart CD-släpp som gällde förr, förutom Eclispe 10:an som var ett samsläpp med några andra bolag. Kommer det att bli mer vinyler nu, eller fortsätter ni på samma bana?

-          Till att börja med blir det som sagt bara Out of Vogue 12:an, och då endast på vinyl. Vi får se hur mycket tid, jobb, blod, svett, tårar, pengar och så vidare som det krävs, och sen tar vi det helt enkelt därifrån.

Vilka är dagens Desperate Fight Records?

-          Tja, det här är ju så pass färskt att vi faktiskt får se. Först får jag nog se till att den här skivan verkligen blir gjord, och sedan får vi se hur Desperate Fight kommer att utformas.

Abhinanda

Hur känns det att återigen vara en del av scenen? Både i ett band och som skivbolagsdirektör?

-          Haha, det är ju skitkul! Önskar dock att jag kunde vara mer delaktig än vad jag är. De senaste åren har jag gått på så mycket spelningar som jag har hunnit med, och även försökt att lyssna på fler nya band, men barn, jobb och sådana saker gör att man inte kan tillägna så mycket tid till det man egentligen vill. Man får helt enkelt ta det lilla man får.

Vilka band skulle du säga att du har upptäckt på senare tid?

-          Med nya och svenska band menar jag sådant som jag definitivt hade missat om jag inte hade börjat gå på spelningar igen. Alltså nya för mig, men band som alla annars redan känner till, och det är allt från Hårda Tider, Anchor, Stay Hungry, och så vidare. Du ska veta att jag missade hela Have Heart-generationen, vilket innebär att åren mellan 2000-2009 är helt blankt för mig när det kommer till hardcore. Tyvärr.

Om vi åter igen hoppar till Out of Vogue, hur har den nyligen släppta EP:n tagits emot?

-          Över all förväntan! Close-Up, Pitchfork och en massa andra har ju uppmärksammat den, och sammanlagt är det över 6 000 lyssningar och downloads på BandCamp, så det känns helt OK. De nya låtarna ska ju tydligen vara ännu bättre! De mixas just nu, så den som lever får se hur de blir.

Tack för att du tog dig tid! Något att tillägga?

-          Tack för visat intresse! Nu hoppas vi bara på att fixa att spela live lite mer än tidigare. Alla i bandet vill det, men det är inte enkelt att hitta hål i schemat för att få till det. Förhoppningarna finns dock!

Foto: Lukinzine

José Saxlund: Out of Vogue Abhinanda Shop