Intervju: Errol från återförenade F.I.L

Var man en del av hardcorescenen under 90-talet, eller hade en mycket nyfiken läggning rent musikaliskt under samma era, så finns det en stor chans att man någon gång stötte på bandet F.I.L (First In Line). Bandet började egentligen sina bana redan 1988, fast då under namnet Prehistoric Assholes, som senare blev endast Prehistoric. Killarna harvade runt under detta epitet till någon gång i mitten på 90-talet, fram till dess att en ny sångare skulle letas upp. I slutändan blev det ingen ny sångare utan killarna valde att fortsätta som en kvartett fast under det nya namnet till F.I.L. Innan bandet helt lade ned instrumenten, runt 2000, hann de med en egen EP samt en split på det klassiska bolaget Bridge of Compassion. För ett tag sedan ploppade de dock upp på harcoreradarn igen, och med helt nytt material dessutom, så det är egentligen inte så märkligt att Lukinzine nu ser till att ställa sångaren Errol Tanriverdi mot väggen.

Återföreningar är ibland ganska så tröttsamt, men samtidigt väldigt roligt, så de flesta har väl en sorts hatkärlek till dem. Hur har er återförening tagits emot, och vad var det egentligen som fick er att plocka upp instrumenten igen?

-    Som band har vi avsiktligt inte gått ut så hårt, varken med livespelandet eller marknadsföringen så vi har väl en idé om att rätt många ur de nyare generationerna inte har en aning om vilka vi är. Däremot har vi fått många glada tillrop från dem som minns oss sedan förr och det är ju alltid roligt. Vi har ingen plan på att lira för nostalgins skull, vi gillar att träffas och om vi nu ändå träffas så gillar vi att lira ihop och så har vi nog upptäckt att det finns saker som inte går att kommunicera på något annat sätt än genom musiken. Så känner i alla fall jag som till vardags arbetar med andra estetiska uttryck, det är få tillfällen där jag får vara så vass och samtidigt naiv som jag behöver och vill vara när jag skriver texter och gormar i bandet.

Ni fick tillbaka spelglädjen 2008 efter att musikföreningen Oljud tjatat till sig en återföreningsspelning, men vilka andra band lirade med er just den gången?

-    Det enda andra bandet jag minns var ett apskönt straight edge-band från uppåt i landet, för de var som popcorn på scen. Oljud var den sista musikföreningen som hade sitt säte på Skylten, nu finns ju även Gaphals som är fantastiska, men just då såg det som jag minns det lite mörkt ut för Linköping som punkstad.

Vad har ni i bandet gjort under tiden mellan att F.I.L låg i dvala till dess att det vaknade upp igen?

-    Vi kastade in handduken i slutet av 2000, jag skulle precis bli pappa och hade börjat på universitetet och vi kände väl alla fyra att det vi gjorde tillsammans två gånger i veckan var på väg att bli en slentrian-grej. Jag trodde nog att jag skulle kunna få ur mig allt det där jag gick och grunnade på och var galet förbannad över genom filmen, eftersom jag då pluggade till mediaproducent. Även om vi då kände att vi rätt nyligen funnit oss till rätta med den sättningen vi hade och var vi var som band, så kändes det som om vi hade mer att ge varandra utanför replokalen än i den. När sådana känslor dyker upp, så är det lika bra att lägga av. Annars så lirar ju Jögga med Svensk Punk och har petat lite i ett par andra band, och jag tror Pata lirade lite bas med några blues-gubbar en stund. Nicke har nog mest fingrat på gitarren i sin ensamhet och Timor sålde av sina trummor rätt fort efter att vi splittrades och varken han eller jag har musicerat i bandform sedan dess. Jag har dock pillat lite med ljud, men vill inte riktigt kalla det för låtar, hemma i Logic, men i slutändan är det är inte riktigt  samma grej.

Har ni avverkat några andra spelningar än återföreningskonserten?

-    I och med Skyltens “död” och att inget annat all ages-ställe axlat manteln, så har scenen i Linköping i mångt och mycket flyttats till L’Orient, den skönaste kurd-restaurangen som är vårt eget lilla CBGB’s. Sami, som driver stället, skiter helt i vilka band som lirar bara de har kul och han kan sälja öl. Där kör Gaphals en fasans massa spelningar och vi har lirat som förband ett par gånger. Vi har rätt skilda professioner i bandet och flera av oss reser mycket, så vi har inte fokuserat på att spela så mycket ute eller på att hoppa på turnéer, utan tar bara de förfrågningar som dyker upp istället.

Ni har spelat in EP:In The Land of Filth and Honey i replokalen, men hur var det egentligen att mötas i en replokal igen och spela musik? Var det som innan eller skiljer sig något?

-    Vi bestämde väldigt tidigt att vi den här gången skulle spela för vårt eget nöjes skull och försöka hålla nere på så många måsten som möjligt. Det i sin tur gör att vi kan hitta nya saker som vi är nyfikna på och inspelningsteknik var en av dem. Vi hade provat att spela in i en studio i Söderköping och då med lånade prylar, men nu kändes det som om vi ville förstå mer om varför det lät och funkade som det gjorde. Därför investerade vi i en liten 8-kanalsporta samt ett par sunkiga mickar och satte igång att  experimentera. Det var verkligen aproligt!

Hur ser er arbetsprocess ut?

-    Vi har ingen bra arbetsprocess, och vid närmare eftertanke har vi nog aldrig haft det, utan det bara kommer ett spår av en låt här eller där som vi bestämmer oss för att utveckla. Det har sedan resulterat i en sjuhelvetes massa låtar under årens lopp. En del av dem som vi fortfarande känner rätt starkt för, och en del som vi fortfarande lirar, men fokus ligger såklart på att skapa nytt i den takt som nytt blir till. Vi är nog lite petiga samtidigt som vi är impulsiva.

Vad inspirerade er under inspelningen?

-    Vi har ju tillsammans ett antal inspelningar i bagaget, och den stora inspirationen var att förstå hur vi skulle ratta spakarna själva samtidigt som vi skulle försöka få det att låta precis som vi ville. Vi har i mångt och mycket våra rötter i amerikansk 80-tals hardcore, och det är svårt att komma ifrån det samtidigt som vi inte ville plagiera något ljud eller uttryck. Vi lyssnade rätt mycket på saker för att sedan kunna förkasta sådant vi inte gillade, snarare än att hitta sådant  vi ville åt. Lite bakvänt kanske, men rätt befriande.

Vad är nästa steg för F.I.L?

-    Vi har väl en plan på att krypa in i inspelnings-dvala igen i vinter och se vad vi har lärt oss av senaste släppet, men ingenting är spikat eller konkret. Det ska ju även bli roligt att se vår EP:n får någon spridning att tala om, och vad det i så fall kan ge för öppningar. Sommaren har varit rätt mycket av en semester, så vi får väl se vad hösten har att ge men vi vill i alla fall lira mer ute, det är vi rörande överens om.

Ni är ett ganska politiskt band som spyr galla över vad ni anser är ett ”nyliberalt skitsamhälle”. Är det viktigt att ha något att säga med sin musik, och vilka reaktioner förväntar ni er genom att skriva politiskt laddade låtar?

-    Vi har nog tidigare aldrig reflekterat över vår politiska ådra, det har varit sekundärt och samtidigt givet, men efter uppehållet så känner i alla fall jag att jag behöver få ur mig inneslutan ilska på det här sättet och det är så galet förlösande. Lite som att kunna bocka av och gå vidare i tankar och funderingar utan att behöva gå dagarna i ända och vara arg på allt som är fel och orättvist. Jag tror inte att det jag säger kommer orsaka någon världsomställning, och det är inga nyheter som proklameras precis. Samtidigt har jag svårt att låta bli att tro att många bäckar små i alla fall kan spela någon form av roll och samtidigt visa att vi inte helt gett upp hopp om mänskligheten och världen. Visst känns det väl lite som om det pyr där ute, och då vill jag gärna vara med och blåsa lite liv i den glöden.

Hur skulle drömsamhället se ut, om det nu finns ett sådant?

-    Vi har inget uniformt svar på det i bandet, men jag tror nog vi kan skriva under alla fem på att det borde vara en betydligt mer progressiv, frihetlig, öppen och rättvis värld vi vill lämna efter oss.

Vi lämnar det och går in på punkscenen istället, för hur känns det egentligen att ta steget in i punk- och hardcorescenen år 2012?

-    Det är spännande, även om vi nu inte har varit helt borta från allt som hänt under åren, men visst märker vi att vi har sämre koll på vad som händer, förutom på dem som då finns i vår direkta omgivning eller som vi spelar med. Det finns en positiv anda på ett annat sätt, en mer öppen och “förlåtande” syn på vilka som får vara med och höra till scenen än när vi la av. Då var det på väg att stagnera lite, samtidigt som det blev mer trångsynt. När vi släppte instrumenten var det mycket jävligt grabbig och macho metalcore i omlopp, och man blir rätt trött på det känner jag. Nu är de flesta spelningar jag går på väldigt genreöverskridande och scenen “hör ihop” på ett bredare plan än förr, vilket gör att den känns rätt stor fastän den nog är mindre än den var då.

Vilka band, förutom er, ska man hålla ett öga på under 2012?

-    Oj, svårt. Polarna i Pusrad spottar ur sig grejor på löpande band, smått fantastiska små betraktelser i ett rasande tempo. Knifven gör fina grejor och Din Skevf likaså, och båda är jäkligt roliga att se live.


F.I.L: Facebook BandCamp


One thought on “Intervju: Errol från återförenade F.I.L

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>