Tag Archives: Against Me!

Intervju med Inge Johansson

Min relation till Inge Johansson är inte personlig på något sätt men han har ändå figurerat i ett hörn av mitt liv under en ganska lång tid och i väldigt många olika konstellationer. Jag tror inte att jag hade koll på honom förrän han var med i  T(I)NC, som på den gamla goda tiden omnämndes som ”Lyxzéns nya band”, och har sedan dess följt hans karriär genom Totalt Jävla Mörker, Knugen Faller, Alonzo Fas 3 och nu även med det relativt nystartade bandet Stilett. Meritlistan till trots, där även otaliga inhopp i andra band även bör noteras, så är det kanske hans framtida roll i det amerikanska bandet Against Me! som är mest intressant just nu. Dels för att Against Me! är ett av mina personliga favoritband, men också för att det känns som att Inge verkligen kan vara rätt person för att göra bandet ännu bättre.

Inge1

Hur kommer det sig att du fick hoppa in och turnera tillsammans med Against Me!?

-          Against Me! gjorde några Skandinavien-gig under förra året, och jag var där och blev helt bortblåst av hur bra de var live. Vi hängde lite efter spelningarna och jag tyckte att de var ett trevligt gäng .

Därefter höll jag och Laura kontakt lite sporadiskt. När basisten Andrew, precis innan det var dags att spela in en ny skiva, hoppade av bandet i våras så började vi snacka om att jag skulle komma över till USA och spela bas på den kommande plattan. Men det blev inte så, utan Fat Mike från NOFX och Laura själv spelade bas under den inspelningen istället. Jag tänkte inte så mycket mer på det, men sen fick Against Me! en turné bokad i höst och då hörde de av sig igen och undrade om jag var peppad på att spela bas med dem. Ungefär så gick det till.

Hur kändes det att få frågan om att spela med dem?

-          Helt overkligt galet fantastiskt coolt!

Vad har du själv för relation till Against Me!:s musik sedan tidigare?

-          Jag hörde dem första gången när jag var på USA-turné år 2005 eller 2006, då vår turnéledare Keebler spelade deras låt Cliche Guevara för mig. Jag gillade den, och detta var på den tiden då emo och metal var det som hördes mest i USA och Against Me! hade något annat, något lite rockigare som jag kände mig mer hemma med. Titeln Cliche Guevara tilltalade mig också, den sa något till mig om hur den politiska oppositionen mot George Bushs politik såg ut.

Jag minns även att vi, The (International) Noise Conspiracy, gjorde ett gig med Against Me! i Las Vegas under samma veva, men det minns jag mest för att spelningen var så märklig i sig. De säger ju att ”What happens in Vegas, stays in Vegas”, och jag har aldrig gillat Las Vegas. Det är säkert ett okej ställe om man är peppad på spel, knark och sexköp, men jag har bara varit där för att spela musik, och det gör jag nog hellre någon annanstans.

Vad det gäller Against Me! så blev jag senare ett fan i och med plattorna New Wave och White Crosses, men den kommande plattan Transgender Dysphoria Blues toppar nog båda dessa faktiskt. Favoritlåten är dock fortfarande I was a teenage anarchist, helt klart.

Deras musik har förändrats en del under bandets existens, och de har fått en hel del arga gliringar slängda efter sig på grund av bland annat skivbolagsbyte och ny musikalisk riktning. Är det något du är medveten om, och vad tycker du i så fall om det?

-          Vad det gäller att motta arga gliringar för musikalisk utveckling eller byte av skivbolag, så är det ju inte något som är unikt för bara Against Me!. Jag tycker nog inte så mycket om det egentligen faktiskt, för det som är viktigt för mig är att band skriver bra låtar som berör mig, inte vilket bolag som ger ut dem, och Against Me! har i min värld bara blivit bättre på att skriva låtar med tiden.

Inge Johansson

De är ju även ett väldigt politiskt band, vilket inte bör vara helt främmande för dig med tanke på vilka band du själv varit med i tidigare. Har du satt dig in i Against Me!:s texter, och vad tycker du i så fall om Laura som  textförfattare?

-          Absolut! Det finns en röd tråd mellan det Against Me! gör och det jag kommer ifrån. Jag tycker att Lauras styrka är att i sina texter göra det politiska till något känslomässigt, hon får det att kännas viktigt. Hon får sina texter att beröra lyssnaren. Kommande plattan handlar i mångt och mycket om hur det är att leva som en transsexuell person, och även om jag inte alls är det själv, så kan jag känna igen mig mycket i texterna – för i min värld handlar låtarna lika mycket om att inte känna sig accepterad, inte känna sig på rätt plats i sitt liv och att kämpa för att vara den man vill vara. Det är något jag verkligen kan relatera till.

Hur många datum blev det Against Me!, och skulle du kunna tänka dig att tacka ja till att bli en fullvärdig medlem i bandet om chansen dyker upp?

-          Den turnén vi gjorde var kort. För kort faktiskt, då den bara var en dryg vecka i USA. Jag vet inte vad som räknas som ”fullvärdig medlem”, då jag tror att bandet någonstans endast är Laura Jane Grace, men vad jag vet är att jag ska fortsätta spela med dem från och med nu.

Det låter ju hur bra som helst! Men hur är det med resterande medlemmar egentligen? Michael McDermott, som spelar trummor i Bouncing Souls, meddelade t.ex. i dagarna att han hoppar av bandet och enligt rykten är det för att börja spela med Against Me! istället. Vem satt på trumpallen under den senaste turen?

-          Atom Willard spelar trummor i Against Me! numera. Äckligt bra trummis som tidigare spelat i bland annat Rocket From The Crypt, Offspring, Social Distortion och Danko Jones. Han spelar även på Against Me!:s kommande platta.

Om vi flyttar fokus till något annat än Against Me!, så har du ju  även turnerat med det brasilianska bandet CSS. Hur kom du i kontakt med dem, och vad var det som lockade med deras musik?

-          Det stämmer. Jag var basist i CSS under åren 2011 och 2012, och det var en fantastisk tid som jag är mycket glad och stolt över. Jag minns att jag hörde CSS första gången på Peace & Love 2008 och att de då öppnade den spelningen med låten Alala. De gjorde verkligen ett intryck på mig. Musiken var svängig, spännande och lekfull och jag tyckte det var lite coolt att de använde samma sorts blixt i sin logga som KISS. Jag har även jobbat mycket som DJ och då gärna spelat deras låt Let’s make love and listen to death from above.

CSS kontaktade mig någon gång under 2011 då de hade en Europaturné bokad, men ingen basist i bandet längre. Via en kompis till mig så undrade de om jag kunde hoppa in och spela bas, och jag tackade självklart ja. Det var såklart lite sjukt att bara sitta hemma och lära sig en setlist som de hade mailat till mig, och sen bara sätta sig på ett flyg till turnépremiären i Berlin och där för första gången träffa bandet. Vi repade aldrig inför första giget, haha, men det gick väldigt bra ändå. Första giget var i sig en helt sinnessjuk tillställning.

Berätta mer!

-          Tre band spelade den kvällen: Mixhell, som är Igor Cavalera från Sepulturas house-projekt, öppnade, CSS spelade i mitten och Snap! var huvudakt. Inte nog med att få spela förband till Snap!, utan Igor spelade även trummor med med dem denna kväll, vilket hade varit mycket svårt att tänka sig under tidigt nittiotal då jag var medveten om både Sepultura och Snap! och även  medveten om att de någonstans var varandras kulturella motpoler. Jag dansade hejdlöst vilt med tjejerna i CSS till tonerna av Rhythm is a dancer och The power. En riktigt lyckad turnéstart måste jag säga!

Därefter turnerade jag med CSS i Europa, Ryssland och Brasilien. Deras musik är otroligt befriande – den är dansant, lekfull, opretentiös och nästan alla låtar handlar om sex och vänskap. Det finns en spontan livsglädje och värme i all deras musik. Men Ana, Carol, Luiza och Lovefoxxx är alla sjukt punk som personer och vi klickade väldigt bra med varandra – det var en ära att få åka ut på turné med dem under några vändor. Det var även en helt ny upplevelse för mig att åka ut och spela konserter där nästan hela publiken bestod av unga, modemedvetna hipstertjejer, men det gjorde ju å andra sidan inte ont.

Inge Johansson

Förutom de redan nämnda banden så spelar du även i Michael Alonzons nya orkester Alonzo Fas 3. Det måste ju kännas ganska så stort, eller?

-          För en kille som under de formativa tonåren dyrkade KSMB och Stockholms Negrer så är det ju helt galet stort att få ha ett band ihop med vrålkungen Michael Alonzo, och jag tycker vi som band faktiskt lyckats med att inte bara vara nostalgi över Michaels legendariska förflutna, utan att mer vara ett band här och nu.

Hur hinner du med alla band och projekt?

-          Jag hinner med allt därför att musiken är att jag har! Jag har inte något riktigt jobb, jag har ingen familj och jag har ingen flickvän, men jag har en galen attraktion till att spela musik. Alonzo Fas 3 har däremot en annan basist som hoppar in ibland, vilket faktiskt inte är ovanligt i dagens musikklimat, så jag hinner kanske inte riktigt med allt jag skulle vilja göra när jag tänker efter.

Vad är planen för Alonzo Fas 3? Är det en grej för stunden, eller kommer det dyka upp fler album?

-          Vi ska spela lite fler gig i år, och sen är det nog en ny platta i görningen. Lite svårt att säga exakt när den blir av, men oss kan du nog räkna med ett bra tag framöver! Alonzo Fas 3 är en adrenalinkick med en fot i svensk musikhistoria och en annan i nuet. Jag är oerhört tacksam över att få vara med.

Hur står det till med T(I)NC egentligen? Är det för alltid nedlagt, eller har ni bara tagit en väldigt lång paus?

-          T(I)NC spelade sin sista spelning 2009, men vi visste inte då att det var den sista. Senare bestämde vi oss för att ta en paus som sträckte sig till 2011, och då sa vi åt varandra att det var över för gott. Vi gjorde ingen mediagrej av uppbrottet eller någon casha-in-på-att-vi-lägger-av-turné. Det var färdigt, helt enkelt. Folk i bandet fick andra prioriteringar och ville göra annat med livet. Vi kom, vi sa och gjorde det vi skulle, och sen var vi klara. Rick Rubin producerade plattorna, Los Angeles Times kallade oss ”The most politically charged band in the world” och vi spelade mer än 700 gig för brinnande livet på alla scener över hela världen – jag tycker vi gjorde det bra och vi har inget ogjort.

Knugen Faller då? De om något borde ligga helt rätt i tiden, med tanke på hur folk verkar skrika efter hyfsat melodiska punkband som sjunger på svenska. Någon chans att ni gör något tillsammans igen?

-          Det vore verkligen jättekul att göra något gig ihop med Knugen-gänget igen! Vi har ju lagt ner, men om rätt tillfälle dyker upp, så är vi nog inte helt omöjliga. Jag tror jag talar för alla i bandet när jag säger det. Jag måste dock varna alla redan nu att om att jag inte ens kunde spela gitarr då det begav sig innebär att jag nu inte skulle kunna spela gitarr om ens världsfreden hängde på det.

Något att tillägga? Annars lycka till med Against Me! och allt annat du tar dig för.

-          Tack så mycket! Trevligt att få vara med och lycka till själv!


Inge Johansson: Alonzo Fas 3 Stilett Against Me!