Tag Archives: Arctic Rodeo

Matt Pryor – Wrist Slitter

Matt Pryor – Wrist SlitterBolag/Distributör: Arctic Rodeo
Utgivningsår: 2013
Format: CD
Betyg: 7/10


Introt till Wrist Slitter för tankarna till filmen Swing Kids, och med andra ord är jag med på banan direkt. Därefter hoppar man in ett melodiskt poprocklandskap som bärs upp av Matt Pryors eminenta stämband. Som vanligt är det låtar som, likt ett tuggummi under skosulan, sätter sig direkt och följer med en hela vägen hem. Det finns en värme i Pryors upplägg, och texterna landar väldigt mjukt på insidan av hela den mänskliga essensen. Man tar till sig orden, meningarna och dess betydelser som hela tiden känns som att de är riktade till vem det nu är som är villig att verkligen lyssna.

Skillnaden mellan Wrist Slitter och de två tidigare soloalbumen är att det här är så mycket mer rakt i ansiktet, istället för musikaliskt avskalat. Det är aggressivt men glatt, vilket är en balansgång som inte speciellt många skulle komma undan med. Jag förförs av en låt som Words get in the way, som skulle kunna vara en hit i vilket sammanhang som helst, men troligtvis inte kommer att nå speciellt många öron. Wrist Slitter är i mitt tycke det första albumet, otaliga andra sidoprojekt inräknade, där Pryors tid i Get Up Kids lyser igenom och ges det utrymme som har fattats på de andra skivorna. Lyssna på låtarna If I wear a disguise och Ted Leo-minnande Say what you’re gonna say och inse att det här är något som kommer att följa med dig längre än du någonsin hade kunnat gissa när du först tryckte på den där playknappen.


Matt Pryor: Facebook Spotify


I Is Another – I Is Another

I Is AnotherBolag/Distributör: Arctic Rodeo
Utgivningsår: 2013
Format: CD
Betyg: 7/10


Återigen har ett släpp från Arctic Rodeo Recordings ramlat in på Lukinzine-redaktionen. Erfarenheten från deras släpp är väldigt bra och det är med förhoppningar jag trycker in postrockbandet I Is Anothers självtitulerade skiva i spelaren. I det pressbrev jag fått medskickat från bolaget står, bland annat, detta: ”Honestly, we didn’t make this record for any other reason than the love of making records.” Detta stämmer nog till fullo.

Man märker verkligen hur de lagt ner tid och man känner vemodet och frustrationen i sångarens röst i låtar som Bittersweet och Kerry Jane. Jag kan i resterande information utläsa att dessa herrar är erfarna inom branschen men det hade inte ens behövts skrivas. Utifrån min hyffsat begränsade kunskap inom postrock måste jag ändå säga att I Is Another låter precis som postrock ska göra. Det är en stabil skiva rakt igenom som avslutas med tre akustiska versioner av de tre första låtarna: Bittersweet, Queen of swords och Prayed for you.


I Is Another: Hemsida Facebook Spotify


Adam Rubenstein – Excavator

Adam Rubenstein – ExcavatorBolag/Distributör: Arctic Rodeo
Utgivningsår: 2013
Format: CD
Betyg: 6/10


Adam Rubenstein, som till vardags spelar gitarr i bandet Chamberlain, gör med Excavator sin andra soloutflykt, och precis som på förlagan är det en smygande och smäktande närhet som är ledstjärnan. Rösten och texterna väver tillsammans med melodierna ihop rörande låtar som lätt smälter in i bakgrunden, och ibland till och med tar sig ända in till hjärtetrakten.

Adam fungerar i det här formatet, och han visar gång på gång att han är en mycket kompetent låtskrivare, och då särskilt i en låt som Helpless som med mjukhet och desperation inte lämnar någon oberörd. Tänk er ett avskalat Coldplay som fortfarande kändes genuint och intressant istället för pompöst och radioanpassat, så är ni och sniffar på vad Excavator handlar om. Hade texterna varit lite mer excentriska och smutsigt finurliga så hade jag kanske dragit till med att det här till och med får mig att tänka på Admiral Freebee, men riktigt så bra blir det tyvärr aldrig.


Adam Rubenstein: Hemsida Facebook BandCamp


Pilot to Gunner – Guilty Guilty

Bolag/Distributör: Arctic Rodeo
Utgivningsår:
2012
Format:
CD
Betyg:
7/10


New Yorks Pilot to Gunner har inte gjort speciellt mycket väsen av sig de senaste sju åren, men är nu tillbaka med ett nytt album som går under namnet Guilty Guilty. Fortfarande är det en fusion av indierock och postpunk som står på agendan, där melodierna byter av varandra mest hela tiden. Det är inte alltid lättillgängligt, men inte heller solår från att omfamna den breda massan, för jag har svårt att se att inte vem som helst kan sjunga med i en superb låt som t.ex. All the lights.

Bandets experimentlusta påminner om det som Fugazi bjuder på i sina bästa stunder, men med mycket mer pompmösa melodier och mindre skit under naglarna. Det blir aldrig tråkigt, för det är rent ut sagt omöjligt att veta vad som väntar på nästa spår. Inte ens när du har lyssnat på Guilty Guilty flera gånger om har du ett grepp om skivan, utan hittar hela tiden små men betydelsefulla partier att älska och lyfta fram. Lyssna bara på Hot Water Music-minnande Let’s do this again, och upptäck ett nytt favoritband innan året har nåt sitt defenitiva slut.


Pilot to Gunner: Facebook Spotify


Max & Laura Braun – Telltale

Bolag/Distributör: Arctic Rodeo
Utgivningsår: 2012
Format:
CD
Betyg:
7/10


Tvillingarna Max och Laura Brauns musik är vemodig på samma sätt som svenska Holmes, men Lauras röst smeker på ett helt unikt sätt. Lite som när en mamma viskar att allt kommer att ordna sig och man sväljer det med hull och hår direkt. Precis så är det med deras försiktiga ljudlandskap och berättande texter, man njuter till fullo av det smäktande och det småtrevligt sorgliga.

När regnet faller utanför mitt fönster och det enda sällskap jag har är Telltale samt en rykande kopp med kaffe, så känns allt annat helt överflödigt. Jag myser. Jag lyssnar. Jag värms. Det kan tyckas att det är lite för likriktat, men låter man sig slukas av både musik och text så byggs en hel värld upp och omringar tillvaron totalt. Smaka lite försiktigt på avslutande Building my ship, och rys av välbehag medan du drömmer dig bort till den tiden då du verkligen vågar fly från samhällets bojor.


Max & Laura Braun: Hemsida Facebook Spotify


Skeleton Key – Gravity Is the Enemy

Bolag/Distributör: Arctic Rodeo
Utgivningsår:
2012
Format:
CD
Betyg:
6/10


Skeleton Key är vad Scott Weiland och Stone Temple Pilots önskar att de kunde vara år 2012. Här blandas frenetiska riff, med bluesiga slingor, funkiga basgångar och inramande trummor i ett infernaliskt kaos som ändå känns strukturerat. Begreppet funk brukar få det att vända sig i magen på mig, men Skeleton Key lyckas skita ned det till den grad att det fungerar alldeles ypperligt. Jag tänker en hel del på tidiga Carpe Wade, innan de förlorade sig själva i ett mespoprocklandskap.

Ljudlanskapet är fyllt med allt möjligt, och man upptäcker nya saker för varje genomlyssning, samtidigt som man helt kan släppa fokus och bara följa med i den grundliggande låtstrukturen. Tänk Mr. Bungle och tidiga Red Hot Chili Peppers i en cocktail som någon spetsat med både Melvins och Future of the Left, så förstår ni kanske vad det handlar om.  Gravity Is the Enemy är alltså inte något som man sväljer lätt, utan man sväljer det för att det kan smaka gott längre fram i tiden och för att man ska. Bäst blir det i låtar som Human pin cushion och The Denialist, som båda visar upp två olika sidor av alla de saker som faktiskt är Skeleton Key.


Skeleton Key: Hemsida Facebook Spotify


I Hate Our Freedom – This Year’s Best Disaster

Bolag/Distributör: Arctic Rodeo
Utgivningsår:
2012
Format:
CD
Betyg:
8/10


Med medlemmar från bland andra Texas is the Reason och Thursday är det inte så konstigt att Brooklyn-bandet I Hate Our Freedoms nya samt andra album This Year’s Best Disaster är ett av de mest efterlängtade i år. Det börjar redan stenhårt med 3AM New York City, där gitarrväggarna aldrig ger upp samtidigt som desperationssången är frustrerad men ack så känslosam. I Hate Our Freedom är gitarrdriven känslorock när den är som bäst.

Tänk tidiga Rival Sons blandat med tidiga Kill Holiday, så förstår du troligtvis att känslostormarna som ryms på detta album inte är att leka med. Att det sedan är producerat av Kurt Ballou gör knappast saken sämre, då hans historia i bra mycket hårdare band yttrar sig på ett nytt samt intressant sätt när han ger sig på musik som är uppbyggd av helt andra nerver. Det är svårt att välja ut något favoritspår, för man upptäcker nya sådana varje gång man lyssnar igenom skivan. Titelspåret är riktigt bra med sina melodier och repetitiva gitarrer, som kittlar hjärncellerna till vansinne och extas. Med andra ord: Upptäck I Hate Our Freedom redan idag, så kanske vi kan få över dem till Sverige under 2012.


I Hate Our Freedom: Facebook MySpace Spotify


Retisonic – Robots Fucking

Bolag/Distributör: Arctic Rodeo
Utgivningsår: 2012
Format: CD
Betyg: 7/10


Ungefär lika slögående som det fjärde spåret Down safe way är produktiviteten hos Retisonic, som varit ett band sedan 2002 men knappt gjort sig hörda över huvudtaget. Detta trots att medlemmarna kommer från mer välkända akter så som SWIZ, Garden Variety och Bluetip. Med detta sagt så förstår nog de allra flesta med en någorlunda insyn i Washingtons punkscen vad Retisonic handlar om.

Bakåtblickande antimelodisk indiepunk som skulle kunna hypas hur mycket som helst och sedan spela på Way Out West, utan att någon ens skulle komma på tanken att hytta med PK-näven. Det låter lite som ett punkigt Pavement i en mix med Fugazi och Future of the Left, fast något garageaktigare. Gitarrslingorna är nonchalanta, texterna är uppkäftiga och smarta medan trummor och bas ramar in allt med ett taktfast arbete. Vissa låtar blåser skallen av dig och andra får dig att gäspa. Vissa låtar sitter direkt och andra är som stora samt irriterande frågetecken. Retisonic och deras nya alster Robots Fucking tar tid på sig att övertyga, men de är samtidigt så pass relevanta att man aldrig riktigt vågar sluta lyssna. Bäst blir det i låtarna Don’t let it complicate your mind och titelspåret Robots fucking, som båda på ett nonchalant samt dansant sätt friserar om hörselgångarna ordentligt.


Retisonic: Hemsida Twitter Spotify


Matt Pryor – May Day

Matt Pryor - May DayBolag/Distributör: Arctic Rodeo/Cargo
Utgivningsår: 2011
Format: CD
Betyg: 7/10


Med ett försiktigt plockande och en mjuk samt smekande röst inleder Matt Pryor sin andra soloutflykt på ett välsmakande och spartanskt vis. Att han har inspirerat otaliga människor med både Get Up Kids och New Amsterdams är det inte många lärda som tvistar om, utan det är ett bestående faktum. På May Day utforskar han ett nästintill Evan Dando-aktigt musiklandskap där hans trygga röst och finurliga texter är det centrala.

Matt hade som mål att spela in hela skivan under maj 2011, och det är därför den har fått just namnet May Day. Han säger sig behöva ha ett mål, och det märks ibland att skivan stressats fram, då den är lite spretig utan att för den delen någonsin dala rent kvalitetsmässigt. Just den där demokänslan kan ibland höja kvalitén eftersom det bidrar till en nakenhet och ärlighet som är svår att få till i en allt för överputsad form. Som sagt är det texterna som trollbinder, och det är därför synd att de inte är en del av konvolutet, men samtidigt är inte Matt någon otydlig vokalist, vilket i slutändan kanske gör ett texthäfte överflödigt. I skrivande stund stavas favoritlåtarna Like a professional och Unhappy is the only happy that you’ll ever be, som båda smeker och slår om vartannat. Perfekt nu när man sitter inne i värmen och tittar ut på en snötäckt Sverige.


Matt Pryor: Facebook MySpace Twitter Spotify


Horace Pinker – Local State Inertia

Horace Pinker – Local State InertiaBolag/Distributör: Arctic Rodeo
Utgivningsår: 2011
Format: CD
Betyg: 7/10


Bandet som har varit ute och rört på sig över nästan hela världen och turnerat med celebriteter så som Jawbreaker och Agent Orange samt öppnat för storheter som Fugazi, Bad Religion och Jimmy Eat World är ändå så pass blygsamma att inte många har hört talas om dem. Horace Pinker låter väldigt 90-tal, någonstans i genregränsen mellan garagepunk, pop och 90-tals emo, vilket egentligen inte förklarar någonting alls.

När man lyssnar på Local State Inertia så tänker man en hel del på band som just Jimmy Eat World och Jawbreaker, men även en del på All och Descendents. Här finns massor av tänkvärda texter och riff, som gör att helheten blir både lättillgänglig och värmande. Låtar som Less of you och Works and days har känsloyttringar och en melodisk träffsäkerhet som känns så långt inne att det är ett måste att lyssna på just dessa två spår flera gånger i rad. Gillar man ovan nämnda influenser och band som t.ex. Hot Water Music, In the Red och Crushed On You, så ska man definitivt kolla upp Horace Pinker. Avfärda dem dock inte baserat på endast några ynka låtar, för det finns en sådan bredd i deras musikaliska landskap att man helt enkelt måste ge hela albumet en chans för att verkligen få ett grepp om vad det handlar om.


Horace Pinker: Hemsida MySpace BandCamp Facebook