Tag Archives: Intervju

Intervju: Matriarkatet

Minns inte riktigt när Matriarkatets musik nådde mina öron från första början, men jag minns att jag tyckte om det och att jag på väldigt kort tid tog kontakt med bandet för att kunna köpa in  deras första kassett till min distro. Med andra ord har tanken om att få intervjua dem funnits i mitt huvud ett bra tag, så när jag nu fick chansen hade jag nästintill förträngt vad jag egentligen ville fråga dem. Den första frågan kändes dock självklar, och resten får folk helt enkelt ta ställning till själva. Var så goda, Matriarkatet svarade på alla frågor i kör eller symbios, som sig bör när man som en gedigen enhet verkligen har något att säga.
Matriarkatet

Hur tror ni att världen skulle se ut om vi levde under matriarkala strukturer?

– Vi valde vårt bandnamn först och främst för att provocera, och tycker inte världen ska styras av varken matriarkala eller patriarkala strukturer. Båda samhällsstrukturerna exkluderar människor, och i vår utopi är alla inkluderade. Så världen skulle inte vara bättre, förtrycket skulle bara omfördelas.

Första låten jag hörde med er var ”Med min penis”, och dess melodiska och textuella perfektion fick mig att ta in er första kassett till min distro. Detta ledde i sin tur att jag sålde några exemplar av kassetten till gitarristen i Nuclear Spring efter att ha spelat upp just den låten via de bristfälliga högtalarna på min mobiltelefon. Vilken låt är ni själva mest nöjda med, och varför?

– Tack så mycket! Det finns ingen specifik låt som vi är mest nöjda med, alla låtar berättar sin egen historia och understryker det vi vill säga. Varje låt behandlar ett, som vi tycker, viktigt ämne, och det är inte så att vi värderar det ena över det andra. Vi är nöjda med alla!
Matriarkatet

Era låtar handlar, som jag tolkar det, till stor del om hur män tar plats på kvinnors bekostnad, och ni väver in allvaret på ett ganska finurligt och humoristiskt sätt. Läggs det ned mycket tid på just texterna, och tror ni att de påverkar andra människor på ett eller annat sätt?

– Självklart läggs mycket tid på text och formulering, men budskapet är alltid glasklart. Vi tycker att humor är ett av de bästa sätten att kritiskt bemöta en fråga av komplex magnitud. Humor är ett förenande vapen mot segregation!

Förutom att engagera er genom att spela punk, finns det något annat sätt som ni försöker påverka samhället i den riktning som ni finner viktig?

– Först och främst försöker vi stärka varandra. Ofta när en blir förtryckt börjar en tillslut att tvivla på sig själv, och då är det viktigt att finnas där för varandra och påminna om att det inte är okej. Det är tråkigt att det alltid är offret som måste vara ”den starka”. Det är ju främst därför vi spelar vår musik, för att förhoppningsvis ge plats och stärka en annan som känner sig förminskad.

Ert kommande debutalbum har finansierats med så kallad crowdfunding, vilket egentligen är som en ritigt segdragen pre-order. Hur kom ni på den idén, och försökte ni få ut albumet på något sätt innan det?

– Vi hade från början tänkt släppa skivan själva i en mycket mindre skala på kassett. David Pagmar, som har det nystartade skivbolaget Punkt som vi nu ligger på, hjälpte oss med inspelningen. Efter att ha jobbat ihop ett tag med vår musik så lade han fram förslaget om signering och därmed chansen till att få större spridning av vår musik samt ett fortsatt samarbete.

Det som fattades var bara pengar för att finansiera släppet, vilket vi bestämde att vi skulle lösa genom crowdfounding. David är själv insatt i den sortens arbete sedan tidigare och vi tyckte alla att det var en bra idé. Det är ett sjukt bra koncept att kunna samarbeta med andra människor på det viset mot ett och samma mål. Det är ju verkligen en ge-och-ta-relation, och utan den hjälpen skulle vi inte kunnat genomföra skivan, så vi är enormt tacksamma för det.

Hur många exemplar gör ni av skivan, och kommer alla gå till dem som redan crowdfundat den, eller blir det några exemplar kvar till oss snåljåpar?

– 500 skivor trycks och 50 skickas iväg till våra underbara crowdfundare. Så ja, det kommer finnas kvar!

Behövs ens skivbolag 2015?

– Ett skivbolag spelar inte lika stor roll 2015. Man kan göra allting själv, och det finns jättemånga bra hjälpmedel som till exempel olika studieförbund kan erbjuda i form av bidrag, studios och kurser. Man kan trycka skivor själv eller släppa sin musik gratis digitalt. Och för att kunna genomföra sin vision kan man göra som vi gjorde, crowdfounda. Det är en väldigt bra sak att skivbolag inte har lika stor makt idag som förut, för på så sätt kan de inte styra över vilken musik som kommer fram på samma sätt, vilket ger plats för att många fler människors uttryck och skapande kan uppmärksammas.

Självklart finns det fördelar med skivbolag med, de har redan alla kontakter och ett ansikte utåt som ger deras musik en viss status från början. Anledningen till att vi valde att samarbeta med Punkt är för att det är just ett så tydligt samarbete där målet är att vi ska få fram musiken som vi vill utan att behöva kompromissa eller förändra vår konstnärliga vision. Bolaget kan erbjuda stöttning och praktiska lösningar medan vi gör precis det som vi alltid har gjort, vilket är att spela vår musik och sprida vårt budskap.

Jag läste någonstans att Tony Johansson ringde upp er och frågade om ni ville öppna upp för Michael Alonzo. Hur gick det till egentligen, och hur kändes det?

– Tony förklarade att han hade sett oss på Kafé 44 tidigare under året när vi spelade där med INVSN och hade tyckt det var bra. Vi blev såklart glada och peppade att de ville att just vi skulle öppna! Han ringde samma vecka som spelningen med Alonzo skulle vara så vi hade mycket tur som kunde genomföra den.
Matriarkatet

Det var valår förra året, och vågorna efter det skapar rubriker världen över. Hur tycker ni själva det gick?

– Vi tycker att det är en självklarhet att rösta; en ledtråd är rosa. Idag känns det extra viktigt när det finns en mörk motkraft mot allt det vi förespråkar. Största besvikelsen var inte att FI uteblev från riksdagen utan att ett så fruktansvärt hatiskt parti drog hem tretton procent i valet.

Hör musik och politik ihop?

– Ja! Musik och politik har en självklar förbindelse. Musik är kultur, och kultur är en återspegling av samhället. Kultur är som en ständigt pågående dokumentation av samhällstillståndet, vare sig det vill det eller inte. Speciellt punk, för punk är slagkraftigt och tillgängligt för alla.

På tal om punk som genre, så var det ju i slutet av Bush Jr-eran i USA så att en del musiker i punksvängen försökte få punkare att rösta genom sin status som just punkmusiker. Är det en bra idé, och skulle ni kunna tänka er att göra det samma?

– Vi sympatiserar ju mycket med FI, men samtidigt spelar vi ju musik för musikens skull. Det är klart att musik och politik på många sätt hänger ihop, men det är inte samma sak att vara musiker som politiker.

Skivan är ju bevisligen försenad, så har ni någon koll på när den bör dyka upp?

– Som det ser ut nu så är det mars som gäller, men av erfarenhet av detta tryckeri så vet man nog inte. Klart att vi är frustrerade, men det verkar gå åt rätt håll nu. Hoppas vi!

Tack för intervjun, något att tillägga?

– Hej då patriarkatet!

FOTNOT: Intervjun gjordes till fanzinet VIVENS som såldes till förmån för ECPAT Sverige tidigare i år. Fanzinet är slutsålt, och därför publiceras intervjun nu även här.


Matriarkatet: Facebook SoundCloud Spotify


Intervju: Oscar D’Aubigné från Damaged Head

Damaged Head kommer från Stockholm och spelar pissförbannad hardcorepunk från den gamla skolan, ni vet när internet var science fiction och varje framtidsfilm handlade om år 2000. Jag vet inte om de är förbannade över att det fortfarande inte finns hoverboards eller för att Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti, och därför högg jag tag i basisten Oscar för att se om det gick att räta ut några frågetecken.

Damaged Head

Vi kan hoppa över allt det där med presentationer, för det känns som att ni som band nu har spelat så pass länge och precis överallt så folk borde ha koll på läget vid det här laget. Om inte annat, så får de fråga det allsmäktiga internet, helt enkelt. Vad urskiljer Damaged Head från andra band, eftersom ni verkar ha ett driv som är få förunnat, och då snackar jag inte ett musikaliskt sådant?

– Alltså vi har inte tid med nån jävla bullshit. Vi överanalyserar inte, utan försöker bara att ha kul. Vi överarbetar inte något, utan försöker vara spontana. We don’t fake it, we just take it.

Att välja bandnamn är ju alltid ett gissel, men om vi struntar i varför ni heter Damaged Head, för det kan man ju lista ut med ögonbindel, och du istället berättar vilka namn som kom på andra och tredjeplats i bandnamnsjakten?

– Vi ville heta Onkel Kånkel först, men fuck det var redan taget.

Sedan punkens begynnelse har det diskuterats högt och lågt vad punk egentligen är, och en del säger att det mer är just en attityd än en genre. Hur skulle du definiera det?

– För mig personligen är det definitivt en attityd och ett sätt att leva. Det handlar om att tänka själv och om att bilda sin egen uppfattning och inte bara svälja alla normer som samhället prackar på en. Ofta kan jag dock tycka att punkscenen är så jävla o-punk att jag vill spy på hela skiten. Det räcker med att läsa alla jävla skitnödiga trådar i sociala medier om vem som är mest punk och kan namedroppa flest band och så vidare. Punkscenen har skapat sina egna regler om hur man ska se ut och vad det är som är okej och inte okej. Resultatet blir istället att man ofta kan man träffa helt vanliga Svenssons som är mindre trendkänsliga, mer öppensinnade och har mer punkattityd än den genomsnittliga punkaren, vilket både är komiskt och tragiskt.

Hur löser man den problematiken?

– Oj! Svår fråga, tror inte det finns någon “lösning” eller att problematiken helt går att få bort. En smula av både kollektiv och individuell självdistans hade varit en bra början i alla fall.
Damaged-Head1 (kopia)

Hur ser ni på förra årets riksdagsval, samt på situationen som uppstod därefter?

– Jag kan inte påstå att jag är förvånad över att det finns en bitterhet hos folket efter åtta år av ett blått styre. Att det sen missriktas på grund av okunskap och fördomar och därmed gynnar ett så vedervärdigt parti som Sverigedemokraterna är ju enbart tragiskt. Angående valet i sig så kan man ju bara konstatera att oavsett vad man röstar på så röstar man för ett system som egentligen inte är särskilt demokratiskt överhuvudtaget. För att uppnå verklig demokrati behöver hela det partipolitiska systemet skrotas, och för att verklig demokrati sen ska kunna fungera måste det väldigt mycket till. Kapitalismen har våldtagit mänskligheten så hårt att jag fan tvivlar på att det ens går att uppnå över huvudtaget.

Är punk politik?

– Allt är väl mer eller mindre politik vare sig man vill eller inte.

OK, vi släpper den delen av politiken en smula. Ni släppte ert debutalbum för inte så längesedan, och det verkar ha mottagits precis lika bra som EP:n. Finns det en risk att ni blir bortskämda av all denna positiva feedback? Eller känner ni kanske till och med en press inför nästkommande alster?

– Nä, vi känner ingen press. Vi spelar alltid in snabbt, gör musiken snabbt, skriver texterna i studion och så vidare. Punk ska inte vara så jävla pretentiöst. Den dagen vi börjar bry oss för mycket om vad andra kommer att tycka så kommer vi att tappa glöd och energi och då kommer resultatet att bli skit.

Ni spelar på tok för sällan i Göteborg. Vem i bandet gillar inte GBG, för jag ser ingen annan orsak än rent hat här?

– Vi spelar gärna i GBG även att det bara blivit en gång hittils. Boka oss så kommer vi!

Detta kommer du få stå fast vid nu, bara så att du vet. Ingen i bandet är direkt främmande för andra musikaliska projekt, ni har ju medlemmar från både Diagnosis? Bastard! och Vredesmord för att nämna några nytillskott i punksverige. Finns det ingen risk att något av banden hamnar i skuggan av varandra?

– Ingen av oss spelar i Diagnosis? Bastard!, men vi får väl försöka vara glada ändå. Det är dock sant att framförallt Linkan och Jacke spelar i en massa andra band, men vi försöker att inte blanda ihop våra olika projekt. För oss handlar det mest om att ha kul ihop och att göra musik som vi gillar. Sen om det ena bandet överskuggar det andra är skit samma för oss. Det enda problemet är att det kan vara en mardröm att få ihop allt rent praktiskt.

Vafan? Jag var helt inställd på att Modde var med i Diagnosis? Bastard!. Hur många punkpoäng förlorade jag inte nu… Raskt över till nästa fråga, ehhrm, är ni rastlösa?

– Ja, vi är nog rätt rastlösa allihop. Alla utom Jacke är ju gubbar, så det är mest jobb och familj på våra scheman förutom musiken.
Damaged Head

Vad jobbar ni med?

Modde är brevbärare, Martin jobbar inom vården, Jacke roddar på ett konserthus och jag städar på en stormarknad.

Vem i bandet blir lättast förbannad och hur kul tycker ni andra att det är?

– Det är väldigt sällsynt att vi är arga på varandra. Vi spelar ihop för att det är kul, och den dagen vi inte har roligt ihop så slutar vi spela. Allt är rätt avslappnat egentligen, och skulle någon vara lite irriterad så skämtas det bort på några minuter.

Vad är nästa steg för Damaged Head?

Jacke är precis tillbaka i bandet efter ett drygt halvår då han har varit ute och turnerat med sitt andra band, så just nu håller vi på att repa ihop oss igen. Vi har en fyra låtars sjua som kommer ut på D-takt & Råpunk i vår, och så ska vi göra en kortare turné i England med Hårda Tider i februari. Utöver det blir det även lite ströspelningar i Sverige och Finland.

FOTNOT: Intervjun gjordes till fanzinet VIVENS som såldes till förmån för ECPAT Sverige tidigare i år. Fanzinet är slutsålt, och därför publiceras intervjun nu även här.


Damaged Head: Facebook BandCamp Spotify


Intervju: Emma Swanström

Emma Swanström gör många saker och en av dessa är att sjunga i punkbandet Epidemics från Umeå. Medvetna texter om samtiden i en punkigt melodiös kontext gjorde mig nyfiken på vad som egentligen rör sig i huvudet på henne, så därför pratade vi lite om aktivism, punk och kulturhuvudstäder för att se om vi därigenom kunde skapa en tydligare bild av vad Epidemics egentligen sysslar med.

Epi3

Man behöver inte lyssna på många låtar förrän man inser att ni som band har något att säga, så att börja den här intervjun med att prata om förra årets val, det inställda omvalet och Sveriges politiska situation vore nästintill tjänstefel. Har vi problem i Sverige, och i så fall, vad kan vi göra?

– Ja, Sverige år 2015 är ett politiskt sett polariserat land som saknar en organiserad klasskamp. Det är lätt att bli politiskt deprimerad och lamslagen inför den växande fascismen, men vi ska även minnas att det ständigt sker framsteg också. Det som är totalt upp och nervänt i det här landet är att de mest utsatta och maktlösa får bära skulden för alla samhällets problem, och att de anses bära ansvar för att själva lösa sina problem, göra sig “anställningsbara” och bli de entreprenörer vi alla förväntas vara, oavsett förutsättningar. Samhället anses inte längre ha ett ansvar för sina medborgare, medan medborgarna anses ha ett stort ansvar inför samhället. Det är ett resultat av en politik där klasstillhörigheten glömts bort och där den rikaste tiondelens privilegier på andras bekostnad inte ifrågasätts. Vi måste börja prata klass, och vi måste solidarisera oss med alla som saknar makt på grund av de förtrycksgrunder som begränsar våra liv!

Tror du att era texter kan förändra någons syn på det som ni väljer att ta upp, eller är det bara ett sätt att skriva av sig den egna frustrationen?

– Vi skriver dem inte med något annat mål än att ventilera den egna frustrationen, men samtidigt så har låttexter makten att om inte omvända meningsmotståndare så åtminstone stärka den egna gruppen och inspirera till fortsatt kamp.

Är Epidemics ”aktivister” även när de inte står på scen eller snurrar på någons skivspelare?

– Vi deltar alla i demonstrationer och tar öppet ställning i aktuella frågor när det är skarpt läge. Jag är kanske den mest aktiva aktivisten i bandet i och med mitt engagemang i till exempel Bara Bröst-kampen, och så gör jag även punktinsatser för Ingen Människa Är Illegal, samt tar ständigt strid för en inkluderande representation inom kulturen. Jag stod bland annat på barrikaderna under hela 2014 för att lyfta all bullshit som pågick i Umeå under kulturhuvudstadsåret.

Berätta mer om problemen med kulturhuvudstadsåret?

Det visade sig vara ett projekt för näringslivet och tillväxten, med kulturen som alibi. Detta uppdagades dock först efter att hela Umeås ideella kulturliv inbjudits att vara med och ta fram en massa storslagna projekt till år 2014 för att stan skulle vinna titeln som kulturhuvudstad. Vi var många som lade ner många timmar på det, och som trodde att vi skulle få en del av 410-miljonerskakan om vi vann. När allt var klart så visade det sig dock att om vi ville genomföra projekten vi hade tagit fram och som hjälpt Umeå att vinna titeln så fick vi sätta oss och skriva ansökningar – vilka väldigt många sedan fick utebliven respons eller avslag på.

Många av de viktigaste platserna för alternativ kultur i Umeå har också äventyrats i samband med kulturhuvudstadsåret: Det har rivits, kontrakt har sagts upp och andra viktiga platser har vi verkligen fått kämpa för. Det har stått smärtsamt klart att det inte är den alternativa kulturen som är viktig. Umeås sjukt vitala alternativa musikscen representerades knappt alls i programåret heller.
emma

 

Du har även en blogg vid namn Emmanismen, vilken man också skulle kunna se som en plattform för aktivism. Vad tycker du själv att den fyller för en funktion?

– Egentligen så är den mest ett sätt för mig att kanalisera frustration och skriva av mig. Lite som musiken. Jag är ett sjukt dåligt entreprenörsämne, och kan inte göra kreativa saker i syfte att det ska leda till kommersiell framgång, haha. Så jag kör på, skriver sånt som jag har ett behov av att sätta på pränt, och om folk gillar det så är det ett plus. Jag har haft cirka 40 000 visningar sen starten i höstas, så den verkar ju generera ett visst intresse. Det är kul!

Wow! 40 000 visningar är ändå ganska mycket. Jag kanske ska börja läsa den oftare än vad jag de facto gör. Men du, från en sak till en annan, vad hände egentligen med Disconvenience?

– Vi kände att vi stod och stampade, att vi harvade på utan mål och styrsel musikaliskt, och att vi skulle kunna göra mycket mer med musiken om jag lämnade över basen till någon annan och bara fokuserade på att sjunga. Vi ville också göra mer melodisk musik, därav beslutet att bli Epidemics istället.

Låter vettigt. Med Epidemics känns det för övrigt som att ni, särskilt med det senaste albumet, fått lite revansch på Sverige, då jag har ett minne av att er musik inte fick ett jättevarmt mottagande i den svenska punkscenen under de första stapplande stegen med det nya bandnamnet. Eller?

– Ja, det var spridda skurar i mottagandet med debutplattan – en del översvallande bra kritik och en del kallduschar. Den mest positiva kritiken kom från utländska recensenter. Helt ärligt så var vi ett gäng punk-fuckups som ville skriva melodiös och hittig musik som vi inte helt bemästrade, och vi stressades av att jag blev alltmer höggravid under skivans tillkomst och ville därför få den klar innan bebisen anlände. Vi hade en bild av vad vi ville göra, men resultatet lät annorlunda. Det största problemet med skivan kan jag tycka är att vi mastrade den för svagt och att gitarren är för tunn och låg. Hela produktionen hade kunnat bli ösigare om vi bara hade åtgärdat det, men men, det känns såklart väldigt kul att ha fått till den där punkplattan vi alltid ville göra till slut.

På tal om den svenska punkscenen, vad tycker du om den?

– Jag älskar Umeå-scenen, som är väldigt varm, har högt i tak, är inkluderande och prestigelös. Haha, i mitt tycke i alla fall, men jag får väl vara medveten om min egen position i scenen och inse att alla som kommer utifrån kanske inte uppfattar den så. Det finns individer och band som jag tokgillar i scenen i hela landet, men överlag så tycker jag att det finns problem med hierarkier och att både somliga band och individer tillskrivs höga positioner baserat på status, på ett sätt som jag tror att det egentligen finns en vilja att motverka.

I mitt tycke så känns scenen ganska splittrad i olika fraktioner som borde kunna samverka men ändå inte gör det, i alla fall längre nedåt landet.

– Som sagt, jag tycker att vi på senare år har nått ett väldigt bra klimat i Umeå-scenen överlag, som vi måste vara rädda om, även om vi såklart får kämpa med samma strukturer som alla andra.

Vilka Umeå-band bör man kolla upp då?

– Det finns en massa bra band, men jag väljer att främst tipsa om några lite nyare som alla kanske inte känner till redan: Trots, Jenny Nilsson & Demonerna, Svettas Eller Dö, Perkulator, Distraktion och Päästö.

Folk verkar aldrig kunna samsas om vad punk egentligen är, och det kan ibland vara otroligt svårt att identifiera sig med de definitioner som beskrivs i otaliga punkforum världen över. Vad har du själv för definition och kan man verkligen vifta bort punk som endast en genre?

– Jag säger aldrig emot när någon vill kalla sin musik eller sitt uttryck för punk, för jag äger inte rätten att avgöra att min definition är bättre. För mig är punk dock mer än en musikgenre, med hela den tillhörande gemenskapen, platserna vi skapar och verkar inom, och viljan att göra motstånd – även om vi alla har olika kamper så kan vi enas om just det behovet.

epi

Som jag förstår gör ni det mesta själva när det gäller bandet, men är det något ni ber utomstående om hjälp med och i så fall vad?

– Vi brukar ta hjälp med allt kring inspelning, layout och vissa bokningar. Vi har lite folk som hjälper oss boka gig i Tyskland, Tjeckien och Polen. Som det är nu så producerar vi själva, och så gör jag DIY-merch när andan faller på.

Vad är det bästa Emma-tipset för att ta sig framåt som band?

– Haha, det tipset skulle jag själv behöva få! Men kanske att förbli sann mot sig själv i sitt musicerande, och behandla andra såsom man själv vill bli bemött. I punkscenen är goda relationer A och O, så hugg gärna in och arrangera spelningar åt andra, och gör sedan ett utbyte där de bokar er till sin hemstad. Solidaritet är bra grejer.

Vad vill du åstadkomma med Epidemics?

– Jag skulle vilja få spela mycket, mer än idag, inspirera fler ickemän att ta plats på scen och få höra i framtiden att andra inspirerats av den musik jag har gjort. Det är åtminstone mina personliga mål, men det är nog där nånstans vi som band har lagt ribban.

Och vad har vi att se fram emot under 2015?

– Vi har börjat skriva nytt, och ligger rätt lågt på livefronten just nu, även om vi inte tackar nej till roliga spelningserbjudanden. Vi går troligtvis mot ett postpunkigare sound!

Nytt sound är alltid spännande, och man ska alltid avrunda med en cliffhanger, så något att tillägga?

– Tack för intervjun, och kul att få vara med i det här grymma initiativet!

FOTNOT: Intervjun gjordes till fanzinet VIVENS som såldes till förmån för ECPAT Sverige tidigare i år. Fanzinet är slutsålt, och därför publiceras intervjun nu även här.


Emma Swanström: Emmanismen Epidemics


Intervju: Emma från The Guilt

På lördag (1/11) intas Göteborg och Skjul Fyra Sex av tre band som har en sak gemensamt, och det är att de kommer att ge precis allt på scen och se till att publiken inte riktigt kommer att förstå vad som hänt förrän flera dagar senare. Banden i fråga är Beast, Terrible Feelings och The Guilt, och då Lukinzine siktar in sig på de som flyger längst ned under radarn så tog vi oss en pratstund med Emma som håller i mikrofonen i just The Guilt.

The Gulit1

Hur kommer man ens på idén att vara en duo, och vilka för- respektive nackdelar har det fört med sig?

– Våra egon får knappt plats på scen ändå, så hur skulle vi då få plats med en trummis? På bakgrundsdans har vi dock övervägt Ankie Bagger, och vi kan spela i din garderob samt dra ut på en turné över Europa i en Smartcar.

En annan fördel vi i starten hoppades på var ett grymt effektivt låtskrivande. Så blev det inte. Det blir istället många turer kring det som ska likna rytm. Ibland önskar vi att vi bara kunde räkna in och sen satt det, men vår trummis är så trögfattad. Hen heter för tillfället Roland. Vid jämförelse med en reggaeorkester, skulle jag säga att den mörka baksidan av det glassiga duo-livet är att det är mer troligt att vi har ihjäl varandra.

Det finns något svettigt och dansant med er musik, för i ena stunden slängs man runt i basslingor som skulle få Death From Above 1979 att snegla med avund, för att i andra bli mörkt och få en att tänka på sentida Danzig. Hur skulle du själv benämna er musik?

– Ha! Fina referenser att spegla sig i. Vår egna referens är att vi låter som att Roxette drar kniv på dig. Det ska vara laser i basen, konfetti och blinkande lampor. Vi gillar dans, jag är född arg och våra musikval har inte förändrats nämnvärt sedan nittiotalet – exakt så låter det.

Spelar genrer någon roll, eller är bra musik helt enkelt bra musik?

– Genrer spelar roll när man bokar gig och för de som går loss på renodlade subkulturer.
Det är nog ungefär här jag säger något om Britney och att jag inte bryr mig. Vi är alldeles för gamla för att orka passa in. Dessutom gillar vi att kunna spela ena dagen på en crustfestival, andra dagen på något skogsmulle-event och tredje på nån snajjdig bar med discokula.

Jag vet inte vad bra musik är och inser naturligtivs att allt ovan sagda också kan tolkas som total brist på självinsikt och konstnärlig integritet. Så är det nog också.

Innan vi släpper genreaspekten helt, så ryktas det om att det finns en “genre” som får det att krypa under huden på dig, nämligen “plågad man sjunger på svenska”-genren. Vill du utveckla detta?

– Hahaha! Det är sant, men med det sagt vill jag också tillägga att det är min alldeles egna ryggradsreflex och inte en generell värdering som jag vill trycka ner i halsen på någon annan. Möjligtvis trycka upp det i ansiktet…

Jag vill ju inte kränka de redan själsligt prövade och hjärtebrustna, men nej, jag uppskattar inte deras ton. Den klöser mig på insidan.

Det var min kompis Katta som sa det först och enligt henne heter det “PP” – Plågade Pojkar. På riktigt har vi backat upp denna smakfråga med ett genusresonemang som handlar om hur dålig vem får vara, men det kan vi prata mer om på lördag och så kommer någon att bli arg. Peppen!

The Guilt3

Låten “Dance to the Revolution” känns som en självklar passning till Emma Goldman. Är The Guilt ett politiskt band?

– Helt riktigt! Det går inte att skilja politiken från livet. Vi vill uppmana människor till att skrika och dansa, helst samtidigt. Texterna har inte alltid en politisk ambition, utan oftast är stör jag mig på något, är sur och jävlig men lägger ändå inte alltid energi på att hitta ett käckt tema. Det blir mer av att säga saker som att jag menar det. Hitta en känsla som kopplar samman orden snarare än att bli övertydlig med dem. Jag är i grunden en bajsnödig hippie.

Hur ser du på det politiska klimatet i Sverige, särskilt nu efter valet?

– Allvarligt talat. Om man i låttexter närmar sig det som uppfattas som politiskt kanske det kan vara en hjälp till våra hjärnor att koppla i hop politiken med den blandade skiten vi lever i, det vi känner. För det hänger ju ihop. Hade jag inte fått skrika ut vad jag känner om valet, om arbetslinjen och om disco, så hade min hjärna poppat som ett jättepopcorn. Jag hoppas att tolerans, solidaritet och jämlikhet slukar den ovärdiga människo- och miljöfientliga högersörjan. Som Morran, fast med glitter.

The Guilt kanske en dag tröttnar på att dansa i platåskor och gå ner i split. Då kanske vi tar på oss kostymer, kammar håret och gör upp med både slipshögern och knivhögern, på deras scen.

Med tanke på att ni är en duo, hur ser egentligen skapandeprocessen ut, och vem gör vad i bandet?

– Jag skriver mesta sången. Tobias mesta gitarren. Trummor och synthar skapar Tobbe parallellt i en smärtsam process. Hade vi varit mer skillade musiker hade vi kanske varit mer effektiva, men också haft mindre roligt.

“The book of bad ideas” är ett koncept vi jobbar mycket med. Det är den konstruktiva lösningen på att vi har så jävla många idéer. Dåliga idéer. Så när en lysande tanke dyker upp, t.ex att heta “Triple NO touch”, kan detta bokföras i “The book of bad ideas”.

Ofta fungerar det så här: Tobias frågar “Du! Du! Du! Kan vi inte…”, och jag svarar “Nä.”.

Ni verkar ändå vara ganska kreativa och ha en sund syn på att spela live och turnera. Jag tänker bland annat på bilden där Tobias bygger om sin gitarr så den ska bli smidigare att ta med sig på flygplanet. Hur tänker ni kring att spela live och framtida turnéer?

– Sund och sund. Jag tror mer att vårt uppförande kommer ur ett sjukligt behov av att synas och höras. Yes, and we also do childrens parties. Och ja, Tobbe sågade sönder sin gitarr. Det gick bra. Den passerade som handbagage och även som funktionsdugligt instrument. Man behöver exempelvis inga reglage om man har allting på max.

Vi har gjort lite miniturnéer på sistone, och det ar blivit mest fokus på övriga Europa snarare än Sverige men blir väldigt glada när nån vill ha oss även på hemmaplan. Vi gör alla bokningar själva, vilket innebär att det ska rymmas i 24 timmars-ekvationen. Men tveka nu inte att slänga iväg ett brev om du får en tokig ingivelse som handlar om laser, kaffe och punkrock. Mest troligt svarar vi ja. Bara för att vi kan!

Vi tänker oss att vi ska fortsätta dyka upp på helt fel ställen, göra gig där ingen trodde att man kunde göra gig och spela där ingen tror att man får dansa.

Heptown verkar vara de som ska släppa er kommande skiva. Hur hände detta, och varför nappade ni på dem?

– Tja, vi sprang på varandra och de verkade vara på samma linje som oss. De förstår vad vi vill och vi litar på deras kunnande om allt sånt som man som band helst inte vill tänka på. De backar upp oss i både våra bra och våra dåliga idéer. Vi börjar med en 7” EP, och sen får vi se vad som händer.

The Guilt2

Vad är egentligen fördelen att ha ett skivbolag i ryggen 2014?

– Finns en helvetes massa jobb att göra, när man egentligen bara vill synas och höras. Vi försöker delegera lite.

Vad kan folket i Göteborg förvänta sig nu på lördag?

– Svettfest! Dansskorna på, ge dig själv en lavett eller två så att du blir riktigt sur och sen kör vi. Glöm inte kaffe! Man ska aldrig slarva med kaffet.

Tack för intervjun, något att tillägga?

Jag hörde att det blir kakor, blir det kakor?

Det blir det. Alltid.

För mer information om The Guilt-spelningen i Göteborg tillsammans med Beast och Terrible Feelings ska man se till att hålla ett öga här.


 The Guilt: Facebook SoundCloud


Intervju: Emperor X

Intervjuserien med de band och artister som uppträder på Teater Trixter nu på lördag den 12 april har kommit till sin ändstation. Emperor X kommer från Amerika  och tar bussen till Göteborg från Berlin för att avverka endast en spelning i landet och sedan fara vidare mot oanade musikaliska äventyr. Han är artisten som man som publik aldrig riktigt vet vad som väntar, då han framför sin musik på olika sätt vid nästintill varje konserttillfälle. Med andra ord vet vi inte vad som händer på lördag i Göteborg, men genom den här intervjun får vi i alla fall veta lite om vad man kan sysselsätta sig med på långa bussresor, internets betydelse för mänskligheten och vad Emperor X egentligen vet om Sverige.

Emperor X

Vilka ljud tycker du är mest inspirerande när du skapar en ny låt?

– Jag behöver att det är dödligt tyst när jag ska till att skriva. Tystnad och ensamhet. Eller om vi ska vara tydliga in absurdum, så kan inspiration komma från knappt hörbara ljud i en lugn byggnad så som t.ex. knarrande träbjälkar, skramlande rör, dörrar som stängs på andra sidan av en nästintill övergiven lagerlokal eller en berusad zombie som kastar en flaska på tegelväggen utanför.

Bruset är egentligen inte en del av processen för mig, jag behöver bara det högfrekventa ljudet av mina egna nervceller som utfodring. En helt ekofri isoleringscell skulle med andra ord vara en  idealiskt skrivmiljö för mig, så länge som jag kunde lämna den när jag kände för det.

Om jag har förstått det hela rätt så turnerar du helt på egen hand, och tar bland annat en buss från Berlin för att göra en enda spelning i Sverige?

– När man turnerar är man är aldrig, aldrig, aldrig helt ensam, och särskilt inte när du turnerar med hjälp av kollektivtrafiken. Folk älskar att få nya vänner, så desto mer ensam och behövande personen i fråga är desto mer angelägna är människor i dess omgivning att prata. När jag reser träffar jag en hel del av det som en optimist skulle kalla ”karaktärer” och en pessimist skulle kalla ”sociopat-strövare”.

Skulle du rekommendera den här sortens turnéer till andra?

– Jag skulle inte rekommendera att göra det jag gör till någon. Jag har sakta men säkert, under det senaste decenniet, kommit fram till att man endast  kan uppleva livet som en turnerande musiker om det finns ett tvångsmässig hårdkokad ostoppbar drivkraft . Om det är ett val så borde valet alltid vara nej.

Med det sagt, om man nu verkligen tror på det man gör, i sin historiska nödvändighet och inte bara utifrån att det känns bra att “uttrycka sig själv”, vilket jag tycker är en hemsk egoistisk narcissistisk motivation, då finns det inget val att göra och viktigast av allt ingen skuld. Det är det som är glädjen och skräcken av mänskliga villkor, att vi inte kan veta om det vi känner oss drivna att göra är det rätta förrän det de facto redan är gjort. Vi kan sträva efter det, vi kan beräkna det in i minsta detalj, vi kan hoppas och be, och om vi gör vårt bästa så gör vi troligtvis alla dessa saker på en och samma gång. I slutändan är ändå resultaten okända och det är varje individs egna ansvar att själva bestämma huruvida de ägnar sina liv till en konstart är värt besväret.

Emperor X

Men vad är det då  som i slutändan gör det hela värt det?

– För mig är det vetskapen om att ingen annan än jag någonsin kommer att sjunga mina låtar för folk. Efter att ha haft turen att lista ut hur man skriver låtar är jag på något sätt skyldig musikertraditionen att våldsamt och obarmhärtigt driva mitt arbete till sin maximala utvecklingsgräns innan tidens klockor hinner ifatt mig. Tillfredsställelsen i  veta att jag gör just det är det som gör det värt det i slutändan.

Jag bör tillägga att det naturligtvis är extremt roligt också. Att vakna upp yrande på ett tåg, fumligt stoppa in linserna i ögonen och inse att man har de dimbesöljade Alperna utanför fönstret. Eller att vakna upp på en buss på väg genom Danmark för att inse att motorvägen är borta och att man är på en båt mot Kattegatt omgiven av inget annat än havet. Det bästa är nog ändå att vakna i en främlings hus vars katt hoppar upp på dig samtidigt som det luktar nygräddade pannkakor från nedervåningen. Dessa saker kompenserar definitivt alla de tomma ögonblicken när du känner att rymdens vakuum närmar sig, och det som känns som att hela världen bara består av främlingar. Tricket är att se till att dessa stunder händer ofta nog att du fortfarande kan, på det hela taget, ärligt kan påstå att du faktiskt har roligt. Så fort det slutar vara roligt, det är då ens hantverk kommer att börja bli dåligt.

Vad sysselsätter du dig med under dessa oändliga bussresor?

– Ha! ”Oändliga”. I Europa är den längsta transportsträckan jag någonsin haft kanske åtta eller nio timmar, vilket egentligen är ingenting. I USA har jag tillbringat så länge som tre dagar i sträck på en buss, så du förstår att det i jämförelse är en barnlek. Det finns egentligen inget du kan göra för att göra saker acceptabla på en sådan resa. Böcker hjälper typ under den första dagen, att sova fungerar kanske för de två första dagarna, men därefter bli liksom livet bara en rad av obekväma stunder.

I slutändan är det hela som ett frivilligt fängelse där du får vara i en ny stad på varje gång du blir frisläppt. Äsch, man ska inte gnälla, jag har gjort några ganska coola saker på bussen så som texter, teckningar, essäer och så vidare. Men det krävs en strikt disciplin för att inte försvinna ut i tomheten  på just de extremt långa turerna. Tänk dig själv att sitta instäng i en konservburk vars motor sprutar ut kolmonoxid som sipprar in i passagerarutrymmet. Lägg sedan till att det på en full buss är runt 50 till 60 personer som andas, svettas och luktar olika saker, vilket gör att syrehalten sjunker samtidigt som koldioxiden ökar. Vill man med andra ord inte förlora tre dagar av sitt liv under en sådan bussresa är det oerhört viktigt att gå av bussen vid varje tillfälle som ges. Viktigast är egentligen att helt undvika för långa turer, och en välplanerad turné behöver egentligen inte ha det. Jag har gjort några planeringsmisstag i mitt förflutna, och det är den enda anledningen till jag har behövt gå igenom sådana här resesituationer. Det går med andra ord att undvika.

Jag antar att internet kan vara ett tidsfördriv på just långa resor, men har internet i stort gjort livet enklare eller tvärtom?

– Det här är frågan som vår tid verkligen brottas med. Vi kommer nog inte veta svaret förrän de rensar bort spillrorna efter världskriget som kommer gå under namnet Datakriget.

Hmmm, för mig personligen har det egentligen gjort livet enklare. Jag är ganska säker på att en nischad publik som den som dras till min musik hade haft svårt att hitta mig med hjälp av traditionellt drivna skivbolag, som konstnärer använde sig av på 1960-talet. Å andra sidan, hade man lyckats hamna på ett specifikt skivbolag på den tiden så hade det antagligen rullat på ändå, så vem vet? Ta den här Göteborg-spelningen som exempel, den sker ju enbart för att vi började snacka över internet, och det är ju svårt att argumentera emot en sådan konkret fakta. I slutändan är det är svårt att argumentera mot sådan konkret fakta, eller hur?  Jag tror dock att det finns ett sätt skapa musik och få den att nå en publik oavsett rådande omständigheter och tidsera. Internet är med andra ord tvådelat, ibland bra och ibland dåligt. Det är svårt att vara mer specifik än så.

Emperor X

 Vad känner du till om Sverige egentligen?

– Jag önskar att jag visste mer. Ett bra svar kanske skulle vara att bara helt fritt associera och se var jag hamnar. OK hjärnan, gör dig redo! Klara, färdiga, gå – Sverige!

Jag känner till Refused, The Knife, upploppen i Stockholm, Nobelpriset och det faktum att det uppkom eftersom herr Nobel uppfann dynamiten och på grund av det led av enorma skuldkänslor. Jag vet att Göteborg är den coola unga staden, Malmö är en förort till Köpenhamn och att det i Stockholm är det svårt att få spelningar.

Jag har koll på Teenage Engineering och hur deras världsomskapande kreation OP -1 förändrade hur jag tänkte kring musik för all framtid. Jag vet även att Avicii är irriterande att höra om och om igen i gallerior över hela världen, men också att han verkar vara en genuint supertrevlig kille. Samma sak gäller gruppen med det otroligt roliga namnet Swedish House Mafia. Naturligtvis måste jag även nämna IKEA, eftersom de sedan tidernas begynnelse har lurat på amerikanerna sin hyperkapitalistiska version av den svenska kulturen.

Annat jag kommer på är Volvobilar och den svenska kocken i Mupparna som gjort att väldigt många amerikaner tror att det han säger faktist är svenska. ABBA, Män Hatar Kvinnor, skandinavisk socialism och tåg. Typ.

Jag får också för mig att det finns en beundransvärd utbildningsnivå i alla de skandinaviska länderna i allmänhet, att svenska människor vet mer om USA på ett mer nyanserat och mindre stereotypt sätt än amerikaner t.ex. vet saker om Sverige. Den absurda kejserliga dominansen av den amerikanska kulturexporten berättar ju sin egen berättelse, så jag är säker på att även ni har en del udda uppfattningar om hur det vardagliga livet ser ut i USA men samtidigt tror jag att ni har bättre koll på oss än vi har koll på er, vilket är synd.

Dina texter känns väldigt genomtänkta, så en fråga om skrivprocessen och var inspirationen kommer från känns mer än nödvändig?

– Tack! Texter kommer för mig från ett stort antal källor, men framförallt så läser jag väldigt mycket och är nyfiken på vad som händer med mig och människor jag älskar. Mina texter, och jag vill vara väldigt tydlig här, är väldigt formbara när det kommer till deras betydelse. De består av specifika referenser och abstrakta formationer som folk sedan kan använda i sina egna liv. Massor av människor skriver och berättar att en sång verkade perfekt skriven för dem i deras liv, men sedan kan de fortsätta med att berätta helt skilda historier utifrån samma låt. För mig blir det ett bevis på att mina texter åtminstone kan betyda något väldigt personligt och samtidigt väldigt olika saker från person till person.

Frågor om den här processen är förmodligen den största glädje jag får från att göra musik och skriva ner ord. När det gäller att se dem som ”väl genomtänkta” så uppskattar jag din bedömning, men min process är allt annat än välplanerad. Visst, jag gör en del förberedelsearbete, men när jag ska lägga sång till en melodi börjar jag med djurliknande läten som kanske vid tredje tagningen börjar transformeras till någon form av ord. Vid fjärde passet börjar jag fundera på hur jag ska få ihop allt och det är egentligen då det verkliga arbetat börjar. Massor av människor är smartare än jag och har mycket mer sammanhängande saker att säga om var deras poesi kommer från. Ordens betydelse är inte helt klarlagda ännu, och att be en poet förklara sitt verk blir i slutändan som be någon beskriva sitt utseende i en värld utan speglar.

Emperor X

Varför kallar du dig Emperor X?

– Det kommer från samma ställe som mina texter gör. Det kommer från en lägenhet i Nashville någon gång runt 1998, när jag försökte namnge en samling låtar samtidigt som jag under den perioden läste väldigt mycket av Isaac Asimov. Jag får många frågor om just namnet, och jag försöker distansera mig från tanken att det är någon form av superhjälte-alter ego. Det lät bra och rätt helt enkelt för just den samlingen av låtar, så efter det så hängde namnet bara med, mest för att det såg häftigt ut på t.ex. flygblad. Alla som har träffat mig får gå i god för det faktum att namnet har lite av en konstig obalans med hur min verkliga personlighet är. Namnet har också lett till en del olyckliga missförstånd om vilken genre jag tillhör, vilket ibland kunde leta till att jag bokades till diverse metalspelningar, och det kunde ju bli lite pinsamt.

Vad har du för förväntningar på spelningen i Göteborg den 12 april?

– Jag har ingen aning om vad som väntar, men allt jag läst om Göteborg verkar kul, och showen verkar ordnas av och runt människor som är mycket trevliga och har bra smak när det kommer till de andra banden som de bokar, så jag ser verkligen fram emot det. I mitt inre öga ser jag ett medelstort rum, mjuk LED-belysning, ett litet PA, en samling riktigt fina och fördomsfria människor och kanske att lokalen även ligger i en ungdomlig och kulturälskande del av staden, med mycket fastklistrade flygblad med revolutionära begrepp i stora svartvita bokstäver. Egentligen har jag ju ingen som helst aning, men jag har spelat på de mest märkliga platser så jag vet inte varför jag ens ska försöka förutse hur något ser ut.

Vad kan publiken förvänta sig av dig?

– Jag gör lite olika saker från kväll till kväll. Ibland kör jag allt akustiskt, medan i andra stunder så drar jag fram min OP-1 för att göra beats, tonsekvenser eller kanske en melodisk freestyle. Ibland kan jag koppla in en gitarrförstärkare och spela en bastrumma med mina fötter och samtidigt bara skrika massor. Vem vet? Vi ses där helt enkelt!

Vem är din favoritkejsare genom alla tider?

– Jag önskar att jag visste tillräckligt om historien för att vara säker på att ge dig ett bra svar. Från toppen av mitt huvud, skulle jag nog säga med Haile Selassie.

Tack för intervjun, och du, vi ses på lördag!

– Yeah, vi ses i Göteborg!


 Emperor X: Hemsida Facebook BandCamp Spotify


Intervju: The Illuminators

Del två i den här intervjuserien med banden som spelar på Teater Trixter den 12 april innebär ett snack med Göteborgs bäst bevarade hemlighet, nämligen The Illuminators. Sedan mänsklighetens begynnelse har deras sort använt oss andra som marionetter för att få planeten och samhället att dansa efter deras pipa och det är naturligtvis något som man helt enkelt måste gå till botten med. Då hela bandet är som en enda entitet besvarades frågorna mer som en ondskefull kör än av enstaka personer. Det kan med andra ord vara en risk för ens hälsa att ens läsa vidare, för The Illuminators ser, hör och vet allt.

The Illuminators

Vad gör att er musik förtjänat ett bandnamn som The Illuminators?

– Vi ville ha ett namn som frammanar till föreställningar om hemliga sällskap och dolda agendor samtidigt som det finns en koppling till den namntradition som popgrupperna hade på 1960-talet. Sedan finns det en stor grupp människor som tycker om instrumental musik utan att de vet om det själva eller ens är medvetna om att det finns ett namn och en genrebenämning för musiken. En del av vår mission är att lysa upp detta mörker och sprida evangeliet om surfrock till de ännu oupplysta.

Vilka är era favoritkonspirationsteorier och varför?

– Månlandningen, Apollo 11. Att USA 1969 inte skulle ha lyckats med att placera en man på månen är kanske en av de största konspirationsteorierna någonsin, eftersom händelserna som ligger till grund för den kom att fundamentalt ändra vår syn på rymden och vad som var möjligt för människan att uppnå under denna nya optimistiska tidsera.

Vad är det som gör att en konspirationsteori egentligen blir bra? Det känns ju som att gränsen mellan galenskap och trovärdighet mer än ofta är väldigt liten, eller?

– Det finns en mycket underhållande teori om att Beatles-medlemmen Paul McCartney skulle ha omkommit i en bilolycka redan 1966, och därefter blivit utbytt mot en annan person för att inte splittra gruppen som då stod på tröskeln till framgång. En teori som har alla de bästa ingredienserna; pengar, samvetslöshet och subliminala budskap i texter och skivomslag.

En annan bra är den om mordet på Olof Palme. Denna händelse som skapade ett livslångt trauma för konungariket Sverige har jämförts med mordet på John F. Kennedy och visst finns det paralleller mellan de två morden och de teorier som framkommit under utredningarna.

Man tänker en hel del på filmsekvenser när man lyssnar på er musik, kanske för att den är instrumental men också för att den på något sätt nästan flyter lättsamt ut ur högtalarna. Hur ser den kreativa processen ut, och vad inspireras ni av mer än konspirationsteorier?

– Vi människor mår bra av mystik i vår vardag, en del saker är inte menade att bli förklarade. Dock så verkar det ligga i vår natur att hela tiden sträva efter att rationellt, vetenskapligt och matematiskt försöka hitta förklaringar och förhållningssätt till vår omvärld. 

Problemet med detta är att vi lämnar lite eller inget kvar till vår fantasi och kreativitet. När blir något verkligt och trovärdigt egentligen? Är det när man kan abstrahera och sätta siffror på det eller när man verkligen tror på att det är riktigt?

Vi har sedan vi startade bandet försökt att tänka i banorna att det är en publik som skall kunna lyssna till vår musik och att det därför är viktigt att ha riktigt bra låtar. Vår definition av en bra låt är att det finns dynamik, progression, starka melodier och rytmik med i sammanhanget.

Vi är inget retroband men blickar givetvis en del bakåt i tiden för att kunna vårda det musikaliska arv vi är en fraktion av. Våra inspirationskällor är många men kan inkludera, utan begränsning; italienska spaghettivästernfilmer, musik från 70-tals deckar/action-filmer, postapokalyptiska skildringar och den polarisering mellan öst och väst som startade i och med kalla kriget under 1950-60-talet. Eftersom vi alla tre i bandet kommer från olika musikaliska bakgrunder så spelar självklart även detta in i formandet av vårt sound, om än på ett mer undermedvetet sätt.

The Illuminators

Vilka band skulle ni känna er hedrade av att bli jämförda med?

– En beskrivning som vi fått på lite olika håll och som skildrar vårat sound ganska bra är ”dark instrumental surf”. Man kanske skulle kunna säga att det vi spelar är surfrock med en melankolisk eller nordisk edge. Band som varit stora inspirationskällor för oss är Langhorns, The Space Cossacks och Robert Johnson & Punchdrunks. Att The Illuminators skulle ingå i ett sammanhang där någon av dessa nämns hade varit väldigt smickarande.

Vad kan folk förvänta sig som dyker upp på konserten på Teater Trixter den 12 april?

– En musikalisk orgie i reverb, mystik och skamlös exotism.

Vem låg bakom attacken på USA den 11 september 2001?

– Vi skulle kunna berätta det, men då skulle vi samtidigt vara tvungna att förgöra dig.

Något att tillägga, annars tack för intervjun och vi ses den 12 april!

– Ett steg närmare absoluta sanningen kommer ni på spelningen den 12/4


 The Illuminators: Hemsida Facebook Spotify


Intervju: Skurkarna

Lördagen den 12 april så ställer vi till med ett kalas på Teater Trixter, då vi bjudit in Emperor X, The Illuminators och Skurkarna. Eftersom vi i FILLER själva är eld och lågor över alla tre bokningarna tänkte vi att det skulle vara kul att ta ett snack med alla banden och reda ut ett och annat frågetecken kring vad de egentligen sysslar med. Först ut är Skurkarna där basisten med det kriminella aliaset Clyde ställs mot väggen, så som han tidigare endast gjort i polisförhör och andra dylika konfrontationer med lagen.

Skurkarna

Vad kom först, bandnamnet eller musiken och hur hänger allt egentligen ihop oavsett tidsföljd?

– Vi har alla i bandet en nära relation till surfmusik och lärde känna varandra genom olika band som vi var med i. När vi väl började repa tillsammans var målet att hålla det instrumentalt, men samtidigt experimentellt. Surfrock blev genast mer av en ingrediens i låtskapandet än en passande genrebeskrivning, och efter första repet sa någon “Fan vad skurkigt det låter”. Ungefär då visste vi vad vi skulle kalla oss och vad vi skulle pyssla med.

Hur skurkatiga är ni som privatpersoner?

– Vi förespråkar all aktivitet där ordningsmakt möter ordningsförakt. Ett brott är på sätt och vis subjektivt, då de som haffar och dömer har precis lika smutsigt mjöl i sina påsar som alla andra. Skillnaden är att de gömmer sig bakom batonger – och vi på bakgator.

Maskerna tillför en hel del till liveupplevelsen, men är ni inte rädda att avsaknaden av dessa ska ta bort en del av upplevelsen när lyssnaren i ensamhet sitter hemma i skräddarställning framför vinylspelaren?

– Vi får höra mycket blandade åsikter om hur vi ser ut. Vissa jublar medan andra bara tycker att det är obehagligt. Båda reaktionerna tillfredsställer oss ypperligt. Maskerna har nämligen två syften, kan man säga. Dels att addera något visuellt avvikande, men också att skala bort det mänskliga – så att det enda som egentligen ”talar”, vare sig man lyssnar eller inte, är musiken. Vi vill kombinera den stämningsfullt monotona känslan av ett soundtrack med enkla och tydliga melodier, så att musiken ska kunna upplevas på olika sätt beroende av tid och rum. Den ska fungera lika bra som peppmaterial eller som  bakgrundsljud.

Vilka föreställer era masker, och varför valdes just dessa personer?

– Maskerna är noga utvalda utifrån bandmedlemmarnas enskilda färdigheter. Vilka dessa är får människor helt enkelt se på Teater Trixter den 12 april.

Gillar ni filmen Point Break?

– Vi gillar Point Break. Det som Keanu Reeves saknar i talang tar Patrick Swayze igen i frisyr.

Skurkarna

Vad kan folk förvänta sig på spelningen den 12 april? Kommer ni stjäla deras hjärtan eller bara deras hörsel?

– Vi börjar med uppmärksamheten och slutar med plånboken. Ett och annat hjärta kommer nog att smälta och öron lär definitivt ringa, men främst kan vi utlova ett hypnotiskt skådespel – designat för att skala av mottagarens moral.

Vilka skivsläpp får man absolut inte missa i år?

The Spits har precis återsläppt sin skiva Kill the Kool och The Mobsmen har nyligen återsläppt sin första skiva Scelerats Syndicate. Båda låter lika bra som sist, så dem bör man införskaffa. Trubbels senaste EP, Gör Om Gör Rätt, är skitbra. Old Kerry McKee släpper nytt i dagarna, vilket inte kan bli annat än bra. Även Fifty Foot Combo är tillbaka med en ny fräck EP, och Whip-Bats kommer snart med en ny singel, och det gör även Íxtahuele. Det blir nog ett bra musikår det här.

Nåt att tillägga? Annars, tack för intervjun, och du, vi ses den 12 april.

– Tack själv. I år släpper vi en ny skiva, så håll utkik efter den.


 Skurkarna: Hemsida Facebook BandCamp Spotify


Intervju med Inge Johansson

Min relation till Inge Johansson är inte personlig på något sätt men han har ändå figurerat i ett hörn av mitt liv under en ganska lång tid och i väldigt många olika konstellationer. Jag tror inte att jag hade koll på honom förrän han var med i  T(I)NC, som på den gamla goda tiden omnämndes som ”Lyxzéns nya band”, och har sedan dess följt hans karriär genom Totalt Jävla Mörker, Knugen Faller, Alonzo Fas 3 och nu även med det relativt nystartade bandet Stilett. Meritlistan till trots, där även otaliga inhopp i andra band även bör noteras, så är det kanske hans framtida roll i det amerikanska bandet Against Me! som är mest intressant just nu. Dels för att Against Me! är ett av mina personliga favoritband, men också för att det känns som att Inge verkligen kan vara rätt person för att göra bandet ännu bättre.

Inge1

Hur kommer det sig att du fick hoppa in och turnera tillsammans med Against Me!?

–          Against Me! gjorde några Skandinavien-gig under förra året, och jag var där och blev helt bortblåst av hur bra de var live. Vi hängde lite efter spelningarna och jag tyckte att de var ett trevligt gäng .

Därefter höll jag och Laura kontakt lite sporadiskt. När basisten Andrew, precis innan det var dags att spela in en ny skiva, hoppade av bandet i våras så började vi snacka om att jag skulle komma över till USA och spela bas på den kommande plattan. Men det blev inte så, utan Fat Mike från NOFX och Laura själv spelade bas under den inspelningen istället. Jag tänkte inte så mycket mer på det, men sen fick Against Me! en turné bokad i höst och då hörde de av sig igen och undrade om jag var peppad på att spela bas med dem. Ungefär så gick det till.

Hur kändes det att få frågan om att spela med dem?

–          Helt overkligt galet fantastiskt coolt!

Vad har du själv för relation till Against Me!:s musik sedan tidigare?

–          Jag hörde dem första gången när jag var på USA-turné år 2005 eller 2006, då vår turnéledare Keebler spelade deras låt Cliche Guevara för mig. Jag gillade den, och detta var på den tiden då emo och metal var det som hördes mest i USA och Against Me! hade något annat, något lite rockigare som jag kände mig mer hemma med. Titeln Cliche Guevara tilltalade mig också, den sa något till mig om hur den politiska oppositionen mot George Bushs politik såg ut.

Jag minns även att vi, The (International) Noise Conspiracy, gjorde ett gig med Against Me! i Las Vegas under samma veva, men det minns jag mest för att spelningen var så märklig i sig. De säger ju att ”What happens in Vegas, stays in Vegas”, och jag har aldrig gillat Las Vegas. Det är säkert ett okej ställe om man är peppad på spel, knark och sexköp, men jag har bara varit där för att spela musik, och det gör jag nog hellre någon annanstans.

Vad det gäller Against Me! så blev jag senare ett fan i och med plattorna New Wave och White Crosses, men den kommande plattan Transgender Dysphoria Blues toppar nog båda dessa faktiskt. Favoritlåten är dock fortfarande I was a teenage anarchist, helt klart.

Deras musik har förändrats en del under bandets existens, och de har fått en hel del arga gliringar slängda efter sig på grund av bland annat skivbolagsbyte och ny musikalisk riktning. Är det något du är medveten om, och vad tycker du i så fall om det?

–          Vad det gäller att motta arga gliringar för musikalisk utveckling eller byte av skivbolag, så är det ju inte något som är unikt för bara Against Me!. Jag tycker nog inte så mycket om det egentligen faktiskt, för det som är viktigt för mig är att band skriver bra låtar som berör mig, inte vilket bolag som ger ut dem, och Against Me! har i min värld bara blivit bättre på att skriva låtar med tiden.

Inge Johansson

De är ju även ett väldigt politiskt band, vilket inte bör vara helt främmande för dig med tanke på vilka band du själv varit med i tidigare. Har du satt dig in i Against Me!:s texter, och vad tycker du i så fall om Laura som  textförfattare?

–          Absolut! Det finns en röd tråd mellan det Against Me! gör och det jag kommer ifrån. Jag tycker att Lauras styrka är att i sina texter göra det politiska till något känslomässigt, hon får det att kännas viktigt. Hon får sina texter att beröra lyssnaren. Kommande plattan handlar i mångt och mycket om hur det är att leva som en transsexuell person, och även om jag inte alls är det själv, så kan jag känna igen mig mycket i texterna – för i min värld handlar låtarna lika mycket om att inte känna sig accepterad, inte känna sig på rätt plats i sitt liv och att kämpa för att vara den man vill vara. Det är något jag verkligen kan relatera till.

Hur många datum blev det Against Me!, och skulle du kunna tänka dig att tacka ja till att bli en fullvärdig medlem i bandet om chansen dyker upp?

–          Den turnén vi gjorde var kort. För kort faktiskt, då den bara var en dryg vecka i USA. Jag vet inte vad som räknas som ”fullvärdig medlem”, då jag tror att bandet någonstans endast är Laura Jane Grace, men vad jag vet är att jag ska fortsätta spela med dem från och med nu.

Det låter ju hur bra som helst! Men hur är det med resterande medlemmar egentligen? Michael McDermott, som spelar trummor i Bouncing Souls, meddelade t.ex. i dagarna att han hoppar av bandet och enligt rykten är det för att börja spela med Against Me! istället. Vem satt på trumpallen under den senaste turen?

–          Atom Willard spelar trummor i Against Me! numera. Äckligt bra trummis som tidigare spelat i bland annat Rocket From The Crypt, Offspring, Social Distortion och Danko Jones. Han spelar även på Against Me!:s kommande platta.

Om vi flyttar fokus till något annat än Against Me!, så har du ju  även turnerat med det brasilianska bandet CSS. Hur kom du i kontakt med dem, och vad var det som lockade med deras musik?

–          Det stämmer. Jag var basist i CSS under åren 2011 och 2012, och det var en fantastisk tid som jag är mycket glad och stolt över. Jag minns att jag hörde CSS första gången på Peace & Love 2008 och att de då öppnade den spelningen med låten Alala. De gjorde verkligen ett intryck på mig. Musiken var svängig, spännande och lekfull och jag tyckte det var lite coolt att de använde samma sorts blixt i sin logga som KISS. Jag har även jobbat mycket som DJ och då gärna spelat deras låt Let’s make love and listen to death from above.

CSS kontaktade mig någon gång under 2011 då de hade en Europaturné bokad, men ingen basist i bandet längre. Via en kompis till mig så undrade de om jag kunde hoppa in och spela bas, och jag tackade självklart ja. Det var såklart lite sjukt att bara sitta hemma och lära sig en setlist som de hade mailat till mig, och sen bara sätta sig på ett flyg till turnépremiären i Berlin och där för första gången träffa bandet. Vi repade aldrig inför första giget, haha, men det gick väldigt bra ändå. Första giget var i sig en helt sinnessjuk tillställning.

Berätta mer!

–          Tre band spelade den kvällen: Mixhell, som är Igor Cavalera från Sepulturas house-projekt, öppnade, CSS spelade i mitten och Snap! var huvudakt. Inte nog med att få spela förband till Snap!, utan Igor spelade även trummor med med dem denna kväll, vilket hade varit mycket svårt att tänka sig under tidigt nittiotal då jag var medveten om både Sepultura och Snap! och även  medveten om att de någonstans var varandras kulturella motpoler. Jag dansade hejdlöst vilt med tjejerna i CSS till tonerna av Rhythm is a dancer och The power. En riktigt lyckad turnéstart måste jag säga!

Därefter turnerade jag med CSS i Europa, Ryssland och Brasilien. Deras musik är otroligt befriande – den är dansant, lekfull, opretentiös och nästan alla låtar handlar om sex och vänskap. Det finns en spontan livsglädje och värme i all deras musik. Men Ana, Carol, Luiza och Lovefoxxx är alla sjukt punk som personer och vi klickade väldigt bra med varandra – det var en ära att få åka ut på turné med dem under några vändor. Det var även en helt ny upplevelse för mig att åka ut och spela konserter där nästan hela publiken bestod av unga, modemedvetna hipstertjejer, men det gjorde ju å andra sidan inte ont.

Inge Johansson

Förutom de redan nämnda banden så spelar du även i Michael Alonzons nya orkester Alonzo Fas 3. Det måste ju kännas ganska så stort, eller?

–          För en kille som under de formativa tonåren dyrkade KSMB och Stockholms Negrer så är det ju helt galet stort att få ha ett band ihop med vrålkungen Michael Alonzo, och jag tycker vi som band faktiskt lyckats med att inte bara vara nostalgi över Michaels legendariska förflutna, utan att mer vara ett band här och nu.

Hur hinner du med alla band och projekt?

–          Jag hinner med allt därför att musiken är att jag har! Jag har inte något riktigt jobb, jag har ingen familj och jag har ingen flickvän, men jag har en galen attraktion till att spela musik. Alonzo Fas 3 har däremot en annan basist som hoppar in ibland, vilket faktiskt inte är ovanligt i dagens musikklimat, så jag hinner kanske inte riktigt med allt jag skulle vilja göra när jag tänker efter.

Vad är planen för Alonzo Fas 3? Är det en grej för stunden, eller kommer det dyka upp fler album?

–          Vi ska spela lite fler gig i år, och sen är det nog en ny platta i görningen. Lite svårt att säga exakt när den blir av, men oss kan du nog räkna med ett bra tag framöver! Alonzo Fas 3 är en adrenalinkick med en fot i svensk musikhistoria och en annan i nuet. Jag är oerhört tacksam över att få vara med.

Hur står det till med T(I)NC egentligen? Är det för alltid nedlagt, eller har ni bara tagit en väldigt lång paus?

–          T(I)NC spelade sin sista spelning 2009, men vi visste inte då att det var den sista. Senare bestämde vi oss för att ta en paus som sträckte sig till 2011, och då sa vi åt varandra att det var över för gott. Vi gjorde ingen mediagrej av uppbrottet eller någon casha-in-på-att-vi-lägger-av-turné. Det var färdigt, helt enkelt. Folk i bandet fick andra prioriteringar och ville göra annat med livet. Vi kom, vi sa och gjorde det vi skulle, och sen var vi klara. Rick Rubin producerade plattorna, Los Angeles Times kallade oss ”The most politically charged band in the world” och vi spelade mer än 700 gig för brinnande livet på alla scener över hela världen – jag tycker vi gjorde det bra och vi har inget ogjort.

Knugen Faller då? De om något borde ligga helt rätt i tiden, med tanke på hur folk verkar skrika efter hyfsat melodiska punkband som sjunger på svenska. Någon chans att ni gör något tillsammans igen?

–          Det vore verkligen jättekul att göra något gig ihop med Knugen-gänget igen! Vi har ju lagt ner, men om rätt tillfälle dyker upp, så är vi nog inte helt omöjliga. Jag tror jag talar för alla i bandet när jag säger det. Jag måste dock varna alla redan nu att om att jag inte ens kunde spela gitarr då det begav sig innebär att jag nu inte skulle kunna spela gitarr om ens världsfreden hängde på det.

Något att tillägga? Annars lycka till med Against Me! och allt annat du tar dig för.

–          Tack så mycket! Trevligt att få vara med och lycka till själv!


Inge Johansson: Alonzo Fas 3 Stilett Against Me!


Det regnar Gamla Pengar

För något år sedan fick jag via djungeltrumman höra talas om att det var en person som gick och funderade över att göra en tatuering på en plats som i vissa fall kan vara något personlig. Jag hade kanske inte brytt mig speciellt mycket om det inte vore för att motivet skulle vara det lokala punkbandet Gamla Pengar och så klart för att platsen för tatueringen var någonstans i mittenregionen. Tiden och livet gick vidare och hela den här situationen föll i glömska, för att sedan plötsligt en dag i juli dyka upp som ett litet men ack så spännande PM på Facebook.

“Tjena. För något år sen så fick ni huss om att jag skulle tatuera min kuk med Gamla Pengar. Nästa vecka så ska tatueringsmaskinen fram.”

Det var med andra ord inte en så kallad urbansk legend det handlade om, nu skulle en person som så vitt jag förstod inte hade några andra tatueringar förgylla sitt könsorgan med namnet på ett av de mest intressanta punkbanden i Sverige idag. Lukinzine var naturligtvis tvungen att fråga varför, och här nedanför följer svaret och bildbeviset.

Hur kommer man på idén att tatuera in Gamla Pengar på sitt könsorgan?

–       Allt började för två år sedan när jag var i Alingsås och skulle gå på en spelning. Det var Asta Kask, Gamla Pengar och något annat band som jag inte kommer ihåg namnet på som skulle spela. På det hela taget så tänkte jag egentligen skita i det för man har ju sett Asta Kask så många gånger förut, så man orkar ju liksom inte bry sig. Det som faktiskt gjorde att jag åkte dit var Gamla Pengar, eftersom jag hade hört en hel del  positivt om dem, men aldrig lyssnat på låtarna vilket gjorde mig väldigt sugen på att se dem.

Det känns ganska säkert att anta att du gillade det du hörde?

–       När jag fick jag se dem tänkte jag bara ”Wow! Detta är ju riktigt bra! Äntligen ett nytt punkband som bara kör sitt race.”  Det hela slutade med att jag helt random efter spelningen sa till bandet att jag ska tatuera in Gamla Pengar på kuken. Sedan dess har jag helt fokuserat på att min första tatuering ska vara just Gamla Pengar.

Det kan vara så att du är deras trognaste supporter, enbart på grund av den här bedriften.

–       Men det är ju verkligen trevligt att hitta nya band för man har ju hört alla band från 70- till 90-talet, så det börjar bli lite tråkigt att man aldrig hittar något nytt som är riktigt bra. Alla gamla band är ju fortfarande bra så all cred till dem, men ibland måste man ta ut det gamla för att få in det nya också, hehe.

Hur kändes det att tatuera sig på ett sådant ställe?

–       Den är ju inte så jättebra gjord eftersom det gjorde lite ont, haha, men jag är i alla fall nöjd .

Gamla Pengar


Gamla Pengar: Facebook BandCamp SoundCloud Spotify


Intervju: Simon Olsson från Sicksound

Skivbolagsentreprenören Simon Olsson dök upp på min radar troligtvis för att vi drog igång ett skivbolag ungefär samtidigt och därför kunde bolla lite olika saker med varandra. Även om vi nu båda har hållt på ett tag, så arbetar vi på väldigt olika sätt och eftersom jag mer än gärna lägger näsan i blöt för att lära mig av andra beslutade jag mig för att se vad Simon och hans kollegor på Sicksound egentligen håller på med. Här nedanför följer en pratstund med Simon angående deras skivbolag, deras kommande släpp Vivens Mortua samt lite om deras samarbete med Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund.

Sicksound

På ganska så kort tid har ni prånglat ut en samlingsskiva och ytterligare en är på gång. Hur kommer det sig att ni satsar på samlingsskivor?

–       Att släppa samlingsskivor är ju ett sätt att sondera marknaden och lära känna ny musik samt öppna ögonen för nya genrer. Det finns otroligt mycket bra musik runt om i vårt lilla land, som man har möjlighet att visa upp för folk som kanske inte riktigt orkar leta. Plus att jag personligen tycker att jakten på nya band är sjukt roligt.

Den första skivan, A New Era, handlade om att belysa nya eller i alla fall aktiva svenska band, men vad är tanken med samlingsskiva nummer två?

–       Tankarna är många med nya skivan. A New Era handlade som sagt mer om att täcka de hårda genrerna samt att artisterna kunde anmäla sitt intresse att vara med. På Vivens Mortua är det bara band som vi har kontaktat personligen. Jag har ju en stor förkärlek till hardcore och har fått fria händer så egentligen är det hela lite av min personliga mixtape. Första tanken efter förra skivan var att vi vill göra något där vi använder musiken som verktyg för att hjälpa andra. Så det var med det som grundtanke vi startade arbetet med Vivens Mortua.

Ni kommer att skänka en del av intäkterna från den kommande samlingsskivan till Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR). Hur kommer det sig, och fanns det några andra organisationer/förbund som ni också funderade över?

–       När vi började arbetet med skivan visste vi att det skulle vara en organisation som hjälpte folk i utsatthet. Men andra organisationer var länge aktuella, valet föll på vårt starka engagemang och vår tro på ett jämlikt samhälle för alla. Och efter flera samtal med Maria BjörssonSKR så kändes det klockrent att stödja deras sak.

Varför titeln Vivens Mortua? Och vad är det med alla bilder på olika politiker med förstörda ansikten som ni postar lite löpande på er Facebook-sida?

–       Titeln Vivens Mortua betyder levande döda. Om vi tar en titt på dagens samhälle och vilket stöd de unga och de utsatta får så är vår känsla att regeringen förlustar sig på folkets kött och beter sig som hjärndöda zombies. Därför visar vi deras sanna ansikten på vår Facebook-sida.

På tal om politik, hur tror du att nästa års val kommer att utspela sig?

–       Jag tror och hoppas personligen på ett regeringsskifte. Jag tror också att folk har tröttnat och kanske insett att mer i sin egen plånbok och mindre i grannens inte är rätt väg att vandra.

Simon

Man kan säga att den förra plattan var orienterad kring hård musik så som metal, hårdrock och punk/hardcore, medan den nya verkar mer inriktad på endast punk/hardcore samt lite screamo. Hur väljer ni ut band, och vad är tanken att Sicksound ska syssla med i framtiden? Bara hård musik, eller kommer ni att utgå från att ni släpper allt som ni tycker är bra oavsett genre?

–       Vi väljer de band som vi tycker om. Vi begränsar oss inte till genrer utan gillar det som är hårt. Vi kommer säkert släppa fler samlingar, men det blir nog en liten paus för andra projekt ett tag. Vi kommer bland annat att starta upp en distro samt släppa några skivor med lite band vi börjat arbeta med. Så är det band som vill ha sina skivor i vår distro är de välkomna att höra av sig.

Det kommer alltså inte att bli några “mjuka” släpp från Sicksound framöver?

–       Det är väl fel att stänga dörren helt för de mjukare genrerna men vi föredrar lite hårdare musik på Sicksound. Men som sagt, är det bra så tar vi kontakt.

Varför startar man ett skivbolag 2013?

–       Att starta ett skivbolag, eller rättare sagt ett musikbolag, 2013 gör man om man har en glöd och passion för musik. Att starta ett bolag för att tjäna pengar och bli rik tror jag ytterst få gör. Det är väldigt mycket jobb men också väldigt roligt. Vi föredrar att kalla Sicksound ett musikbolag då vi inte vill begränsa oss till att enbart släppa skivor.

Vad kan ni, som musikbolag, tänka er att göra förutom att släppa skivor?

–       Vi har lite projekt på gång som än så länge måste hållas hemliga. Vi kommer att ta oss an olika artister som vi gillar och hjälpa till med management och promotion etc. Men det som ligger närmast just nu är att starta upp vår distro samt att anordna en drogfri gala för Vivens Mortua där vi ska försöka dra in pengar till SKR.

Hur många är ni som driver Sicksound?

–       Kärnan i Sicksound är jag, Martin Ghaoui och Fredrik Rhodin.

Vivens Mortua

Vad blir nästa steg? Ny samlingsskiva, eller något annat?

–       Efter Vivens Mortua blir det förmodligen så att vi släpper en eller två artisters skivor.

Formatmässigt har ni endast riktat in er på CD-utgåvor. Kommer det att fortsätta på det spåret, eller kommer det även dyka upp andra format? Vad är fördelarna kontra nackdelarna med CD-släpp?

–       För oss har det bara blivit så att CD-formatet passat våra samlingar bättre då det är så många spår. Vi kommer släppa på vinyl också men då blir det förmodligen enskilda artister och inte samlingar med 21-22 band.

Hur gör man som band om man vill att Sicksound ska få upp ögonen för en?

–       Om man vill få kontakt med oss är det bara att höra av sig via vår Facebook-sida eller skicka ett mail till info@sicksound.se. Vi försöker att svara på allt som kommer in.

Något att tillägga?

–       Det viktiga för oss, just nu, är att belysa SKRs fantastiska arbete.


Sicksound: Hemsida Facebook Vivens Mortua