Tag Archives: Intervju

Intervju: Emma från The Guilt

På lördag (1/11) intas Göteborg och Skjul Fyra Sex av tre band som har en sak gemensamt, och det är att de kommer att ge precis allt på scen och se till att publiken inte riktigt kommer att förstå vad som hänt förrän flera dagar senare. Banden i fråga är Beast, Terrible Feelings och The Guilt, och då Lukinzine siktar in sig på de som flyger längst ned under radarn så tog vi oss en pratstund med Emma som håller i mikrofonen i just The Guilt.

The Gulit1

Hur kommer man ens på idén att vara en duo, och vilka för- respektive nackdelar har det fört med sig?

– Våra egon får knappt plats på scen ändå, så hur skulle vi då få plats med en trummis? På bakgrundsdans har vi dock övervägt Ankie Bagger, och vi kan spela i din garderob samt dra ut på en turné över Europa i en Smartcar.

En annan fördel vi i starten hoppades på var ett grymt effektivt låtskrivande. Så blev det inte. Det blir istället många turer kring det som ska likna rytm. Ibland önskar vi att vi bara kunde räkna in och sen satt det, men vår trummis är så trögfattad. Hen heter för tillfället Roland. Vid jämförelse med en reggaeorkester, skulle jag säga att den mörka baksidan av det glassiga duo-livet är att det är mer troligt att vi har ihjäl varandra.

Det finns något svettigt och dansant med er musik, för i ena stunden slängs man runt i basslingor som skulle få Death From Above 1979 att snegla med avund, för att i andra bli mörkt och få en att tänka på sentida Danzig. Hur skulle du själv benämna er musik?

– Ha! Fina referenser att spegla sig i. Vår egna referens är att vi låter som att Roxette drar kniv på dig. Det ska vara laser i basen, konfetti och blinkande lampor. Vi gillar dans, jag är född arg och våra musikval har inte förändrats nämnvärt sedan nittiotalet – exakt så låter det.

Spelar genrer någon roll, eller är bra musik helt enkelt bra musik?

– Genrer spelar roll när man bokar gig och för de som går loss på renodlade subkulturer.
Det är nog ungefär här jag säger något om Britney och att jag inte bryr mig. Vi är alldeles för gamla för att orka passa in. Dessutom gillar vi att kunna spela ena dagen på en crustfestival, andra dagen på något skogsmulle-event och tredje på nån snajjdig bar med discokula.

Jag vet inte vad bra musik är och inser naturligtivs att allt ovan sagda också kan tolkas som total brist på självinsikt och konstnärlig integritet. Så är det nog också.

Innan vi släpper genreaspekten helt, så ryktas det om att det finns en “genre” som får det att krypa under huden på dig, nämligen “plågad man sjunger på svenska”-genren. Vill du utveckla detta?

– Hahaha! Det är sant, men med det sagt vill jag också tillägga att det är min alldeles egna ryggradsreflex och inte en generell värdering som jag vill trycka ner i halsen på någon annan. Möjligtvis trycka upp det i ansiktet…

Jag vill ju inte kränka de redan själsligt prövade och hjärtebrustna, men nej, jag uppskattar inte deras ton. Den klöser mig på insidan.

Det var min kompis Katta som sa det först och enligt henne heter det “PP” – Plågade Pojkar. På riktigt har vi backat upp denna smakfråga med ett genusresonemang som handlar om hur dålig vem får vara, men det kan vi prata mer om på lördag och så kommer någon att bli arg. Peppen!

The Guilt3

Låten “Dance to the Revolution” känns som en självklar passning till Emma Goldman. Är The Guilt ett politiskt band?

– Helt riktigt! Det går inte att skilja politiken från livet. Vi vill uppmana människor till att skrika och dansa, helst samtidigt. Texterna har inte alltid en politisk ambition, utan oftast är stör jag mig på något, är sur och jävlig men lägger ändå inte alltid energi på att hitta ett käckt tema. Det blir mer av att säga saker som att jag menar det. Hitta en känsla som kopplar samman orden snarare än att bli övertydlig med dem. Jag är i grunden en bajsnödig hippie.

Hur ser du på det politiska klimatet i Sverige, särskilt nu efter valet?

– Allvarligt talat. Om man i låttexter närmar sig det som uppfattas som politiskt kanske det kan vara en hjälp till våra hjärnor att koppla i hop politiken med den blandade skiten vi lever i, det vi känner. För det hänger ju ihop. Hade jag inte fått skrika ut vad jag känner om valet, om arbetslinjen och om disco, så hade min hjärna poppat som ett jättepopcorn. Jag hoppas att tolerans, solidaritet och jämlikhet slukar den ovärdiga människo- och miljöfientliga högersörjan. Som Morran, fast med glitter.

The Guilt kanske en dag tröttnar på att dansa i platåskor och gå ner i split. Då kanske vi tar på oss kostymer, kammar håret och gör upp med både slipshögern och knivhögern, på deras scen.

Med tanke på att ni är en duo, hur ser egentligen skapandeprocessen ut, och vem gör vad i bandet?

– Jag skriver mesta sången. Tobias mesta gitarren. Trummor och synthar skapar Tobbe parallellt i en smärtsam process. Hade vi varit mer skillade musiker hade vi kanske varit mer effektiva, men också haft mindre roligt.

“The book of bad ideas” är ett koncept vi jobbar mycket med. Det är den konstruktiva lösningen på att vi har så jävla många idéer. Dåliga idéer. Så när en lysande tanke dyker upp, t.ex att heta “Triple NO touch”, kan detta bokföras i “The book of bad ideas”.

Ofta fungerar det så här: Tobias frågar “Du! Du! Du! Kan vi inte…”, och jag svarar “Nä.”.

Ni verkar ändå vara ganska kreativa och ha en sund syn på att spela live och turnera. Jag tänker bland annat på bilden där Tobias bygger om sin gitarr så den ska bli smidigare att ta med sig på flygplanet. Hur tänker ni kring att spela live och framtida turnéer?

– Sund och sund. Jag tror mer att vårt uppförande kommer ur ett sjukligt behov av att synas och höras. Yes, and we also do childrens parties. Och ja, Tobbe sågade sönder sin gitarr. Det gick bra. Den passerade som handbagage och även som funktionsdugligt instrument. Man behöver exempelvis inga reglage om man har allting på max.

Vi har gjort lite miniturnéer på sistone, och det ar blivit mest fokus på övriga Europa snarare än Sverige men blir väldigt glada när nån vill ha oss även på hemmaplan. Vi gör alla bokningar själva, vilket innebär att det ska rymmas i 24 timmars-ekvationen. Men tveka nu inte att slänga iväg ett brev om du får en tokig ingivelse som handlar om laser, kaffe och punkrock. Mest troligt svarar vi ja. Bara för att vi kan!

Vi tänker oss att vi ska fortsätta dyka upp på helt fel ställen, göra gig där ingen trodde att man kunde göra gig och spela där ingen tror att man får dansa.

Heptown verkar vara de som ska släppa er kommande skiva. Hur hände detta, och varför nappade ni på dem?

– Tja, vi sprang på varandra och de verkade vara på samma linje som oss. De förstår vad vi vill och vi litar på deras kunnande om allt sånt som man som band helst inte vill tänka på. De backar upp oss i både våra bra och våra dåliga idéer. Vi börjar med en 7” EP, och sen får vi se vad som händer.

The Guilt2

Vad är egentligen fördelen att ha ett skivbolag i ryggen 2014?

– Finns en helvetes massa jobb att göra, när man egentligen bara vill synas och höras. Vi försöker delegera lite.

Vad kan folket i Göteborg förvänta sig nu på lördag?

– Svettfest! Dansskorna på, ge dig själv en lavett eller två så att du blir riktigt sur och sen kör vi. Glöm inte kaffe! Man ska aldrig slarva med kaffet.

Tack för intervjun, något att tillägga?

Jag hörde att det blir kakor, blir det kakor?

Det blir det. Alltid.

För mer information om The Guilt-spelningen i Göteborg tillsammans med Beast och Terrible Feelings ska man se till att hålla ett öga här.


 The Guilt: Facebook SoundCloud


Intervju: Emperor X

Intervjuserien med de band och artister som uppträder på Teater Trixter nu på lördag den 12 april har kommit till sin ändstation. Emperor X kommer från Amerika  och tar bussen till Göteborg från Berlin för att avverka endast en spelning i landet och sedan fara vidare mot oanade musikaliska äventyr. Han är artisten som man som publik aldrig riktigt vet vad som väntar, då han framför sin musik på olika sätt vid nästintill varje konserttillfälle. Med andra ord vet vi inte vad som händer på lördag i Göteborg, men genom den här intervjun får vi i alla fall veta lite om vad man kan sysselsätta sig med på långa bussresor, internets betydelse för mänskligheten och vad Emperor X egentligen vet om Sverige.

Emperor X

Vilka ljud tycker du är mest inspirerande när du skapar en ny låt?

– Jag behöver att det är dödligt tyst när jag ska till att skriva. Tystnad och ensamhet. Eller om vi ska vara tydliga in absurdum, så kan inspiration komma från knappt hörbara ljud i en lugn byggnad så som t.ex. knarrande träbjälkar, skramlande rör, dörrar som stängs på andra sidan av en nästintill övergiven lagerlokal eller en berusad zombie som kastar en flaska på tegelväggen utanför.

Bruset är egentligen inte en del av processen för mig, jag behöver bara det högfrekventa ljudet av mina egna nervceller som utfodring. En helt ekofri isoleringscell skulle med andra ord vara en  idealiskt skrivmiljö för mig, så länge som jag kunde lämna den när jag kände för det.

Om jag har förstått det hela rätt så turnerar du helt på egen hand, och tar bland annat en buss från Berlin för att göra en enda spelning i Sverige?

– När man turnerar är man är aldrig, aldrig, aldrig helt ensam, och särskilt inte när du turnerar med hjälp av kollektivtrafiken. Folk älskar att få nya vänner, så desto mer ensam och behövande personen i fråga är desto mer angelägna är människor i dess omgivning att prata. När jag reser träffar jag en hel del av det som en optimist skulle kalla ”karaktärer” och en pessimist skulle kalla ”sociopat-strövare”.

Skulle du rekommendera den här sortens turnéer till andra?

– Jag skulle inte rekommendera att göra det jag gör till någon. Jag har sakta men säkert, under det senaste decenniet, kommit fram till att man endast  kan uppleva livet som en turnerande musiker om det finns ett tvångsmässig hårdkokad ostoppbar drivkraft . Om det är ett val så borde valet alltid vara nej.

Med det sagt, om man nu verkligen tror på det man gör, i sin historiska nödvändighet och inte bara utifrån att det känns bra att “uttrycka sig själv”, vilket jag tycker är en hemsk egoistisk narcissistisk motivation, då finns det inget val att göra och viktigast av allt ingen skuld. Det är det som är glädjen och skräcken av mänskliga villkor, att vi inte kan veta om det vi känner oss drivna att göra är det rätta förrän det de facto redan är gjort. Vi kan sträva efter det, vi kan beräkna det in i minsta detalj, vi kan hoppas och be, och om vi gör vårt bästa så gör vi troligtvis alla dessa saker på en och samma gång. I slutändan är ändå resultaten okända och det är varje individs egna ansvar att själva bestämma huruvida de ägnar sina liv till en konstart är värt besväret.

Emperor X

Men vad är det då  som i slutändan gör det hela värt det?

– För mig är det vetskapen om att ingen annan än jag någonsin kommer att sjunga mina låtar för folk. Efter att ha haft turen att lista ut hur man skriver låtar är jag på något sätt skyldig musikertraditionen att våldsamt och obarmhärtigt driva mitt arbete till sin maximala utvecklingsgräns innan tidens klockor hinner ifatt mig. Tillfredsställelsen i  veta att jag gör just det är det som gör det värt det i slutändan.

Jag bör tillägga att det naturligtvis är extremt roligt också. Att vakna upp yrande på ett tåg, fumligt stoppa in linserna i ögonen och inse att man har de dimbesöljade Alperna utanför fönstret. Eller att vakna upp på en buss på väg genom Danmark för att inse att motorvägen är borta och att man är på en båt mot Kattegatt omgiven av inget annat än havet. Det bästa är nog ändå att vakna i en främlings hus vars katt hoppar upp på dig samtidigt som det luktar nygräddade pannkakor från nedervåningen. Dessa saker kompenserar definitivt alla de tomma ögonblicken när du känner att rymdens vakuum närmar sig, och det som känns som att hela världen bara består av främlingar. Tricket är att se till att dessa stunder händer ofta nog att du fortfarande kan, på det hela taget, ärligt kan påstå att du faktiskt har roligt. Så fort det slutar vara roligt, det är då ens hantverk kommer att börja bli dåligt.

Vad sysselsätter du dig med under dessa oändliga bussresor?

– Ha! ”Oändliga”. I Europa är den längsta transportsträckan jag någonsin haft kanske åtta eller nio timmar, vilket egentligen är ingenting. I USA har jag tillbringat så länge som tre dagar i sträck på en buss, så du förstår att det i jämförelse är en barnlek. Det finns egentligen inget du kan göra för att göra saker acceptabla på en sådan resa. Böcker hjälper typ under den första dagen, att sova fungerar kanske för de två första dagarna, men därefter bli liksom livet bara en rad av obekväma stunder.

I slutändan är det hela som ett frivilligt fängelse där du får vara i en ny stad på varje gång du blir frisläppt. Äsch, man ska inte gnälla, jag har gjort några ganska coola saker på bussen så som texter, teckningar, essäer och så vidare. Men det krävs en strikt disciplin för att inte försvinna ut i tomheten  på just de extremt långa turerna. Tänk dig själv att sitta instäng i en konservburk vars motor sprutar ut kolmonoxid som sipprar in i passagerarutrymmet. Lägg sedan till att det på en full buss är runt 50 till 60 personer som andas, svettas och luktar olika saker, vilket gör att syrehalten sjunker samtidigt som koldioxiden ökar. Vill man med andra ord inte förlora tre dagar av sitt liv under en sådan bussresa är det oerhört viktigt att gå av bussen vid varje tillfälle som ges. Viktigast är egentligen att helt undvika för långa turer, och en välplanerad turné behöver egentligen inte ha det. Jag har gjort några planeringsmisstag i mitt förflutna, och det är den enda anledningen till jag har behövt gå igenom sådana här resesituationer. Det går med andra ord att undvika.

Jag antar att internet kan vara ett tidsfördriv på just långa resor, men har internet i stort gjort livet enklare eller tvärtom?

– Det här är frågan som vår tid verkligen brottas med. Vi kommer nog inte veta svaret förrän de rensar bort spillrorna efter världskriget som kommer gå under namnet Datakriget.

Hmmm, för mig personligen har det egentligen gjort livet enklare. Jag är ganska säker på att en nischad publik som den som dras till min musik hade haft svårt att hitta mig med hjälp av traditionellt drivna skivbolag, som konstnärer använde sig av på 1960-talet. Å andra sidan, hade man lyckats hamna på ett specifikt skivbolag på den tiden så hade det antagligen rullat på ändå, så vem vet? Ta den här Göteborg-spelningen som exempel, den sker ju enbart för att vi började snacka över internet, och det är ju svårt att argumentera emot en sådan konkret fakta. I slutändan är det är svårt att argumentera mot sådan konkret fakta, eller hur?  Jag tror dock att det finns ett sätt skapa musik och få den att nå en publik oavsett rådande omständigheter och tidsera. Internet är med andra ord tvådelat, ibland bra och ibland dåligt. Det är svårt att vara mer specifik än så.

Emperor X

 Vad känner du till om Sverige egentligen?

– Jag önskar att jag visste mer. Ett bra svar kanske skulle vara att bara helt fritt associera och se var jag hamnar. OK hjärnan, gör dig redo! Klara, färdiga, gå – Sverige!

Jag känner till Refused, The Knife, upploppen i Stockholm, Nobelpriset och det faktum att det uppkom eftersom herr Nobel uppfann dynamiten och på grund av det led av enorma skuldkänslor. Jag vet att Göteborg är den coola unga staden, Malmö är en förort till Köpenhamn och att det i Stockholm är det svårt att få spelningar.

Jag har koll på Teenage Engineering och hur deras världsomskapande kreation OP -1 förändrade hur jag tänkte kring musik för all framtid. Jag vet även att Avicii är irriterande att höra om och om igen i gallerior över hela världen, men också att han verkar vara en genuint supertrevlig kille. Samma sak gäller gruppen med det otroligt roliga namnet Swedish House Mafia. Naturligtvis måste jag även nämna IKEA, eftersom de sedan tidernas begynnelse har lurat på amerikanerna sin hyperkapitalistiska version av den svenska kulturen.

Annat jag kommer på är Volvobilar och den svenska kocken i Mupparna som gjort att väldigt många amerikaner tror att det han säger faktist är svenska. ABBA, Män Hatar Kvinnor, skandinavisk socialism och tåg. Typ.

Jag får också för mig att det finns en beundransvärd utbildningsnivå i alla de skandinaviska länderna i allmänhet, att svenska människor vet mer om USA på ett mer nyanserat och mindre stereotypt sätt än amerikaner t.ex. vet saker om Sverige. Den absurda kejserliga dominansen av den amerikanska kulturexporten berättar ju sin egen berättelse, så jag är säker på att även ni har en del udda uppfattningar om hur det vardagliga livet ser ut i USA men samtidigt tror jag att ni har bättre koll på oss än vi har koll på er, vilket är synd.

Dina texter känns väldigt genomtänkta, så en fråga om skrivprocessen och var inspirationen kommer från känns mer än nödvändig?

– Tack! Texter kommer för mig från ett stort antal källor, men framförallt så läser jag väldigt mycket och är nyfiken på vad som händer med mig och människor jag älskar. Mina texter, och jag vill vara väldigt tydlig här, är väldigt formbara när det kommer till deras betydelse. De består av specifika referenser och abstrakta formationer som folk sedan kan använda i sina egna liv. Massor av människor skriver och berättar att en sång verkade perfekt skriven för dem i deras liv, men sedan kan de fortsätta med att berätta helt skilda historier utifrån samma låt. För mig blir det ett bevis på att mina texter åtminstone kan betyda något väldigt personligt och samtidigt väldigt olika saker från person till person.

Frågor om den här processen är förmodligen den största glädje jag får från att göra musik och skriva ner ord. När det gäller att se dem som ”väl genomtänkta” så uppskattar jag din bedömning, men min process är allt annat än välplanerad. Visst, jag gör en del förberedelsearbete, men när jag ska lägga sång till en melodi börjar jag med djurliknande läten som kanske vid tredje tagningen börjar transformeras till någon form av ord. Vid fjärde passet börjar jag fundera på hur jag ska få ihop allt och det är egentligen då det verkliga arbetat börjar. Massor av människor är smartare än jag och har mycket mer sammanhängande saker att säga om var deras poesi kommer från. Ordens betydelse är inte helt klarlagda ännu, och att be en poet förklara sitt verk blir i slutändan som be någon beskriva sitt utseende i en värld utan speglar.

Emperor X

Varför kallar du dig Emperor X?

– Det kommer från samma ställe som mina texter gör. Det kommer från en lägenhet i Nashville någon gång runt 1998, när jag försökte namnge en samling låtar samtidigt som jag under den perioden läste väldigt mycket av Isaac Asimov. Jag får många frågor om just namnet, och jag försöker distansera mig från tanken att det är någon form av superhjälte-alter ego. Det lät bra och rätt helt enkelt för just den samlingen av låtar, så efter det så hängde namnet bara med, mest för att det såg häftigt ut på t.ex. flygblad. Alla som har träffat mig får gå i god för det faktum att namnet har lite av en konstig obalans med hur min verkliga personlighet är. Namnet har också lett till en del olyckliga missförstånd om vilken genre jag tillhör, vilket ibland kunde leta till att jag bokades till diverse metalspelningar, och det kunde ju bli lite pinsamt.

Vad har du för förväntningar på spelningen i Göteborg den 12 april?

– Jag har ingen aning om vad som väntar, men allt jag läst om Göteborg verkar kul, och showen verkar ordnas av och runt människor som är mycket trevliga och har bra smak när det kommer till de andra banden som de bokar, så jag ser verkligen fram emot det. I mitt inre öga ser jag ett medelstort rum, mjuk LED-belysning, ett litet PA, en samling riktigt fina och fördomsfria människor och kanske att lokalen även ligger i en ungdomlig och kulturälskande del av staden, med mycket fastklistrade flygblad med revolutionära begrepp i stora svartvita bokstäver. Egentligen har jag ju ingen som helst aning, men jag har spelat på de mest märkliga platser så jag vet inte varför jag ens ska försöka förutse hur något ser ut.

Vad kan publiken förvänta sig av dig?

– Jag gör lite olika saker från kväll till kväll. Ibland kör jag allt akustiskt, medan i andra stunder så drar jag fram min OP-1 för att göra beats, tonsekvenser eller kanske en melodisk freestyle. Ibland kan jag koppla in en gitarrförstärkare och spela en bastrumma med mina fötter och samtidigt bara skrika massor. Vem vet? Vi ses där helt enkelt!

Vem är din favoritkejsare genom alla tider?

– Jag önskar att jag visste tillräckligt om historien för att vara säker på att ge dig ett bra svar. Från toppen av mitt huvud, skulle jag nog säga med Haile Selassie.

Tack för intervjun, och du, vi ses på lördag!

– Yeah, vi ses i Göteborg!


 Emperor X: Hemsida Facebook BandCamp Spotify


Intervju: The Illuminators

Del två i den här intervjuserien med banden som spelar på Teater Trixter den 12 april innebär ett snack med Göteborgs bäst bevarade hemlighet, nämligen The Illuminators. Sedan mänsklighetens begynnelse har deras sort använt oss andra som marionetter för att få planeten och samhället att dansa efter deras pipa och det är naturligtvis något som man helt enkelt måste gå till botten med. Då hela bandet är som en enda entitet besvarades frågorna mer som en ondskefull kör än av enstaka personer. Det kan med andra ord vara en risk för ens hälsa att ens läsa vidare, för The Illuminators ser, hör och vet allt.

The Illuminators

Vad gör att er musik förtjänat ett bandnamn som The Illuminators?

– Vi ville ha ett namn som frammanar till föreställningar om hemliga sällskap och dolda agendor samtidigt som det finns en koppling till den namntradition som popgrupperna hade på 1960-talet. Sedan finns det en stor grupp människor som tycker om instrumental musik utan att de vet om det själva eller ens är medvetna om att det finns ett namn och en genrebenämning för musiken. En del av vår mission är att lysa upp detta mörker och sprida evangeliet om surfrock till de ännu oupplysta.

Vilka är era favoritkonspirationsteorier och varför?

– Månlandningen, Apollo 11. Att USA 1969 inte skulle ha lyckats med att placera en man på månen är kanske en av de största konspirationsteorierna någonsin, eftersom händelserna som ligger till grund för den kom att fundamentalt ändra vår syn på rymden och vad som var möjligt för människan att uppnå under denna nya optimistiska tidsera.

Vad är det som gör att en konspirationsteori egentligen blir bra? Det känns ju som att gränsen mellan galenskap och trovärdighet mer än ofta är väldigt liten, eller?

– Det finns en mycket underhållande teori om att Beatles-medlemmen Paul McCartney skulle ha omkommit i en bilolycka redan 1966, och därefter blivit utbytt mot en annan person för att inte splittra gruppen som då stod på tröskeln till framgång. En teori som har alla de bästa ingredienserna; pengar, samvetslöshet och subliminala budskap i texter och skivomslag.

En annan bra är den om mordet på Olof Palme. Denna händelse som skapade ett livslångt trauma för konungariket Sverige har jämförts med mordet på John F. Kennedy och visst finns det paralleller mellan de två morden och de teorier som framkommit under utredningarna.

Man tänker en hel del på filmsekvenser när man lyssnar på er musik, kanske för att den är instrumental men också för att den på något sätt nästan flyter lättsamt ut ur högtalarna. Hur ser den kreativa processen ut, och vad inspireras ni av mer än konspirationsteorier?

- Vi människor mår bra av mystik i vår vardag, en del saker är inte menade att bli förklarade. Dock så verkar det ligga i vår natur att hela tiden sträva efter att rationellt, vetenskapligt och matematiskt försöka hitta förklaringar och förhållningssätt till vår omvärld. 

Problemet med detta är att vi lämnar lite eller inget kvar till vår fantasi och kreativitet. När blir något verkligt och trovärdigt egentligen? Är det när man kan abstrahera och sätta siffror på det eller när man verkligen tror på att det är riktigt?

Vi har sedan vi startade bandet försökt att tänka i banorna att det är en publik som skall kunna lyssna till vår musik och att det därför är viktigt att ha riktigt bra låtar. Vår definition av en bra låt är att det finns dynamik, progression, starka melodier och rytmik med i sammanhanget.

Vi är inget retroband men blickar givetvis en del bakåt i tiden för att kunna vårda det musikaliska arv vi är en fraktion av. Våra inspirationskällor är många men kan inkludera, utan begränsning; italienska spaghettivästernfilmer, musik från 70-tals deckar/action-filmer, postapokalyptiska skildringar och den polarisering mellan öst och väst som startade i och med kalla kriget under 1950-60-talet. Eftersom vi alla tre i bandet kommer från olika musikaliska bakgrunder så spelar självklart även detta in i formandet av vårt sound, om än på ett mer undermedvetet sätt.

The Illuminators

Vilka band skulle ni känna er hedrade av att bli jämförda med?

– En beskrivning som vi fått på lite olika håll och som skildrar vårat sound ganska bra är ”dark instrumental surf”. Man kanske skulle kunna säga att det vi spelar är surfrock med en melankolisk eller nordisk edge. Band som varit stora inspirationskällor för oss är Langhorns, The Space Cossacks och Robert Johnson & Punchdrunks. Att The Illuminators skulle ingå i ett sammanhang där någon av dessa nämns hade varit väldigt smickarande.

Vad kan folk förvänta sig som dyker upp på konserten på Teater Trixter den 12 april?

– En musikalisk orgie i reverb, mystik och skamlös exotism.

Vem låg bakom attacken på USA den 11 september 2001?

- Vi skulle kunna berätta det, men då skulle vi samtidigt vara tvungna att förgöra dig.

Något att tillägga, annars tack för intervjun och vi ses den 12 april!

- Ett steg närmare absoluta sanningen kommer ni på spelningen den 12/4


 The Illuminators: Hemsida Facebook Spotify


Intervju: Skurkarna

Lördagen den 12 april så ställer vi till med ett kalas på Teater Trixter, då vi bjudit in Emperor X, The Illuminators och Skurkarna. Eftersom vi i FILLER själva är eld och lågor över alla tre bokningarna tänkte vi att det skulle vara kul att ta ett snack med alla banden och reda ut ett och annat frågetecken kring vad de egentligen sysslar med. Först ut är Skurkarna där basisten med det kriminella aliaset Clyde ställs mot väggen, så som han tidigare endast gjort i polisförhör och andra dylika konfrontationer med lagen.

Skurkarna

Vad kom först, bandnamnet eller musiken och hur hänger allt egentligen ihop oavsett tidsföljd?

– Vi har alla i bandet en nära relation till surfmusik och lärde känna varandra genom olika band som vi var med i. När vi väl började repa tillsammans var målet att hålla det instrumentalt, men samtidigt experimentellt. Surfrock blev genast mer av en ingrediens i låtskapandet än en passande genrebeskrivning, och efter första repet sa någon “Fan vad skurkigt det låter”. Ungefär då visste vi vad vi skulle kalla oss och vad vi skulle pyssla med.

Hur skurkatiga är ni som privatpersoner?

– Vi förespråkar all aktivitet där ordningsmakt möter ordningsförakt. Ett brott är på sätt och vis subjektivt, då de som haffar och dömer har precis lika smutsigt mjöl i sina påsar som alla andra. Skillnaden är att de gömmer sig bakom batonger – och vi på bakgator.

Maskerna tillför en hel del till liveupplevelsen, men är ni inte rädda att avsaknaden av dessa ska ta bort en del av upplevelsen när lyssnaren i ensamhet sitter hemma i skräddarställning framför vinylspelaren?

– Vi får höra mycket blandade åsikter om hur vi ser ut. Vissa jublar medan andra bara tycker att det är obehagligt. Båda reaktionerna tillfredsställer oss ypperligt. Maskerna har nämligen två syften, kan man säga. Dels att addera något visuellt avvikande, men också att skala bort det mänskliga – så att det enda som egentligen ”talar”, vare sig man lyssnar eller inte, är musiken. Vi vill kombinera den stämningsfullt monotona känslan av ett soundtrack med enkla och tydliga melodier, så att musiken ska kunna upplevas på olika sätt beroende av tid och rum. Den ska fungera lika bra som peppmaterial eller som  bakgrundsljud.

Vilka föreställer era masker, och varför valdes just dessa personer?

– Maskerna är noga utvalda utifrån bandmedlemmarnas enskilda färdigheter. Vilka dessa är får människor helt enkelt se på Teater Trixter den 12 april.

Gillar ni filmen Point Break?

– Vi gillar Point Break. Det som Keanu Reeves saknar i talang tar Patrick Swayze igen i frisyr.

Skurkarna

Vad kan folk förvänta sig på spelningen den 12 april? Kommer ni stjäla deras hjärtan eller bara deras hörsel?

– Vi börjar med uppmärksamheten och slutar med plånboken. Ett och annat hjärta kommer nog att smälta och öron lär definitivt ringa, men främst kan vi utlova ett hypnotiskt skådespel – designat för att skala av mottagarens moral.

Vilka skivsläpp får man absolut inte missa i år?

The Spits har precis återsläppt sin skiva Kill the Kool och The Mobsmen har nyligen återsläppt sin första skiva Scelerats Syndicate. Båda låter lika bra som sist, så dem bör man införskaffa. Trubbels senaste EP, Gör Om Gör Rätt, är skitbra. Old Kerry McKee släpper nytt i dagarna, vilket inte kan bli annat än bra. Även Fifty Foot Combo är tillbaka med en ny fräck EP, och Whip-Bats kommer snart med en ny singel, och det gör även Íxtahuele. Det blir nog ett bra musikår det här.

Nåt att tillägga? Annars, tack för intervjun, och du, vi ses den 12 april.

– Tack själv. I år släpper vi en ny skiva, så håll utkik efter den.


 Skurkarna: Hemsida Facebook BandCamp Spotify


Intervju med Inge Johansson

Min relation till Inge Johansson är inte personlig på något sätt men han har ändå figurerat i ett hörn av mitt liv under en ganska lång tid och i väldigt många olika konstellationer. Jag tror inte att jag hade koll på honom förrän han var med i  T(I)NC, som på den gamla goda tiden omnämndes som ”Lyxzéns nya band”, och har sedan dess följt hans karriär genom Totalt Jävla Mörker, Knugen Faller, Alonzo Fas 3 och nu även med det relativt nystartade bandet Stilett. Meritlistan till trots, där även otaliga inhopp i andra band även bör noteras, så är det kanske hans framtida roll i det amerikanska bandet Against Me! som är mest intressant just nu. Dels för att Against Me! är ett av mina personliga favoritband, men också för att det känns som att Inge verkligen kan vara rätt person för att göra bandet ännu bättre.

Inge1

Hur kommer det sig att du fick hoppa in och turnera tillsammans med Against Me!?

–          Against Me! gjorde några Skandinavien-gig under förra året, och jag var där och blev helt bortblåst av hur bra de var live. Vi hängde lite efter spelningarna och jag tyckte att de var ett trevligt gäng .

Därefter höll jag och Laura kontakt lite sporadiskt. När basisten Andrew, precis innan det var dags att spela in en ny skiva, hoppade av bandet i våras så började vi snacka om att jag skulle komma över till USA och spela bas på den kommande plattan. Men det blev inte så, utan Fat Mike från NOFX och Laura själv spelade bas under den inspelningen istället. Jag tänkte inte så mycket mer på det, men sen fick Against Me! en turné bokad i höst och då hörde de av sig igen och undrade om jag var peppad på att spela bas med dem. Ungefär så gick det till.

Hur kändes det att få frågan om att spela med dem?

–          Helt overkligt galet fantastiskt coolt!

Vad har du själv för relation till Against Me!:s musik sedan tidigare?

–          Jag hörde dem första gången när jag var på USA-turné år 2005 eller 2006, då vår turnéledare Keebler spelade deras låt Cliche Guevara för mig. Jag gillade den, och detta var på den tiden då emo och metal var det som hördes mest i USA och Against Me! hade något annat, något lite rockigare som jag kände mig mer hemma med. Titeln Cliche Guevara tilltalade mig också, den sa något till mig om hur den politiska oppositionen mot George Bushs politik såg ut.

Jag minns även att vi, The (International) Noise Conspiracy, gjorde ett gig med Against Me! i Las Vegas under samma veva, men det minns jag mest för att spelningen var så märklig i sig. De säger ju att ”What happens in Vegas, stays in Vegas”, och jag har aldrig gillat Las Vegas. Det är säkert ett okej ställe om man är peppad på spel, knark och sexköp, men jag har bara varit där för att spela musik, och det gör jag nog hellre någon annanstans.

Vad det gäller Against Me! så blev jag senare ett fan i och med plattorna New Wave och White Crosses, men den kommande plattan Transgender Dysphoria Blues toppar nog båda dessa faktiskt. Favoritlåten är dock fortfarande I was a teenage anarchist, helt klart.

Deras musik har förändrats en del under bandets existens, och de har fått en hel del arga gliringar slängda efter sig på grund av bland annat skivbolagsbyte och ny musikalisk riktning. Är det något du är medveten om, och vad tycker du i så fall om det?

–          Vad det gäller att motta arga gliringar för musikalisk utveckling eller byte av skivbolag, så är det ju inte något som är unikt för bara Against Me!. Jag tycker nog inte så mycket om det egentligen faktiskt, för det som är viktigt för mig är att band skriver bra låtar som berör mig, inte vilket bolag som ger ut dem, och Against Me! har i min värld bara blivit bättre på att skriva låtar med tiden.

Inge Johansson

De är ju även ett väldigt politiskt band, vilket inte bör vara helt främmande för dig med tanke på vilka band du själv varit med i tidigare. Har du satt dig in i Against Me!:s texter, och vad tycker du i så fall om Laura som  textförfattare?

–          Absolut! Det finns en röd tråd mellan det Against Me! gör och det jag kommer ifrån. Jag tycker att Lauras styrka är att i sina texter göra det politiska till något känslomässigt, hon får det att kännas viktigt. Hon får sina texter att beröra lyssnaren. Kommande plattan handlar i mångt och mycket om hur det är att leva som en transsexuell person, och även om jag inte alls är det själv, så kan jag känna igen mig mycket i texterna – för i min värld handlar låtarna lika mycket om att inte känna sig accepterad, inte känna sig på rätt plats i sitt liv och att kämpa för att vara den man vill vara. Det är något jag verkligen kan relatera till.

Hur många datum blev det Against Me!, och skulle du kunna tänka dig att tacka ja till att bli en fullvärdig medlem i bandet om chansen dyker upp?

–          Den turnén vi gjorde var kort. För kort faktiskt, då den bara var en dryg vecka i USA. Jag vet inte vad som räknas som ”fullvärdig medlem”, då jag tror att bandet någonstans endast är Laura Jane Grace, men vad jag vet är att jag ska fortsätta spela med dem från och med nu.

Det låter ju hur bra som helst! Men hur är det med resterande medlemmar egentligen? Michael McDermott, som spelar trummor i Bouncing Souls, meddelade t.ex. i dagarna att han hoppar av bandet och enligt rykten är det för att börja spela med Against Me! istället. Vem satt på trumpallen under den senaste turen?

–          Atom Willard spelar trummor i Against Me! numera. Äckligt bra trummis som tidigare spelat i bland annat Rocket From The Crypt, Offspring, Social Distortion och Danko Jones. Han spelar även på Against Me!:s kommande platta.

Om vi flyttar fokus till något annat än Against Me!, så har du ju  även turnerat med det brasilianska bandet CSS. Hur kom du i kontakt med dem, och vad var det som lockade med deras musik?

–          Det stämmer. Jag var basist i CSS under åren 2011 och 2012, och det var en fantastisk tid som jag är mycket glad och stolt över. Jag minns att jag hörde CSS första gången på Peace & Love 2008 och att de då öppnade den spelningen med låten Alala. De gjorde verkligen ett intryck på mig. Musiken var svängig, spännande och lekfull och jag tyckte det var lite coolt att de använde samma sorts blixt i sin logga som KISS. Jag har även jobbat mycket som DJ och då gärna spelat deras låt Let’s make love and listen to death from above.

CSS kontaktade mig någon gång under 2011 då de hade en Europaturné bokad, men ingen basist i bandet längre. Via en kompis till mig så undrade de om jag kunde hoppa in och spela bas, och jag tackade självklart ja. Det var såklart lite sjukt att bara sitta hemma och lära sig en setlist som de hade mailat till mig, och sen bara sätta sig på ett flyg till turnépremiären i Berlin och där för första gången träffa bandet. Vi repade aldrig inför första giget, haha, men det gick väldigt bra ändå. Första giget var i sig en helt sinnessjuk tillställning.

Berätta mer!

–          Tre band spelade den kvällen: Mixhell, som är Igor Cavalera från Sepulturas house-projekt, öppnade, CSS spelade i mitten och Snap! var huvudakt. Inte nog med att få spela förband till Snap!, utan Igor spelade även trummor med med dem denna kväll, vilket hade varit mycket svårt att tänka sig under tidigt nittiotal då jag var medveten om både Sepultura och Snap! och även  medveten om att de någonstans var varandras kulturella motpoler. Jag dansade hejdlöst vilt med tjejerna i CSS till tonerna av Rhythm is a dancer och The power. En riktigt lyckad turnéstart måste jag säga!

Därefter turnerade jag med CSS i Europa, Ryssland och Brasilien. Deras musik är otroligt befriande – den är dansant, lekfull, opretentiös och nästan alla låtar handlar om sex och vänskap. Det finns en spontan livsglädje och värme i all deras musik. Men Ana, Carol, Luiza och Lovefoxxx är alla sjukt punk som personer och vi klickade väldigt bra med varandra – det var en ära att få åka ut på turné med dem under några vändor. Det var även en helt ny upplevelse för mig att åka ut och spela konserter där nästan hela publiken bestod av unga, modemedvetna hipstertjejer, men det gjorde ju å andra sidan inte ont.

Inge Johansson

Förutom de redan nämnda banden så spelar du även i Michael Alonzons nya orkester Alonzo Fas 3. Det måste ju kännas ganska så stort, eller?

–          För en kille som under de formativa tonåren dyrkade KSMB och Stockholms Negrer så är det ju helt galet stort att få ha ett band ihop med vrålkungen Michael Alonzo, och jag tycker vi som band faktiskt lyckats med att inte bara vara nostalgi över Michaels legendariska förflutna, utan att mer vara ett band här och nu.

Hur hinner du med alla band och projekt?

–          Jag hinner med allt därför att musiken är att jag har! Jag har inte något riktigt jobb, jag har ingen familj och jag har ingen flickvän, men jag har en galen attraktion till att spela musik. Alonzo Fas 3 har däremot en annan basist som hoppar in ibland, vilket faktiskt inte är ovanligt i dagens musikklimat, så jag hinner kanske inte riktigt med allt jag skulle vilja göra när jag tänker efter.

Vad är planen för Alonzo Fas 3? Är det en grej för stunden, eller kommer det dyka upp fler album?

–          Vi ska spela lite fler gig i år, och sen är det nog en ny platta i görningen. Lite svårt att säga exakt när den blir av, men oss kan du nog räkna med ett bra tag framöver! Alonzo Fas 3 är en adrenalinkick med en fot i svensk musikhistoria och en annan i nuet. Jag är oerhört tacksam över att få vara med.

Hur står det till med T(I)NC egentligen? Är det för alltid nedlagt, eller har ni bara tagit en väldigt lång paus?

–          T(I)NC spelade sin sista spelning 2009, men vi visste inte då att det var den sista. Senare bestämde vi oss för att ta en paus som sträckte sig till 2011, och då sa vi åt varandra att det var över för gott. Vi gjorde ingen mediagrej av uppbrottet eller någon casha-in-på-att-vi-lägger-av-turné. Det var färdigt, helt enkelt. Folk i bandet fick andra prioriteringar och ville göra annat med livet. Vi kom, vi sa och gjorde det vi skulle, och sen var vi klara. Rick Rubin producerade plattorna, Los Angeles Times kallade oss ”The most politically charged band in the world” och vi spelade mer än 700 gig för brinnande livet på alla scener över hela världen – jag tycker vi gjorde det bra och vi har inget ogjort.

Knugen Faller då? De om något borde ligga helt rätt i tiden, med tanke på hur folk verkar skrika efter hyfsat melodiska punkband som sjunger på svenska. Någon chans att ni gör något tillsammans igen?

–          Det vore verkligen jättekul att göra något gig ihop med Knugen-gänget igen! Vi har ju lagt ner, men om rätt tillfälle dyker upp, så är vi nog inte helt omöjliga. Jag tror jag talar för alla i bandet när jag säger det. Jag måste dock varna alla redan nu att om att jag inte ens kunde spela gitarr då det begav sig innebär att jag nu inte skulle kunna spela gitarr om ens världsfreden hängde på det.

Något att tillägga? Annars lycka till med Against Me! och allt annat du tar dig för.

–          Tack så mycket! Trevligt att få vara med och lycka till själv!


Inge Johansson: Alonzo Fas 3 Stilett Against Me!


Det regnar Gamla Pengar

För något år sedan fick jag via djungeltrumman höra talas om att det var en person som gick och funderade över att göra en tatuering på en plats som i vissa fall kan vara något personlig. Jag hade kanske inte brytt mig speciellt mycket om det inte vore för att motivet skulle vara det lokala punkbandet Gamla Pengar och så klart för att platsen för tatueringen var någonstans i mittenregionen. Tiden och livet gick vidare och hela den här situationen föll i glömska, för att sedan plötsligt en dag i juli dyka upp som ett litet men ack så spännande PM på Facebook.

“Tjena. För något år sen så fick ni huss om att jag skulle tatuera min kuk med Gamla Pengar. Nästa vecka så ska tatueringsmaskinen fram.”

Det var med andra ord inte en så kallad urbansk legend det handlade om, nu skulle en person som så vitt jag förstod inte hade några andra tatueringar förgylla sitt könsorgan med namnet på ett av de mest intressanta punkbanden i Sverige idag. Lukinzine var naturligtvis tvungen att fråga varför, och här nedanför följer svaret och bildbeviset.

Hur kommer man på idén att tatuera in Gamla Pengar på sitt könsorgan?

–       Allt började för två år sedan när jag var i Alingsås och skulle gå på en spelning. Det var Asta Kask, Gamla Pengar och något annat band som jag inte kommer ihåg namnet på som skulle spela. På det hela taget så tänkte jag egentligen skita i det för man har ju sett Asta Kask så många gånger förut, så man orkar ju liksom inte bry sig. Det som faktiskt gjorde att jag åkte dit var Gamla Pengar, eftersom jag hade hört en hel del  positivt om dem, men aldrig lyssnat på låtarna vilket gjorde mig väldigt sugen på att se dem.

Det känns ganska säkert att anta att du gillade det du hörde?

–       När jag fick jag se dem tänkte jag bara ”Wow! Detta är ju riktigt bra! Äntligen ett nytt punkband som bara kör sitt race.”  Det hela slutade med att jag helt random efter spelningen sa till bandet att jag ska tatuera in Gamla Pengar på kuken. Sedan dess har jag helt fokuserat på att min första tatuering ska vara just Gamla Pengar.

Det kan vara så att du är deras trognaste supporter, enbart på grund av den här bedriften.

–       Men det är ju verkligen trevligt att hitta nya band för man har ju hört alla band från 70- till 90-talet, så det börjar bli lite tråkigt att man aldrig hittar något nytt som är riktigt bra. Alla gamla band är ju fortfarande bra så all cred till dem, men ibland måste man ta ut det gamla för att få in det nya också, hehe.

Hur kändes det att tatuera sig på ett sådant ställe?

–       Den är ju inte så jättebra gjord eftersom det gjorde lite ont, haha, men jag är i alla fall nöjd .

Gamla Pengar


Gamla Pengar: Facebook BandCamp SoundCloud Spotify


Intervju: Simon Olsson från Sicksound

Skivbolagsentreprenören Simon Olsson dök upp på min radar troligtvis för att vi drog igång ett skivbolag ungefär samtidigt och därför kunde bolla lite olika saker med varandra. Även om vi nu båda har hållt på ett tag, så arbetar vi på väldigt olika sätt och eftersom jag mer än gärna lägger näsan i blöt för att lära mig av andra beslutade jag mig för att se vad Simon och hans kollegor på Sicksound egentligen håller på med. Här nedanför följer en pratstund med Simon angående deras skivbolag, deras kommande släpp Vivens Mortua samt lite om deras samarbete med Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund.

Sicksound

På ganska så kort tid har ni prånglat ut en samlingsskiva och ytterligare en är på gång. Hur kommer det sig att ni satsar på samlingsskivor?

–       Att släppa samlingsskivor är ju ett sätt att sondera marknaden och lära känna ny musik samt öppna ögonen för nya genrer. Det finns otroligt mycket bra musik runt om i vårt lilla land, som man har möjlighet att visa upp för folk som kanske inte riktigt orkar leta. Plus att jag personligen tycker att jakten på nya band är sjukt roligt.

Den första skivan, A New Era, handlade om att belysa nya eller i alla fall aktiva svenska band, men vad är tanken med samlingsskiva nummer två?

–       Tankarna är många med nya skivan. A New Era handlade som sagt mer om att täcka de hårda genrerna samt att artisterna kunde anmäla sitt intresse att vara med. På Vivens Mortua är det bara band som vi har kontaktat personligen. Jag har ju en stor förkärlek till hardcore och har fått fria händer så egentligen är det hela lite av min personliga mixtape. Första tanken efter förra skivan var att vi vill göra något där vi använder musiken som verktyg för att hjälpa andra. Så det var med det som grundtanke vi startade arbetet med Vivens Mortua.

Ni kommer att skänka en del av intäkterna från den kommande samlingsskivan till Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR). Hur kommer det sig, och fanns det några andra organisationer/förbund som ni också funderade över?

–       När vi började arbetet med skivan visste vi att det skulle vara en organisation som hjälpte folk i utsatthet. Men andra organisationer var länge aktuella, valet föll på vårt starka engagemang och vår tro på ett jämlikt samhälle för alla. Och efter flera samtal med Maria BjörssonSKR så kändes det klockrent att stödja deras sak.

Varför titeln Vivens Mortua? Och vad är det med alla bilder på olika politiker med förstörda ansikten som ni postar lite löpande på er Facebook-sida?

–       Titeln Vivens Mortua betyder levande döda. Om vi tar en titt på dagens samhälle och vilket stöd de unga och de utsatta får så är vår känsla att regeringen förlustar sig på folkets kött och beter sig som hjärndöda zombies. Därför visar vi deras sanna ansikten på vår Facebook-sida.

På tal om politik, hur tror du att nästa års val kommer att utspela sig?

–       Jag tror och hoppas personligen på ett regeringsskifte. Jag tror också att folk har tröttnat och kanske insett att mer i sin egen plånbok och mindre i grannens inte är rätt väg att vandra.

Simon

Man kan säga att den förra plattan var orienterad kring hård musik så som metal, hårdrock och punk/hardcore, medan den nya verkar mer inriktad på endast punk/hardcore samt lite screamo. Hur väljer ni ut band, och vad är tanken att Sicksound ska syssla med i framtiden? Bara hård musik, eller kommer ni att utgå från att ni släpper allt som ni tycker är bra oavsett genre?

–       Vi väljer de band som vi tycker om. Vi begränsar oss inte till genrer utan gillar det som är hårt. Vi kommer säkert släppa fler samlingar, men det blir nog en liten paus för andra projekt ett tag. Vi kommer bland annat att starta upp en distro samt släppa några skivor med lite band vi börjat arbeta med. Så är det band som vill ha sina skivor i vår distro är de välkomna att höra av sig.

Det kommer alltså inte att bli några “mjuka” släpp från Sicksound framöver?

–       Det är väl fel att stänga dörren helt för de mjukare genrerna men vi föredrar lite hårdare musik på Sicksound. Men som sagt, är det bra så tar vi kontakt.

Varför startar man ett skivbolag 2013?

–       Att starta ett skivbolag, eller rättare sagt ett musikbolag, 2013 gör man om man har en glöd och passion för musik. Att starta ett bolag för att tjäna pengar och bli rik tror jag ytterst få gör. Det är väldigt mycket jobb men också väldigt roligt. Vi föredrar att kalla Sicksound ett musikbolag då vi inte vill begränsa oss till att enbart släppa skivor.

Vad kan ni, som musikbolag, tänka er att göra förutom att släppa skivor?

–       Vi har lite projekt på gång som än så länge måste hållas hemliga. Vi kommer att ta oss an olika artister som vi gillar och hjälpa till med management och promotion etc. Men det som ligger närmast just nu är att starta upp vår distro samt att anordna en drogfri gala för Vivens Mortua där vi ska försöka dra in pengar till SKR.

Hur många är ni som driver Sicksound?

–       Kärnan i Sicksound är jag, Martin Ghaoui och Fredrik Rhodin.

Vivens Mortua

Vad blir nästa steg? Ny samlingsskiva, eller något annat?

–       Efter Vivens Mortua blir det förmodligen så att vi släpper en eller två artisters skivor.

Formatmässigt har ni endast riktat in er på CD-utgåvor. Kommer det att fortsätta på det spåret, eller kommer det även dyka upp andra format? Vad är fördelarna kontra nackdelarna med CD-släpp?

–       För oss har det bara blivit så att CD-formatet passat våra samlingar bättre då det är så många spår. Vi kommer släppa på vinyl också men då blir det förmodligen enskilda artister och inte samlingar med 21-22 band.

Hur gör man som band om man vill att Sicksound ska få upp ögonen för en?

–       Om man vill få kontakt med oss är det bara att höra av sig via vår Facebook-sida eller skicka ett mail till info@sicksound.se. Vi försöker att svara på allt som kommer in.

Något att tillägga?

–       Det viktiga för oss, just nu, är att belysa SKRs fantastiska arbete.


Sicksound: Hemsida Facebook Vivens Mortua


Intervju: Pelle Gunnarsson från Ljudkassett

Det händer en hel del i Sverige när det kommer till musikscenen, och då menar jag inte Idol, Körslaget, Så Mycket Bättre eller Swedish House Maffia, utan det som huserar under ytan av allt sådant. I skuggorna av mittenfårans välpolerade slit-och-släng-värld vistas också sådant som är värt att belysas, oavsett om det handlar om band, artister, fanzines eller som i det här fallet ett skivbolag. Ljudkassett är nämligen ett bolag som på kort tid släppt ifrån sig inte mindre nio alster med lika unika som spretande band och artister, och allt naturligtvis i kassettformat. Lukinzine tog sig en pratstund med Pelle Gunnarsson, som är en av människorna bakom bolaget, för att ta reda på vad som egentligen ligger bakom idén med att driva ett kassettbolag anno 2013.

Pelle Gunnarsson är 38 år och bor utanför Linköping tillsammans med sin fru, två barn och en fransk bulldog. Hans första riktiga musikaliska kärlek var Kiss-albumet Creatures of the Night, som han råkade höra 1982 hos sin dagmamma. Sedan den dagen är det tämligen kört, och trots att Pelle aldrig lärde sig att spela något instrument har hans brinnande musikintresse aldrig tillåts varken sina eller svalna. Förutom Ljudkassett arbetar han även med administrativa sysslor på en banks kreditavdelning, och trivs med detta eftersom han kan sitta för sig själv och slippa träffa några kunder. På fritiden skriver han för Sweden Rock Magazine samt lokaltidningen Corren, men anledningen till att Lukinzine valt att prata med honom är ingen annan än Ljudkassett.

Ljudkassett

Vad är din relation till formatet kassetter, och fanns det några andra formatplaner innan du drog igång Ljudkassett?

–          Som liten snorunge bestod musiksamlingen till av hälften av vinylskivor och till hälften kassettband. Skivor var svåra att få tag på för en kille i lilla Skärblacka. Att ensam åka buss till Norrköping var inget som min mamma ansåg som passande för en liten pojke. Att få följa med till storköpet i Finspång och med lite tur få tjata till sig en Saxon-vinyl var sällsynt, men det kunde i alla fall inträffa.

Kassettbanden var med andra ord viktiga. Man kunde åka hem till kompisar och spela av deras vinyler, men givetvis bara under förutsättningen att de fick spela av prick lika många skivor av mig. Tuffa regler, men ändå fildelning i sin allra finaste och mest rättvisa form. Jag är uppvuxen med kassetter, men har inte haft någon närmare relation till dem efter att alla hardcore-band övergav dessa för CD-R någon gång på nittiotalet.

Namnet Ljudkassett är ju genialt, men också begränsande. Kan man förvänta sig något annat format än kassetter från Ljudkassett i framtiden?

–          Nej! Haha, nä men det går ju inte att släppa något annat med det här namnet. Helt klart. För tillfället är det inte några problem, för vi har inte några planer alls på andra format.

Vad är fördelen med kassetter framför andra format?

–          Fördelen, enligt mig, är att det går snabbt att prångla ut något nytt, och är relativt billigt. Jämfört med vinyl i alla fall. ”Brinner man verkligen för något spelar priset ingen roll”, kanske någon tänker nu, och jag förstår vad den personen menar, men ska man kunna göra något regelbundet och under en längre period så måste det även vara ekonomiskt försvarbart. Om det bara är att skyffla ner pengar i ett svart hål, så försvinner glädjen efter ett tag. Nu när vi släpper en kassett så får vi in pengar som räcker till ett nytt släpp. Ibland till och med till två nya släpp. Det hela blir självgående och man slipper en massa huvudvärk, och skäll från frugan.

Och nackdelarna?

–          Nackdelen är väl kanske att det ibland känns som man inte gör annat än att kopiera kassetter. Utöver det är väl formatet lite begränsande, för jag vet inte hur många som verkligen kan lyssna på kassetterna hemma. Kombinerar man dock släppen med en digital download så kommer man ju runt det problemet. Formatet blir inte så viktigt då, egentligen.

Pelle Gunnarsson

Varför ett skivbolag?

–          Ja du… …när man är ung så far man omkring som en idiot på konserter, köper fanzines, t-shirts, skivor och hänger med i scenen och så vidare. Sen blir man äldre, skaffar jobb, familj, hus och helt plötsligt inser man att man hela tiden somnar i soffan framför TV:n fem dagar i veckan. Då är det inget roligt längre, och alltså skaffar man sig en hobby som påminner en om forna dagar. Ett sätt att hindra den annalkande gubbigheten och bitterheten. Man startar alltså ett skivbolag, för tusan!

Vad är grundtanken som gör att ni som bolag skiljer er från alla andra?

–          Det finns väl egentligen ingen uttänkt programförklaring, sådant får Refused ägna sig åt. Vi vill bara släppa bra musik, inget krångel. En liten tanke är dock att visa att kassettsläpp inte behöver innebära vågskvalp och vindbrus i fyrtio minuter eller vara begränsade till 27 svårfångade exemplar. Det kan istället vara kommersiellt gångbar musik. Bra skit, helt enkelt. Jag har ju en rätt schizofren musiksmak, där allt från jazz till death metal går hem. Jag är väldigt svag för åttiotalets sleazerock och AOR, så ett mål med Ljudkassett är att blanda musikstilar så mycket som det bara går. Att släppa Vampire och sedan följa upp det med Pegasûs kan t.ex. ses som rena rama vansinnet i folks ögon, men jag tycker att det är precis så som det ska vara. Senaste släppet var Svart Städhjälp, och det kommer vi nu att följa upp med Salem’s Pot. En perfekt blandning i min värld.

Det har gått relativt fort att få ut inte mindre än nio kassetter, och några av dem känns riktigt imponerande och släppta med sann fingertoppskänsla. Hur känner du själv över att några släpp sålde slut nästintill på direkten, och att t.ex. Goat exploderat helt och hållet?

–          Innan vi drog igång diskuterade vi hur många exemplar som vi skulle göra av varje släpp. Hur mycket skulle vi kunna sälja egentligen? Vi tänkte att vi tog i när vi bestämde oss för 100 stycken, och att det skulle bli trångt i garderoben av alla osålda exemplar som fick ligga kvar där och skräpa. Sedan visade det sig att det tog fart utav bara helvete, och kassetterna bokstavligen flög iväg. Imponerande och roligt givetvis, men samtidigt vill man ju att det ska gå lite långsammare, så att alla som vill köpa dem verkligen har chansen. Det har ju varit lite mindre hets på sistone, så hajpen är väl så gott som över nu, hehe.

Goat är verkligen en sådan där freak-grej. Det borde inte bli kunna så stort och populärt, men det blev det ändå. Det är ju såklart fantastiskt att de blir signade av Universal och hamnar på den svenska topplistan. Heltokigt, men hur toppar man det liksom?

Även Vampire känns som ett band som ni var med och satte på kartan, och som nu verkar vara på flera inflytelserika personers läppar.

–          Vampire alltså! Man kan ju inte vara annat än stolt att få ha varit en del av det spektaklet. Vi är fyra personer som ligger bakom Ljudkassett, nämligen jag, Calle, Martin och Johan. Med facit i hand så är det onekligen Calle som har besuttit fingertoppskänslan, för det är han som ligger bakom både Goat och Vampire. Själv har jag pushat hårdast för de släpp som sedan inte har sålt alls lika bra, haha.

Att ha Ljudkassett har givit mig en bra anledning till att försöka hålla mig ajour med vad som händer bland gräsrötterna. Att inte bara lyssna på den musik jag blir matad med av de tidningar jag skriver för. Att hela tiden leta, luska och lura runt i jakt på nya spännande band är ju faktiskt väldigt roligt.

Vampire

Är det inte svårt med fyra olika viljor när ni ska bestämma vad som ska släppas?

–          Det kan ses som lite krångligt att vara fyra personer och komma överens om vad som ska släppas, men det fungerar. Personligen gillar jag alla nio släpp vi har gjort. De andra har väl rynkat lite på näsan åt några av mina val av band, men vi är ändå alla överens om att det ska spreta stilmässigt. Plus att vi alla är grava musiknördar, så att bli osams finns inte på kartan, utan vi knyter näven i fickan istället, och går sedan hem och läser en rockbiografi för att ventilera.

Vad gör man om man som band vill släppas på Ljudkassett?

–          Bra fråga, och här kommer ett trevande svar. Gör något annorlunda. Se till att ni är svinbra och hyfsat unika. Ha tålamod om vi inte svarar med vändande post, och om vi svarar så kommer ni förmodligen få ett nej till svar, men vem vet, kanske blir vi helfrälsta och älskar det vi hör.

Nästa släpp är det tionde i ordningen, vilket borde vara en liten milstolpe. Planeras det något alldeles extra eller blir det bara ytterligare ett släpp som vilket som helst?

–          Ljudkassett nummer tio blir Salem’s Pot, som släpps i början av februari. Två nya låtar, och såklart endast i 100 exemplar. Det kommer att följa med ett tygmärke med det släppet, men annars inget speciellt, för vi ser det egentligen endast som ett släpp i raden. Den kommer såklart att bli snygg och bra, precis som vi vill ha det.

Vad skulle vara ditt personliga drömsläpp?

–          Oj oj oj, det är svårt att mentalt kombinera kassettbolag och drömsläpp. Det känns lite dumt att gå och hoppas på att få släppa några tidigare outgivna låtar med Alice Cooper inspelade 1980, om man säger så.

Mitt förra skivbolag, Black Juju, var på gång att släppa en vinylsingel med dels Eagles of Death Metal och dels Yawning Man. Det kvalade vid den tidpunkten in som drömsläpp, men sedan kom Jesses rehab och förvirring i vägen och det rann helt enkelt ut i sanden. Fick dock några konstiga inspelningar skickade till mig, så det kanske blir en bootleg någon gång, hehe. Så här i efterhand är det ju roligt att minnas när Jesse Hughes ringde upp mig mitt i nätterna och yrade om allt mellan himmel och jord. På en något lägre nivå tjatar jag för Ljudkassetts räkning på death metal-gänget Vanhelgd och jazzpojkarna Teleskärm. Man får hoppas att tjatet kommer att leda till framgång och släpp helt enkelt.

Hur många släpp är planerade för 2013 i nuläget?

–          Min lilla sammanräkning visar att vi har åtta stycken släpp mer eller mindre spikade, och förhoppningsvis kommer de att släppas under våren hela bunten. De befinner sig på olika stadier av fix och trix, så det är fortfarande lite osäkert med datum. Släppen spänner från Dark wave-synth, doom, progressiv instrumentalpunk, old school death/thrash, kraut-progg, no fi garagerock till all annan allmän galenskap. Vi kommer även att kliva utanför Sveriges gränser och släppa saker från Finland, Polen och USA. Det är en rejält spännande blandning som folk har att se fram emot.

Därefter ligger sommaren och hösten helt öppen, men vi lurar och letar konstant efter nytt och spännande material. I februari är det i alla fall följande som gäller, nämligen Salem’s Pot och L’Obscurite.

Innan vi vinkar farväl och avslutar det hela, så måste du tala om vilka band eller artister som enligt dig släppte de bästa skivorna 2012?

–          Även här är jag ju helt schizo, men här kommer ett axplock från det som jag tycker var bra under 2012:

  • Black Breath – Sentenced to Life
  • H.E.A.T. – Address the Nation
  • Satan’s Satyrs – Wild Beyond Belief
  • Casablanca – Apocalyptic Youth
  • Massgrav – Still the Kings
  • Swans – The Seer
  • Unsane – Wreck
  • Om – Advaitic Songs
  • Terrible Feelings – Shadows
  • Neneh Cherry & The Thing – The Cherry Thing
  • Goat – World Music
  • pg.lost – Key
  • Ginger Wildheart – 555%
  • Switchblade – S/T

Bästa serietidningarna från 2012 var för övrigt:

  • The Massive
  • Daredevil
  • Swamp Thing
  • Dial H
  • The Creep
  • Walking Dead
  • Batman Inc.

Ljudkassett: Hemsida Facebook BandCamp


Intervju: Kaj Sivervik från Damage

Linköpingsbandet Damage har harvat runt i skymundan sedan mitten av 00-talet, och har äntligen blommat ut och släppt sin första fullängdare Weapons of Mass Destruction. Lukinzine tog sig ett snack med sångaren och före detta basisten Kaj Sivervik för att reda ut bandets tumultartade historia samt vad som väntar i slutet av regnbågen.

Om vi börjar med lite historia, så har det ju hänt en hel del i Damage sedan starten. Varför har ni t.ex. bytt sättning så ofta?

–          Jag och Linus träffades under 2006 i Linköping och med för mycket tid över,  tristess i våra liv och många timmar hängandes på Skylten gjorde vi det enda som tilläts i ett hus byggt av punk och hardcore, vi startade ett band. Linus gick 2009 vidare och drog igång Guilty, medan vi lyckades få tag i Davis som tog hans plats som gitarrist. Per har spelat trummor med oss sedan 2007. Vår första sångare Jona flyttade till Malmö för att gå med i Fy Fan och återfinns nu i Infernöh. Efter honom tog vi in Torbjörn som var med fram till 2010 och när han flyttade till Göteborg tog jag, som den enda kvarvarande originalmedlemmen, över sången efter att ha spelat bas fram till dess. Vi har efter det avverkat två stycken Joel på bas, varav den sistnämnda lägger av nu i slutet av året.

Nu svarade du dock inte på varför så många slutar, om man nu bortser från flyttvariabeln?

–          Som band är det viktigt att ha en vision, en tanke om vad som komma skall, drömmar och även en hyfsat gemensam ambitionsnivå. Genom att vi kontinuerligt pratat om våra tankar kring bandet så har många medlemmar slutat när de har känt att de stått i vägen för de andras drömmar och visioner. Vi hade redan på ett tidigt stadium konstaterat att vi inte är några progressiva människor och den musik som vi skapar kommer aldrig att hyllas av generationerna efter oss, men vi hoppas att vi skall kunna erbjuda något just här och nu som ger både glädje, energi och nya tankar till dem vi möter under vår framfart.

Vilka är med i bandet i dagsläget?

–          Idag är vi Kaj, Per, Davis och vi kommer som sagt snart att fylla på med en ny basist.

Ser man till er musik så är den tydligt influerad av USHC, men var det tanken redan från början, eller blev det bara så när ni väl började spela?

–          När man har ett band som vårt som startar i Linköping och dessutom på Skylten så är det omöjligt att undvika USHC som influens oavsett om man vill det eller inte. Hälften av bandet är uppväxta under 90-talet och har sett Outlast, F.I.L, Identity och Raped Teenagers komma från Linköping, så det stod ganska tidiga klart för oss att vi ville bygga vår musik på känslor och energi precis som det gjordes på deras tid, men med en stark melodisk grund.

Kommer Damage alltid lira USHC eller kan ni tänka er att förnya receptet?

–          Hardcore är något som jag personligen förknippar med min ungdom. Det fanns en primitiv kraft som fick en att slitas med i musiken och få utlopp för alla sina aggressioner och känslor. När man blir äldre och träffar nya människor i alla åldrar och från världens alla hörn så ser man mer och mer vilken förändrande kraft som hardcore har varit för människor i alla tider och på så många platser jorden över. Det är först då man förstår att kraften inte sitter i ungdomen utan i den musik, den attityd och den framtidstro som finns just där och då. Damage handlar inte lika mycket om USHC som om de rötter vi har och de möten vi har upplevt som ett band.

Vi är skapta ur frustration och glädje och i slutet så är det just den energin och framtidstron som vi vill förmedla. Om den så grundar sig i galna basgångar från hardcorescenens kungar Rich Kids on LSD eller det benhårda men ack så självutlämnande Poison Idea, eller för den delen något av alla legendariska Washington DC-band som bare givit ut en 7” för att sedan splittras så spelar det inte så stor roll. I slutet vill vi bara ha kul och ha något som bryter av mot den mörka vardagen, precis som varje hardcoreband velat sedan urminnes tider. US-hardcoren och de visioner som kom med den är otroligt viktiga för oss som band och vi kommer med all säkerhet alltid stå med minst en fot i amerikansk hardcorehistoria precis som att det är oundvikligt att ha den andra i vår egen europeiska hardcoretradition.

På tal om influenser, så är er musik i nuläget ganska primitiv men samtidigt väldigt melodisk. Vilka band skulle du själv säga bidrar till att ni faktiskt låter som ni låter?

–          Jag avgudar band som Adolescents, Rich Kids on LSD och Freeze. Detta i kombination med att vi är dåliga musiker gör att vi låter som vi gör. Vi försöker få med oss deras melodiska nerv och drömma oss bort tillsammans med våra andra husgudar i Jerry’s Kids, S.O.A och Minor Threat som lät sin känsla och frustration få utlopp i sin musik. Kan dock ganska snabbt konstatera att vi aldrig hade varit någonstans utan Career Suicide. Deras skiva Attempted Suicide har jag och Per pluggat fler gånger än jag öppnade matteboken under grundskoletiden. Vi lyssnade på den varv efter varv samtidigt som vi lirade FIFAPlaystation under ett år när jag var bostadslös och bodde på Pers soffa. Det var under den tiden vi byggde mycket av den musikaliska grund vi idag står på.

Precis som under 90-talet, så har det återigen börjat hända saker i Linköping. Varför tror du att det har kommit en ny hardcore-våg dit nu och vad är den mest bidragande orsaken enligt dig? Till och med de gamla rävarna i F.I.L är ju återförenade!

–          Det är kul att du uppmärksammar att det händer saker här i Linköping, för vi själva tycker det är helt dött inom just punk- och hardcorescenen. Vi är flera band som gör saker på en hög nivå. Guilty, Damage, Stay Hungry, Vinnarcirkeln och F.I.L är alla aktiva, men förutom oss så finns knappt något mer och vi ser ingen återväxt. Linköping är nämligen en typisk stad som folk flyttar ifrån. Staden har ju fostrat hardcorekids som är aktiva i otroligt många band på andra orter över hela landet. Red Doves, Nitad, Anchor, Uppgång & Fall, Infernöh, Fy Fan, Spiknykter, Lose the Life och Plötslig Måndag har alla medlemmar som är Linköpingsbor i exil. Frågan är tyvärr lite om Linköping kommer kunna fortsätta leverera på samma sätt. Staden är rätt död och återväxten finns inte inom just punk och hardcore, men staden lever ändå, rent musikaliskt, i många andra genrer med fantastiska nya band där många musiker har rötterna i just punk och hardcore.

Tänker t.ex. på Nocturnal som har medlemmar som tidigare spelat med Guilty, Tomma Händer och SCA. Vi har även Night med Linus, som tidigare spelat med oss samt med Guilty. Sen finns ju även Skogen Brinner med Aje från Firemark och Joel från Black Star Rising. Linköping och Östergötland har på senare år växt otroligt mycket som kulturområde där folk inte har något behov av att begränsa sig till de genrer som de är verksamma i. Detta har resulterat i att man kan gå på Blå Huset i Norrköping och se på när medlemmar från Den Svenska Björnstammen går loss i publiken när Skraeckoedlan står på scen eller så kan man här i Linköping se hur nördiga indiekids mer och mer uppmärksammar LÓrients kulturella smältdegel och vågar släppa lös trots sin ingrodda indiecred. Jag skulle säga att Östergötland för tillfället har en otroligt stark kulturscen som är öppen och accepterande för nya intryck, den är i mycket skapt ur punk och hardcore men den vägrar låta punken och hardcoremusikens konservativa bojor kättja den utan man tar istället till sig de intryck man gillar och utvecklar dem till något eget.

Vad är den största skillnaden, förutom medlemsbytena, mellan ert första släpp och den färska fullängdaren?

–          Vårt första släpp, som mer eller mindre var en 12” demo, var ett mycket dyrt experiment för att utveckla oss som band, att få en möjlighet att ge utlopp för våra tankar om hur man kan arbeta med musik i uttryck. Det gav oss en första möjlighet att både lyckas uppnå, men kanske framförallt att misslyckas, med våra tankar och ta lärdom av misstagen. De flesta i bandet hade aldrig gjort något liknande innan och arbetet kring släppet gav oss en grund att stå på som band. Härifrån var vår vision mer starkare och mer kompromisslös. Vi koncentrerade de tankar som vi var nöjda med och såg till att inte spä ut juicen.

Vi spelade in Weapons of Mass Destruction-skivan tre gånger innan vi blev nöjda med resultatet. Från början var tanken att det skulle bli en sjua, men för varje misslyckad inspelningssession så kom det fram nya låtar som vi tog till oss och som skapade mer av en röd tråd runt flera låtar och det blev mer och mer självklart att detta skulle bli ett album. Skivan växte fram ur skapandeprocesserna och vi har lagt ner mycket tid på materialet som egentligen bottnar i de låtarna vi började göra direkt efter vår 12″-demo som spelades in 2008. Vi har låtit det kosta både pengar och framförallt tid att skapa albumet vilket vi även hoppas är något som märks när man som lyssnare håller skivan i handen. Omslaget, texterna och låtarna håller ihop allt till en enhet som har sin grund där vi började vår resa, men som även skall förmedla vad som komma skall.

Om vi släpper skivorna nu, och hoppar över till utlandsturnéerna i t.ex. Makedonien och Rumänien, som kanske inte de vanligaste rutterna som band brukar ta?

–          För mig som punkare handlar livespelandet mer om att se nya platser, träffa nya människor och inte följa de strukturer som andra tar som en självklarhet snarare än själva spelandet. När vi tog oss till Bulgarien så var det nog bara Dead Vows och Perkele bland svenska punkband som varit där innan oss. Vi märkte snabbt vilken betydelse det hade för folk i dessa regioner och att de kände sig utvalda. Det var en bekräftelse på att de också hade ett värde i underground punk- och hardcorescenen. Vi vet själva vad förbannad man kan bli när ens favoritband alltid struntar i att lira i Sverige för att återigen göra en “Europa”-turné som innebär 20 gig i Tyskland. Man kan då tänka sig hur det känns att bo i ett land som t.ex. Bulgarien som är ännu lägre prioriterat än Sverige.

Vi kan inte ersätta någons favoritband, men bara att vi som svenskt band ger oss ut i dessa områden och skapar möten som man sällan har i västländerna. Vi har skapat vänner för livet i dessa regioner och i de här delarna av världen finns ofta en livslust samt tankar om att man kan förändra sin egen livssituation om man bara vill. Detta är samma tankar och framtidstro om att vi alla kan förändra vår vardag om vi bara vill som jag möttes av när jag kom in i hardcorescenen och det var dessa tankar som fick mig att bli förälskad i hardcore redan vid mitt första möte. Tron att kunna förändra sin egen livssituation är mer punk för mig än att leva i misär med alkohol och droger eller att bekräfta sig själv genom samlande på materiell egendom som kepsar, färgade vinyler och sportskor.

Några fler turnéplaner på gång nu när skivan äntligen är ute?

–          Tyvärr har vi inga turnéplaner för tillfället då vi alla har jobb som är ganska oflexibla i perioder samt att vår trummis nyligen har blivit pappa. Vi försöker hitta möjligheter att ge oss ut i vår igen på en mindre sväng och om det är några trummisar med bra uthållighet och lite fart i handlederna som läser detta letar vi hela tiden efter stand-in-trummisar för livespelningar just för att kunna få större möjlighet att turnera. Hör gärna av er till oss om ni skulle vara intresserade! Vi sitter alla med drömmar om att få spela både i Asien och Sydamerika samt att återvända till Östeuropa.

Om vi kollar på den nya given, Weapons of Mass Destruction, så måste man ju bara nämna omslaget av Mats Engsten. Vad var tanken bakom omslaget egentligen?

–          Omslaget har en utgång i att samhället idag ser väldigt mycket ut som det gjorde på 80-talet. Samma saker var inspiration för punk och hardcore-musiken då som nu. 80-talet hade det “kalla kriget” och vi har “kriget mot terror”, 80-talet hade den “stora röda totalitära jätten” medan vi har “skurkstaterna”. Ungdomsarbetslösheten var enorm då precis som den är nu och vi har makthavare som skriker om att vi behöver mer frihet, vilket för dem ofta är samma sak som att dra ner på de sociala skyddsnäten och ställa människor mot varandra och genom detta minska empatin hos oss människor.

Under 80-talet fick många ett utlopp för sin frustration och hjälplöshet i hardcoremusiken, och idag ser vi samma typ av ungdomar flockas kring electroscenen som har exakt samma element av att “göra det själv” som punken hade. Helt enkelt att kunna skapa musik för egen kraft och på sina egna villkor i sitt eget hem och sedan även ge ut den själv. Samhället upprepar sig och vi står här återigen och köper deras argument. Vårt omslag grundar sig i de fördomar som samhället kommunicerar till oss, vi säger varken att de är rätt eller fel utan omslaget reflekterar mycket den bild som vi upplever att samhället vill sända ut till oss. En kommunikation om att saker är rätt eller fel, det är alltid en sida mot en annan, det är du eller jag men aldrig vi. Världen är tyvärr inte svart och vit utan vi lever i en stor gråskala som kräver att vi tänker efter mer och mer om vem som kommunicerar ett visst budskap och varför.

Förutom omslagsmässigt, så är ni även textmässigt ganska samhälls- och samtidskritiska. Kan man förändra världen eller människor med punk?

–          Man kan inte förändra någonting med punk eller hardcore, men vi kan påverka oss själva och se allt bra vi skapar tillsammans i vår avskärmade del av samhället. Jag kände redan i 22- eller 23-års åldern att jag hade fått uppleva mer i mitt liv än vad många av mina kamrater från skolan någonsin skulle få uppleva. Allt detta var tack vare punken och de möten jag haft samt genom saker som vi gjort ur tron att vi kunde skapa vad vi ville med våra liv. Den tron som punken faktiskt har gett mig. Man måste våga tro och hoppas, annars kommer inget någonsin att förändras.

Har du själv blivit påverkad på något sätt av texter under din uppväxt? Något speciellt band eller låt som påverkat dig på ett sådant sätt?

–          Jag skulle inte kunna peka ut en speciell text och säga att där förändrades mitt liv, men t.ex. Minor Threats diskografialbum har ju helt klart haft sin inverkan på min ungdom, precis som Misery Loves Company med Freeze har haft det på mitt vuxna liv. Samhällskritiskt, som du tidigare beskrev oss, är ju ett otroligt värdeladdat ord som jag har lite svårt att sätta som stämpel på våra texter, men som kanske i ordets korrekta betydelse är korrekt. Alla texter är personliga reflektioner på vår samtid och saker som påverkat mig och oss. Texter som Holding on eller This is our show behandlar frågor om att bli vuxen inom en kultur som när man var ung var en ungdomskultur och nu är en regelrätt subkultur för vuxna samt hur man hanterar, eller kanske snarare inte hanterar, de frågor som blivit aktuella på vägen.

Många texter har även en utgångspunkt i mitt eget liv som arbetsnarkoman och den stress som man hela tiden är drabbad av på grund av samhällets grupptryck och de förhållanden man har till sitt jobb samt drömmen att ta sig därifrån. Samtidigt känner man alltid en djup osäkerhet på vad man vill ha istället och hur man ska nå dit. Det som är gemensamt för alla våra texter är att när man läser mellan raderna så hittar man bara fler frågor istället för svar. En sorts försiktig optimism som döljer stora osäkerhetskänslor.

Vilka skivor eller band som är aktuella 2012 skulle du vilja rekommendera andra att kolla upp?

–          Red Doves-debuten Off the Grid, som är en av 00-talets mest förbisedda svenska punkskivor. Tänk Regulations men ta bort jeansjackorna och lägg på attityden från Stockholms ruffigaste förorter. Rått och primitivt. Bob Mould som är lika fantastisk som Hüsker Dü, och aldrig levererar en dålig skiva samt har en förmåga att skriva melodier vilket tyvärr har varit underprioriterat av många punk- och hardcore-band.

Knifven måste också nämnas. Fantastisk frenetisk punk med medryckande melodier. Folk jämför dem med Vånna Inget och Masshysteri, men jag hör inget av det utan skulle snarare säga att deras östgötska ursprung tar det melodiösa från Raped Teenagers I Kräftans Klor och blandar det med Pascal för att sedan hetta till den lyriska biten med ett par kryddmått Alkberg. Adolecents American Dogs in Europe! Veteranerna som jag dyrkar är tillbaks med en ensidig 12″ som nog är det bästa sen det blåa albumet. Fantastisk band som återigen levererar och dessutom musikaliskt knyter ihop säcken på de senaste två årtiondenas trender med punkig rock. Sist men inte minst Career Suicide. Jag åkte ner och såg dem i Köpenhamn i september 2011 men de är så otroligt bra att detta är ett intryck som fått följa med under hela 2012.

Vad är nästa steg för Damage?

–          Den första november släpptes Weapons of Mass Destruction och vi ska nu försöka komma igång med att börja spela igen. Vi håller ju på att byta ut vår basist Joel som har valt att gå vidare, så vi har lite arbete kvar under 2012 med att repa in den nya killen samtidigt som Joel är kvar och lirar live med oss året ut. Vi hoppas på att få möjligheten att komma ut och spela och vi hoppas att folk skulle vara peppade på att styra upp idéer och projekt med oss rent allmänt. Utan samarbeten så finns det helt enkelt ingen scen.

Något att tillägga?

–          Kolla in våra grymma video som Johan Malm har gjort till oss, och beställ sedan vår skiva via vår BandCamp-sida.


Damage: Facebook BandCamp Spotify


Intervju: Oscar från Din Skevf

Den här intervjun har varit ute på villovägar sedan dagarna innan Din Skevf skulle släppa Man Måste Vara Galen För Att Kunna Va Normal, och därför kanske den inte smakar lika aktuellt som den borde. Samtidigt handlar det dock om hardcorepunk, och därför publiceras den här nedanför i samma format som det var tänkt från början. Varsågoda.

Vilka är ni och vad har ni sysslat med tidigare?

–          Vi är Oscar, Jonas, Carl-Axel och Cretan. Ett gäng unga gubbar från Norrköping som har känt varandra sedan tiden då Skunk var det bästa som hänt internet och Norrköping Hardcore såg dagens ljus. Vi har tidigare spelat i band som Konspirationen, Discover, Save This Moment, 12FU och RoyalXScumfuck och så vidare.

Debut EP:n Balla Ur togs emot med öppna armar och rosades nästan lite för mycket. Var det väntat och har det påverkat er på något sätt?

–          Med tanke på att vi inte hade några förväntningar vid släppet av EP:n, så känns det kul att folk tar sig tid och lyssnar samt uttrycker sin åsikt vare sig folk älskar eller hatar oss. Efter att vi sålt slut förstapressen av Balla Ur så hade vi fått ihop ett gäng låtar till och spelade in dem utan någon egentlig plan utöver att eventuellt släppa ännu en sjua. När vi sedan satt där med låtarna i hand så kändes det perfekt att släppa dem  tillsammans som en tolva. Efter lite påtryckningar på Gaphals gick det vägen! Vi kan inte direkt påstå att vi känt någon påtaglig press mer än från oss själva att utveckla soundet och göra fler ösiga låtar.

Norrköping. Vad gör man där egentligen?

–          I Norrköping arbetas, gnälls och dricks det en hel del. Däremellan dyker en del fina spelningar upp tack vare Norrköping Hardcore samt diverse andra aktörer som ser till att musiklivet inte helt upptas av Symfoniorkestern, Idoldeltagare och veckans Krunegårdsgig.

Hur ser scenen ut där och är det något annat band som man behöver hålla koll på.

–          Det händer med andra ord saker med jämna mellanrum både på kulturhuset och i diverse ljusskygga lokaler runt om i staden. Ett band som blivit flitigare att spela på sistone och vet hur man levererar är Kaos, Kris & Helvete, samt stadens främsta exportmusiker Pg.Lost som man inte bör missa om tillfälle ges. Man bör även hålla koll på skatepunkarna i Perfect Direction, stonerdudesen i Skraeckoedlan, crustarna i Tuffa Tag och hardcoredudesen i Bitter Taste Of Life.

På tal om andra band, så har en hel del paralleller till Sista Sekunden och Stick & Brinn dragits i och med ert första släpp. Håller ni med om liknelserna, och är det något som ni siktade in er på?

–          Vi spelar hardcore med sång på svenska vilket självklart är en stor likhet och gör att folk gärna sorterar in oss med ovan nämnda band. Egentligen inte oss emot då det är jäkligt bra folk och bra musik som vi själva peppar men inget vi har riktat in oss på. Om vi influerats av dessa band så är det främst i deras pepp och sköna attityd till hardcore och punksvängen i stort. Cretan lyckades faktiskt bli hotad med stryk av Sista Sekundens roadie med anledning av att han liknande sångaren i Stick & Brinn, fråga inte varför, haha!

Vad var planen när ni sparkade igång Din Skevf?

–          Planen med Din Skevf var främst att ha roligt och få det att lysa igenom i låtarna. Vi sa från början att vi inte skulle kompromissa med musiken utan göra precis det vi tycker är pepp.

Personligen kan jag tycka att känslan för ickemelodin i sången gör att ni sticker ut från många andra band i Sverige. Sången låter melodisk fram till det att man läser texterna och då märker att det bara rapas upp ord och meningar utan någon som helst tanke på musiken.

–          Det där är precis vad som händer när man bildar ett band med tre musiker och en icke-musiker! Nej men om jag ska svara för egen del så skriver jag ihop texter och försöker få dem  att stämma med låtarna enligt någon sorts klippa/klistra metod och resten går på känsla. När det känns som det funkar till melodin slipas det bara lite och sen pillas det inte mera med det. Överbearbetande av texter och arrangemang är inget vi ägnar oss åt i någon större utsträckning.

Basspelet sträcker även det på hakan en hel del vilket jag tycker ger låtarna en extra samt välbehövlig dimension. Hur går det egentligen till när ni ska knåpa ihop en ny låt?

–          Vi brukar utgå från ett eller flera riff som till slut blir något helt annat. Basspelet hämtar mycket inspiration från band som 7 Seconds och Defiance, men på det stora hela så kommer dimensionen snarare från att alla gör sin grej oavsett hur något borde göras. Punk helt enkelt.

Båda era släpp ges ut via det Linköpingsbaserade bolaget Gaphals, men hur fick ni kontakt med dem och kommer ni att fortsätta ert samarbete med dem?

–          Vi hörde oss för bland de lite mindre bolagen när första sjuan skulle släppas och Gaphals var de som var mest peppade, samarbetet har varit enkelt och roligt. När vi sedan spelade in låtarna för släpp nummer två, så kändes det givet att de skulle släppa det.Vi hakar på framöver och hoppas på flera släpp, då Gaphals är ett av Sveriges mest produktiva bolag  just nu och har en skön bredd samt fingertoppskänsla för att plocka fram bra artister. Att det genom det hela lyser en aura av Östergötland-stolthet gör bara saken bättre.

Har ni varit ute och spelat mycket och vad finns det för turnéplaner framöver?

–          Vi har varit runt och spelat så gott vi har hunnit med mellan jobb och övriga förehavanden. Vi har täckt in Stockholm, Göteborg och Malmö. Även mer närliggande städer som Örebro och Motala har fått sig en dos av Skevfen. Linköping och Norrköping har vi också spelat i ett par gånger vardera och Jönköping har bjudit upp till dans mer än en gång. Det har även blivit gigs på två trettio-års skivor och en 25-årsfest, så den delen kan vi. Vore sjukt kul att komma uppåt, neråt och överallt i Sverige och övriga världen för att lira framöver. I somras gjorde vi förresten en nio dagars turné tillsammans med Damage, och då spelade vi i Tyskland och Tjeckien. Nästa spelning är den 30 november i Linköping tillsammans med Casualties, och det borde ingen missa.

Hur ser ni på punkklimatet i Sverige just nu?

–          Just nu finns det ganska gott om bra band och ställen att spela på så det är nästan synd att klaga. Några av de svenska band just nu man inte bör missa är t.ex. Dobermann Cult, Agent Attitude, Damage, Beast, Obnoxious Youth, Angers Curse och Makabert Fynd. Dessa är både band och folk som vi gillar skarpt.

Något som man bara måste fråga är hur bandmanet Din Skevf kom till?

–          Vi heter Din Skevf för att det är det mest orimliga bandnamnet vi kunde komma på. Namnet kom vi på för flera år sedan på fyllan, men bandet tog form först vid början av 2011.

Vad har ni för planer framöver?

–          Vi skriver på lite nya låtar och hoppas på att få ut en ny skiva och även hinna med att göra så många gigs som möjligt.

Tack för intervjun, några sista ord?

–          Missa inte att införskaffa Turist i Tillvaron Vol. 4 och Bastardized 2 DVD:n, där vi har med några låtar och boka oss till ett gig nära dig. Skål!


Din Skevf: Hemsida Facebook Spotify